*
Jag stannade upp mitt i tredje trappsteget nerifrån. Tittade på Rosalie, tittade upp i trapphuset, kastade en blick på ytterdörren rakt framför oss, och drog snabbt med mig henne in genom dörren till vänster.
MAKTERNA var på min sida. En hantverkare hade lämnat kvar en hammare på golvet. Jag slet upp min mobil och tog ut SIM-kortet. Jag krossade snabbt telefon och kort och slängde spillrorna i min ena kavajficka. Jag gjorde samma sak med Rosalies mobil.
- Jag misstänker att du vet en bra väg ut härifrån, sa jag till henne.
- Det finns en hiss alldeles bredvid, som bara direktionen använder, sa hon.
Vi skyndade oss in i den trånga hissen.
- Jag tycker vi åker till våningen där de har krismöte, sa jag. De kanske är kvar.
Hon hajade till, men nickade sedan tyst.
Under färden upp tömde jag kavajfickan på spillrorna av mobilerna och föste ner i en springa så de singlade ner i hisschaktet. Kunde väl duga lika bra som att spola ner dem, hoppades jag.
En tanke slog mig: Det var kanske bra att vi inte genast visade oss ute bland folk. En parant skönhet med rinnande mascara och plaskvåt citydress ihop med en orakad slusk med gigantisk blåtira - det var som gjort för att väcka uppmärksamhet.
Vi kom upp till ett smakfullt möblerat sammanträdesrum. Ingen människa fanns här.
- Vilka deltog i krismötet?, frågade jag.
- Bara statsministern och jordbruksverkets generaldirektör, svarade Rosalie. Så vitt jag vet, alltså.
På sammanträdesbordet låg ett anteckningsblock med bara ett ord skrivet på.
- Kan du identifiera handstilen? frågade jag.
Rosalies svar kom utan minsta tvekan:
- Det är statsministerns.
När vi synat papperet möttes våra blickar. Där stod, klart och tydligt:
DUBBELSPEL?
–Dubbelspel? sa vi båda exakt samtidigt.
Vädrets makter gjorde sig ånyo gällande. Det regnade småspik mot konferensrummets ruta. Detta förstod jag skulle underlätta vår sorti. Jag nappade åt mig ett paraply och ett plommonstop från konferensrummets tambur.
I en ingivelse placerade jag plommonstopet över Rosalies lockar. Åsynen av henne i denna huvudbonad blott stegrade eggelsen.
- Kom, nu är det bråttom, sa jag.
- Men vart ska vi?, undrade hon.
- Vi ska övernatta på Värdshuset Glada Gåsen, sa jag.
Inom kort var vi installerade framför en muntert sprakande brasa på Värdshuset Glada Gåsen. Direktionen, vars diskretion jag obetingat litade på, kände sedan gammalt mina preferenser och hade för Rosalies räkning lagt fram en bekväm morgonrock, värmande filttofflor och en aprikosfärgad cashmerejumper.
Medan jag hällde upp varsin rejäl vermouth åt oss, bytte Rosalie om bakom min rygg. Jag hörde något ramla i golvet och kunde inte låta bli att vända mig om. Det var ett läderfodral, något mindre än en plånbok. Där blänkte något som liknade en vapensköld. Mina misstankar skulle strax besannas.
- Jag jobbar åt Rikskrim, sa Rosalie.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar