*
Efter en stund kände jag att tungan började fastna i gommen. Jag öppnade minibaren, som för natten hade fyllts med mina favoritdrycker, och hällde upp ett glas Loka citron i ett glas.
Nu måste jag tänka klarare än stjärnhimlen utanför. Innan det blir ljust är det nödvändigt med en plan. En plan som förhoppningsvis fungerar.
Jag antog att gevärsskytten och generaldirektören stod i maskopi med varandra.
Men WHAT WAS THEIR FUCKING PROBLEM?
Med stor säkerhet måste det ha varit att de trodde att jag kom med caset, alltså DET STORA AVSLÖJANDET till Rosalie. Det viktigaste för dem var inte att döda mig och/eller Rosalie, utan att komma över caset. Att sedan vi strök med av bara farten, var för dessa gynnare förmodligen bara en bonus.
Om vi utgick från att statsministern var clean, så gick hela rejset ut på att någon skulle hinna till statsministern före THE BAD GUYS, och då ha med sig caset.
Frågan var bara var statsministern befann sig. Och var den försupne journalisten och caset befann sig.
- Ja, det här blir ju hur lätt som helst, muttrade jag för mig själv.
Jag ringde receptionen från rummets interntelefon. Den yrvakne receptionisten svarade med ett halvrossligt
- Ja? och jag beställde upp en rejäl frukost. Starkt kaffe, juice, ägg och bacon och smörgåsar. Det var dags att ladda för dagen.
Rosalie kunde få sova en kvart till, men sen fick det räcka. Vi hade saker att uträtta.
Jag mindes supardagarna i Nairobi. Jag hade motvilligt följt med några släktingar för att spela golf, vilket de tyckte var livets roligaste syssla. Efter några dagar ursäktade jag mig och började i stället utforska Nairobis nattliv.
Jag kan inte säga att detta tillhör mitt livs stoltaste stunder, men på några punkter fick jag min nyfikenhet stillad.
Och på en bar träffade jag Harry. Vi var landsmän och skulle båda åka tillbaka till vår huvudstad två dagar senare. Han var imponerad, för att jag kunde hänga med så länge i supandet.
- Du är en bra kille, sa Harry, du ska få hänga med mig på ett specialjobb. Du ska posera som min body-guard.
Jag var inte så villig till detta, men så slängde han fram fotot på Rosalie.
- Det är den här donnan jag ska visa mitt case för sa han. Sen kommenterar hon, och jag kör scoopet och blir världsberömd.
Jag synade fotot. Rosalie var vacker som synden. Jag sa ja med en gång.
Den där dagen skulle han och jag först ses i huvudstaden på Royal Hotels bar, innan vi begav oss upp till Rosalie. Men han infann sig aldrig, och jag beslöt att gå upp till henne ändå. Och där fann jag ju inte bara henne, utan även Eskil och efter en stund jordbruksverkets generaldirektör.
I min överhettade hjärna hade jag fantiserat om lek på flera och beställt upp en supersnygg kaninflicka. Ack, långt från verkligheten låg detta planerande!
Jag kunde inte låta bli att undra: varför dök inte Harry upp, och var var han nu?
Jag tänkte som min mattelärare en gång sa: Förenkla!
Okej, hur förenklar vi när det gäller Harry? Tja, han är rå-alkis.
Varför dyker inte en rå-alkis upp? För att han är på fyllan.
På hans hemnummer svarade en kvinna som sa att hon var hans städerska och att hon inte visste var han var.
Var är en rå-alkis om han är på fyllan, men inte är hemma? Han kan mycket väl vara på alkoholavgiftning.
I huvudstaden fanns det, gissade jag, minst tio alkoholavgiftningsinstitutioner.
Eller. Den närmaste lokala baren.
Bar-spåret var kanske det mest lämpliga att börja med.
Efter frukosten begav vi oss skyndsamt i väg. Jag fick på obestämd tid låna Glada Gåsens ägares svarta Ford Scorpio, detta på grund av hans tacksamhet för att jag en gång räddat honom ur en förlägenhet i Istanbul.
Bilen spann som en katt.
- Jaha, och här har vi musik också, sa jag och visade Rosalie en CD med James Lasts Greatest Hits.
Jag kastade en blick i backspegeln och såg Värdshuset Glada Gåsen explodera.
- De svinen menar allvar, sa Rosalie.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar