(Recension skriven av Thorsten Jonsson i BLM [Bonniers Litterära Magasin], nr 1942-04.)
Dichtung und Wahrheit
JAN VALTIN: Ur nattens djup. Översättning av Nils Holmberg, Bonniers 1942.
Pseudonymen Jan Valtins tjocka bok om en tysk kommunists och GPU-mans upplevelser mellan de båda världskrigen går i Hitchcockgenre och handlar om upplopp, slagsmål, revolverstrider, hemliga tryckpressar, polisförhör, nattliga cykelturer över gränser, båtresor som fripassagerare, mord vid kajer och vattenplums i den tysta natten, opiumsmuggling, masskonspirationer i fängelser, förföljda bilar, chiffer och hemliga tecken, bevakade hus, spionage, kontraspionage, förräderier och politiska avrättningar. Det vore inte lätt att sammanställa en omnibusvolym på grundval av de sista trettio årens thrillerböcker och få en mera representativ.
Medan man sätter i sig så många rivande historier undrar man då och då hur mycket av dem som kan vara sanning. Berättelsens ton och typ ger inte någon riktigt säker ledning. Visserligen är en stor del av boken konventionellt och tunt berättad och vill inte fastna i minnet: långa bitar som man läser lindar man direkt upp på det glömdas stora nystan. Men brister av detta slag kan bero uteslutande på författartekniska egenheter, och de hindrar inte att alltsammans kan vara upplevat och kan ge en i detalj riktig bild av den underjordiska verksamheten i mellankrigsårens Europa.
En viss ledning får man av de partier som behandlar nordiska förhållanden; och i dem är exaktheten inte oklanderlig.
Valtin säger sig vid två tillfällen ha besökt Sverige å sitt konspiratoriska ämbetes vägnar. Vid det ena skulle han av Komintern ha fått i uppdrag att krossa en av det svenska kommunistpartiet bedriven rörelse, som bildade dess ekonomiska ryggrad och därigenom gjorde partiet oberoende av Moskva: ”blomstrande folkrestauranger i alla de större svenska städerna”, ledda av ”moderna och välskötta arbetarklubbar”. Det enda verklighetsunderlaget för denna historia är att det tidigare i Göteborg har funnits ett beryktat kommunistkafé.
Vid det andra sverigebesöket säger sig Valtin ha haft en ännu viktigare uppgift. Det var på våren 1933, under den bekanta konflikten mellan det då nyligen rekonstruerade Sjöfolksförbundet och kommunisterna. Vid denna konflikt påstår sig Valtin i det tysta ha spelat en avgörande roll. ”För första gången under min karriär var jag den verklige diktatorn i en våldsam massrörelse.” Och, skriver han med en överdrift som den senare skildringen reviderar, ”jag krossade den svenska sjömans- och eldarunionen som varit en av de bäst organiserade i Europa”.
Anmälaren har förhört sig hos en ledande fackföreningsman, som själv spelade en aktiv roll i konflikten. Han menar att Valtins framställning av händelseförloppet i stort sett är tämligen korrekt, att namn och beskrivningar på flera av de agerande stämmer men att åtskilligt är felaktigt återgivet eller har förlänats en överdriven betydelse.
Om detaljer i sin egen verksamhet under konflikten uttrycker sig Valtin också mycket svävande, och det sannolika är att han våldsamt överdriver betydelsen av sina insatser. Att han vid denna tid verkat i Sverige som kominternagent och haft till uppgift att underblåsa bråket verkar emellertid obestridligt.
Mindre anledning har man att fästa sig vid det Valtin berättar om Norge; det är alltigenom mycket kufiska saker – alltifrån påståendet att studentföreningen vid universitetet i Trondheim (som inte har något universitet) skulle vara en kommunismens högborg till skildringen av den norska polisens utomordentliga flathet och porträttet av den diaboliske läkaren och kommunistledaren, som i sin klinik har en utsökt samling glasburkar med foster i sprit, minnen av aborter som han företagit på kommunistflickor.
På det historiska förlopp, som utgör bakgrunden till boken, har Valtin i huvudsak två synpunkter. Den ena är att de tyska kommunisterna begick sitt stora misstag när de, på order från Moskva, före 1933 som sin huvudfiende bekämpade socialdemokraterna i stället för nazisterna. Hans andra huvudpunkt är, att Kominterns verksamhet under trettiotalet alltmer började gå i den imperialistiskt syftande och våldsamt härsklystna Stalin-klickens anda i stället för att arbeta för proletär världsrevolution. Samtidigt skedde en ytterligare nedbusning av de redan tidigare fördomsfria metoder som agenterna använde. Tidigare hade kampviljan burits av en sorts idealism och inbördes hade rått ett bra kamratskap; nu återstod bland dem som innehade ledande poster endast ett allas krig mot alla, angiveriet florerade vilt, och förut högt betrodda kamrater skaffades behändigt ur världen genom att man överlämnade dem till Gestapo.
Skildringen av denna utveckling är detaljerad och åskådlig och verkar avgjort initierad. Men även åtskilliga av bokens tidigare episoder har en personlig färgton och en – inbillar man sig – karakteristisk lukt av upplevat. Till dem hör bland annat skildringen av det kommunistiska upprorsförsöket i Hamburg 1923 och berättelserna om en båtresa från Bremen upp efter norska kusten till Murmansk, en studietid vid det kommunistiska universitetet i Leningrad och en utvisning från England.
Försöker man sålunda dra en slutsats om verklighetsunderlaget för Valtins bok, skulle den bli, att författaren utan tvivel varit verksam som kominternman men att en stor del av materialet kan bygga på hörsägner och tidningsstudier, och att han fabulerat eller brett på tjockt när minnet svikit eller när det annars har roat honom – i synnerhet när han framställt sina egna insatser som särskilt betydande.
Det mest frapperande draget hos Valtins bok är i övrigt en egendomlig känslokyla. Ett par gånger talar han i övertygande ordalag om hur utomordentligt ilsken han som ung kände sig när partiet hade motgångar, och hans antipati mot den stalinistiska regimen sådan den framträtt under och efter moskvaprocesserna verkar också komma från hjärtat. Men annars yttrar han sig på ett märkvärdigt oengagerat sätt både om idéer och människor. Hans redogörelser för mera normala upplevelser på känslolivets område verkar huvudsakligen bottna i ambitionen att fylla läsarens förväntningar. Detta gäller särskilt skildringen av förhållandet mellan berättarjaget och hans hustru: de avgörande scenerna med henne är som oljetryck – prydligt arrangerade för att uttrycka ungdomlig förälskelse eller bitter resignation. Samma sak är det när han talar om åsikter. En tid sitter han fängslad hos Gestapo, simulerar omvändelse till nazismen och blir fri. När han vid ett par korsförhör redogör för denna andliga utveckling, låter han i läsarens öron precis lika mycket eller lika lite övertygande som när han tidigare uppriktigt sökt redogöra för orsakerna till att han som ung blev kommunist. Som en på intet sätt medveten studie i en till det yttre ganska friserad men i grunden inhuman, åtminstone av humana synpunkter föga intresserad, människotyp har Valtins bok troligen sitt största intresse.
Den svenska upplagan är redigerad i enlighet med den strikta neutralitetens principer: uteslutna är vissa partier, ”som behandlar författarens upplevelser hos Gestapo och i ett tyskt koncentrationsläger”.
THORSTEN JONSSON
(Författaren och journalisten Thorsten Jonsson, 1910-1950, var vid sin död kulturchef på Dagens Nyheter.)
Läs mer om författaren Jan Valtin genom att klicka HÄR!
Läs mer om boken "Ur nattens djup" ("Out Of the Night") genom att klicka HÄR!
