Jag möter David Bowie

(2016-04-19 kl. 07.20-07.41)

Föregående natt hade inneburit ett fiasko. Jag hade i drömmen träffat Mikael Wiehe i min egenskap av låtskrivare, men blivit starstruck. Jag hade blivit tom i huvudet.

Nu drömde jag att jag träffade David Bowie. Det var den mogne Bowie, i kostym. Han hade sin paranta fotomodellhustru med sig. Hon var hur snygg som helst, i någon tajt klänning.

Jag träffade Bowie för att intervjua honom. Vi vandrade genom ett landskap medan jag frågade ut honom. Efter en stund ställde sig Bowie och sjöng för mig tillsammans med sin fru. Jag fotograferade dem, eller om jag filmade dem. Kanske var det inte jag som filmade, utan en assistent till mig.

Bowie hade som vanligt sin fantastiska utstrålning och fängslade helt sin publik, det vill säga mig. Hans hustru var lika fascinerande. De dansade loss där de stod och pekade menande på mig. Jag märkte att Bowie hela tiden höll ögonkontakt med publiken, alltså som sagt mig, utom när han helt gick i extas, för då blundade han.

Efter minishowen skakade jag deras händer och sa till Bowie:

-Oj, oj, det här kommer jag att minnas till den sista dagen i mitt liv. Det är ju fantastiskt hur du går in i rollen, när du uppträder.

Jag tillade:

-Jag känner igen mig lite i det. Jag brukar uppträda också, fast i mycket mycket mindre sammanhang. Och då lever jag mig in väldigt mycket också.

Av någon anledning blev Bowie väldigt intresserad.

-Ja, hur bär du dig ÅT?, undrade han.

Jag började genast förklara för Bowie.

-Jo, just när jag går upp på scenen intalar jag mig att jag bara är springpojke åt en poetisk stormakt. Så då känner jag att jag kan inte misslyckas. För det är inte mina ord eller mina sånger som jag framför. Det är egentligen stormakten som publiken ser.

-Men när jag går av scenen, tror jag inte på det längre, tillade jag.

Vi vandrade vidare över fälten, och Bowie nickade då och då, begrundande och bekräftande.

En bil gled fram bredvid oss på en liten landsväg. David Bowies folk var där för att hämta honom och hustrun. Intervjun närmade sig sitt slut.

Bowie lutade sig mot mig medan vi gick mot bilen. Han gick mödosamt nu, och var väldigt varm, kände jag. Nu slog det mig att jag hade glömt bort att han var väldigt sjuk.

-Oj oj oj, det var så många intryck på en gång, jag blev helt omtumlad, sa han.

Och Bowie fortsatte:

-Jag menar alla grejorna som du sa: Cool och tolkning och brinna och överföring och symboler och allt det andra.

Jag blev förbluffad:

-Men jag sa väl inget sånt?!

-Nej, men jag förstod att det var det du menade, svarade David Bowie.

©Dennis Renfors 2016.
*

Jag möter Mikael Wiehe

(2016-04-18 kl. 09.32)
Drömde i natt att jag gick förbi en liten butik/verkstad i Stockholm. Där inne satt ägaren, Mikael Wiehe. Jag gick in och sa att jag hade en bra låt som jag skrivit och som jag ville sjunga upp för honom.

Han var mycket motvillig, men jag tjatade och tjatade. Till sist sa han "okej då".
Av någon anledning gick vi ut på gatan när han skulle höra mig. Jag visste att min nya låt var kanon.
När jag skulle börja sjunga, var det helt blankt i hjärnan. Jag kunde inte komma ihåg ett enda ord, inte en enda ton. Jag kom inte ens ihåg vad den handlade om. Det enda jag kom ihåg var att låten bestod av två verser.
"Kom igen", log Wiehe. Men kanske hade all min mentala kraft gått åt till att övertala honom att lyssna, för nu var min hjärnkapacitet nere på noll.
Wiehe strålade välvilligt mot mig. Han verkade ha all tid i världen att lyssna på mig.
Men inget hjälpte, den där låten var gone, gone, gone.

©Dennis Renfors 2016.

Intervju med Göran Palm

*Göran Palm, född 3 februari 1931, avliden 12 april 2016*

Inför hans 80-årsdag 2011 intervjuade jag honom för Norrtelje Tidning. Se artikeln nedan.

 Göran Palm i sitt hem på Söder i Stockholm. Foto: Dennis Renfors

I morfars Roslagen skrev han eposet.

I dag den 3 februari (2011) fyller han 80 år, den både fridsamme och stridbare författaren och diktaren på vänsterkanten, Göran Palm. Mycket av skrivandet har han utfört på Vätö. Där skaffade han ett hus 1984. Det innebar faktiskt ett slags återvändande.

Hans morfar Johan Viktor Laaf (senare Ekman) kom från Roslagen, närmare bestämt från Edebo. Som ung snickarlärling vandrade han runt och stannade i Köping, där han blev framgångsrik i snickeribranschen och i kommunpolitiken.

– Morfar var känd i hela Köping för sitt Roslagstemperament, säger Göran Palm. Han tillverkade både möbler och likkistor.

Göran Palms farfar var först polis och sedan vaktmästare på Saluhallen i Göteborg.

– Ofta fick hemlösa sova över hos familjen, för farmor hade ett starkt socialt engagemang, säger Göran Palm.

Hans föräldrar utbildade sig. Fadern blev präst och modern folkskollärare. Klassresan fullföljdes genom att dottern Monica (sedermera Boëthius) blev journalist och chefredaktör, liksom genom att sonen Göran tog en fil.kand i litteraturhistoria, praktisk filosofi och sociologi. Göran Palm blev först folkhögskolelärare och sedan skribent och poet.

Han drogs i politisk riktning. Boken ”En orättvis betraktelse” blev en jätteskräll när den kom 1966. För många läsare trädde bilden fram av oss i Nord som parasiter på länderna i Syd. Göran Palm blev en frontfigur i vänstern.

– Det var skillnad på att sitta och skriva i fred och att sedan ta konsekverna på debattmöten, säger han. Ofta var jag livrädd.

I slutet av 1960-talet ingick Göran Palm tillsammans med Jan Myrdal och Sara Lidman i en ledande trio av vänsterförfattare.

– Både Sara och Myrdal hade så starka röster att vi andra försökte sätta oss långt ifrån dem på mötena. ”Du är kanske för blyg för dina åsikter”, sa Sara till mig.

I ”En orättvis betraktelse” hade Göran Palm nämnt många länder.

– Så alla befrielsegrupper ville få med mig att tala, minns han. Det hände att jag sa att ”jag vet ju inte ens var ert land ligger”. De svarade att det gjorde inget, de ville ha mig för att locka folk.

– Jag förlorade min arbetsro på kuppen, berättar han. Men jag kom på en genial idé. Jag tog jobb i industrin, för det var ”fint” i vänsterkretsar. I ett år lödde och skruvade jag på Ericsson vid Telefonplan.

– Jag bodde vid Mariatorget och tunnelbanan till jobbet tog 10 minuter, säger han. Det här var som ett vilohem. Jag tjänade pengar och slapp göra bort mig som mötestalare. På fritiden kunde jag skriva i lugn och ro.

En sak som slog honom var att arbetarna inte var en enhetlig massa, som många i medelklassvänstern trodde. I själva verket var arbetskamraterna ett antal individer, alla med sina egenheter eller filosofier. Produkter av den här tiden var böckerna ”Ett år på LM” 1972 och ”Bokslut från LM” 1974.

– Andra halvan av 60-talet var den bästa tiden, säger Göran Palm. Sen blev det mer av ställningskrig och besserwisseri.

År 1984 påbörjade Göran Palm sitt diktverk ”Sverige En vintersaga”, skrivet på blankvers. Han färdades genom hela landet. Efter 20 år kom fjärde och sista delen ut. Många samtal ligger till grund för eposet.

Det mesta av Vintersagan har han skrivit på Vätö. Här finns en skildring från när han sommaren 1968 jobbade på pappersbruket i Hallstavik. Skulpturen av flickan utanför Sparbanken och serveringen med raggmunk och fläsk vid busstationen i Norrtälje tog han också in.

Förra året framfördes hans pjäsmonolog ”Sit Down Tragedy” framgångsrikt på Stockholms Stadsteater.

– Pjäsen handlar om miljöfrågor, som jag försökt plädera för i många år. Men de flesta människor verkar strunta i naturens ohälsa, upptagna som de är av sin egen hälsa.

Veteranpoet Palm skriver inte på något just nu. Men det vore inte förvånande om han presenterar något nytt framöver.

– Om jag är utsövd är jag optimist när jag vaknar, säger han. Då kan jag skriva mina fyra timmar, innan tröttheten och tvivlet sätter in på eftermiddagen.

©Dennis Renfors 2011-2016

Snurrande pilen

(Av Los Angelespoeten med pseudonym bcperakos den 1 april 2016.
Svensk tolkning: Dennis Renfors.)

Beige byxor och svart skjorta

Mörka solglasögon

solens hetta pressar ner mot

Hennes lilla ram där det snurrar en skylt

Skylten ser ut som en pil

Som pekar… vart? På vad?

Jag vill luta mig ut genom bilfönstret och säga

Tack

Tack för att du tar det här jobbet

Tack för att du jobbar så hårt

Tack för att du inte håller dig för god för att arbeta

Och gör vad som helst som krävs för att få ett jobb

Och vilket jobb, sen?!

Det här är ett jobb skapat av en skitstövel 

Vilka ska behöva tvingas att snurra en skylt

I ett gathörn i åtta timmar

ELLER ska behöva tackas för att de jobbar på?

Uppenbarligen gör en massa unga människor det här

Uppenbarligen är det den här sortens jobb

som finns kvar för Amerikanska Arbetare

Vi kan snurra saker som ser ut som pilar

Som pekar överallt och ingenstans

Snurrar

Det är vad vi gör nu

Visst är det härligt?!

(©bcperakos 2016, ©Dennis Renfors, svenska tolkningen 2016.)