Rosalie Cliffhanger, Ep. 18

(Skriven av Dennis Renfors och Eija Salminen. Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR!)
*
– Han har fastnat med huvudet i en kruka! Hur i hela friden fick han dit den? Och tjejen bara sover, och märker ingenting.
Rosalie stod och kikade ut genom titthålet, men fann sig snabbt och tystnade igen.
– Vi borde verkligen ta oss härifrån nu, sa hon sen. Om vi snabbar oss så hinner knarkargrabben inte få loss den där krukan, och nu ser han ju verkligen ingenting. Vi har hittat det vi behöver.
– Kom nu, sa hon. Om någon kommer hem medan de där typerna är kvar, tror de att det är de som porrsurfat på datorn.
– Din snuskhummer, tillade hon sen.

Innan vi rusade ut ur garderoben, hann jag få en skymt av en peruk längst inne på en hylla.

Rosalie hade verkligen en förmåga att, åtminstone emellanåt, ta kommandot. Jag befarade att jag skulle kunna hamna i bakvattnet.

En tanke slog mig när jag skymtade peruken: Var det generaldirektörens peruk? Och några frågor dök upp: Varför hade han ett diplomatpass? Det ska väl inte en generaldirektör ha?
Jag hade faktiskt inte synat diplomatpassfotot.

På vägen ut genom hallen ryckte jag åt mig familjefotot som hängde på väggen. Kanske kunde jag hitta någon ledtråd där.
Rosalie hade sagt något om ett alias. Vilka är de andra på fotot? Var var det taget?
Det var något märkligt bekant med bakgrunden.

På väg mot bilen noterade jag att Folkrepubliken Nordkoreas flagga nu vajade på halv stång. Skitsamma, tänkte jag.

Rosalie briefade mig en smula om Harry Lund.
- Belackarna kallar honom för Harry Boy, för det är inte helt säkert att man är en vinnare om man satsar på honom.
- Kan tro det, sa jag.

- Ska vi åka till Rikskrim nu och kolla igenom det du skyfflade över från datorn?, sa jag. Eller ska vi försöka hitta Harry Boy, förlåt Harry Lund, på mötesplats nummer två?

Nu fick också Rosalie syn på den nordkoreanska flaggan på halva stången. Hennes ansiktsuttryck förändrades med ens.
– Jag tror att vi ska försöka få tag på Harry, sa hon. Det är lite för mycket död i luften här. Först en explosion med en som hittats i bitar. Nu vajar den där flaggan på halv stång. Jag gillar inte såna tecken.

– Kan du säga mig vilka de här människorna är? frågade jag Rosalie och gav henne fotot. Jag känner inte igen några av dem, men platsen känns på något sätt bekant.

Jag startade bilen, och samtidigt hördes James Lasts röst ur högtalarna.
Han sjöng sin dänga "Happy Heart".
- Ja, James Last, han är alla tajders, sa jag i ett försök att härma käck Söderkis modell 1940-tal.
Jag funderade över fotot.
Jag lekte med tanken på att platsen kunde ha varit baren i Nairobi, men det verkade ju helt befängt. Det var inte bara Harry som varit på örat där nere, så jag kanske bara inbillade mig. En rejäl biff skulle sitta fint nu, skulle få upp tankekapaciteten lite.

– Jag är hungrig, sa Rosalie. Tror du vi kan ta en matbit nånstans?
Jag log för mig själv.
– Då letar vi upp en pub. En biff och en öl skulle sitta fint, sa jag.

Pub och pub. Det blev en tyskägd sylta som hette "Zum Goldenen Hirsch", och det ska väl betyda "Gyllene Hjorten". Den fetlagde krögaren var gemytligheten själv. Det blev Rösti och Knödeln och Wienerschnitzel och Gulasch, vilket vi allt sköljde ner med Glühwein och Urquell. På något sätt var vi i feststämning.

Och plötsligt trillade polletten ner. Jag tryckte Rosalie längre in i båsets hörn och kysste henne och sa:
- Ja, det där var en lyckad sändning.
- Vad pratar du om?, sa Rosalie.
- Det var en lyckad sändning du gjorde från förrädarens dator till Rikskrim.

- Och...?, sa hon.
- Ja, det är redan landssorg i Nordkorea, log jag.

S L U T
*
Läs gärna förhistorien till "Rosalie Cliffhanger" genom att gå till "Professor Adelbaum opererar". Klicka HÄR!
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 17

(Skriven av Dennis Renfors och Eija Salminen. Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR!)
*
Paraplyt! Det som jag tagit med mig från krismötesrummet hade jag lämnat till min vän, ägaren av Värdshuset Glada Gåsen, för att jag fick låna bilen. Han var ju tvungen att ta sig till fots och kunde behöva det.

Jag misstänkte genast att generaldirektören bringat det explosiva paraplyet till krismötet, måhända i syfte att ge det till statsministern. Med landets ledare röjd ur vägen skulle en statskupp väsentligt underlättas. Någonstans hade uppenbarligen förrädarens planer på mer än ett sätt slagit slint.

- Det finns all anledning att misstänka att statsministern ännu ej är helt på det klara med jordbruksverkets generaldirektörs svekfulla natur!, utbrast Rosalie. Vår statsminister har en olycksalig benägenhet att tolka allt till det bästa, åtminstone vad generaldirektören anbelangar.

Hon övergick till att rota i skrivbordslådor och hyllor i det lilla rummet där vi befann oss. Jag för min del upptäckte att datoraktiviteterna upphört.
Nu fick jag en ingivelse. Jag gjorde Google-sökning på "kaninflicka". En av de första träffarna hette "Kaninflickans erotiska uppfostran". Detta var för mig, med min laissez faire-inställning i moraliska frågor, oemotståndligt.
Jag klickade.
Porrsajtens namn, som bara bestod av två bokstäver, täckte plötsligt hela datorskärmen:
XX

Blodet isades i mina ådror när Rosalie gav upp ett rungande gapskratt över min axel.
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 16

(Skriven av Dennis Renfors och Eija Salminen. Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR!)
*
Både Rosalie och jag reagerade med reptilhjärnorna. Vi kastade oss in genom garderobsdörren. Datorn kunde tänkas rymma fällande bevis mot generaldirektören. I farten tryckte hon igen på fjärrkontrollen och dörren stängdes bakom oss.

Rosalie, som föga förvånande var en framstående hackare, rusade mot datorn och skrev blixtsnabbt en lång kommandosträng.
En ruta dök upp: TRANSPORT HQ. Hon klickade på rutan. Genast trädde en stapel fram i sidan av skärmen. Stapeln växte långsamt.
- Nu går hela skiten direkt till Rikskrim, sa hon till mig.
- Klart som korvspad, sa jag.

Rösterna hördes nu intill garderobsdörren. Där fanns ett titthål. Vi turades om att kolla.
Det var ett knarkarpar, en man och en kvinna. Uppenbarligen hade de tagit sig in olovandes.
- Jag lovar, gubben kommer inte hem på länge, han är mest ute och reser, sa mannen och tog fram en spruta och en gummislang.
De satt där på sängen medan hon eldade under en sked. Till slut delade de på en sil och började flabba.
Datorn i bakgrunden surrade stapeln mot höjden för TRANSPORT HQ medan knarkarna började knulla.
- Fan, det sägs att såna där kan hålla på ett helt dygn när de tänder på, sa jag till Rosalie.

Vi satte oss ner på golvet nedanför skrivbordet och lät datorn surra och knarkarna hållas. I det svaga ljuset av skärmen kunde jag se Rosalie i profil. Hon bet på sin underläpp.
– Jag som hade behövt en dusch innan jag kommer ut ur garderoben, försökte jag lätta upp stämningen.
Rosalie verkade inte på humör, hon verkade inte ens höra vad jag sa.
Vi satt tysta en stund.

– Schh, sa jag. Lyssna!
En röst pratade med låg volym.
– Jag har schett det med egna ögon, hördes rösten som kändes malplacerad, men välbekant.
– Var träffades ni första gången?, frågade en klar och tydlig röst. En reporter.
– Ehh.. det minnsch jag inte, men det var nog i en schån där schvartklubb nånstans. Vi schpelade lite poker, och sen gick han iväg med nån av de där kaninbrudarna.

På något sätt hade knarkarna lyckats sätta på, inte bara varandra, utan också den tjocka tv:n i rummet.
– Som vi tidigare meddelat, har polisen ännu inte identifierat den man som omkom i explosionen på Värdshuset Glada Gåsen tidigt i morse, hördes en speakerröst säga.

– Men man tror att det är en man som vår utlandskorrespondent Harry Lund träffat på en av sina resor i Nairobi. Bredvid mannen har polisen hittat resterna av ett paraply, som verkar ha varit själva grunden till explosionen.
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 15

(Skrivet av Dennis Renfors och Eija Salminen. Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR!)
*
Nöden skrattade mig rakt i ansiktet, så kändes det. Skulle vi komma i väg? Och skulle vi få med oss missdådarens dator och/eller hårddisk?
En variant kunde ju vara att vi låtsades att Rosalie var RUT-anställd städerska och att jag var från städfacket för att kolla att allt gick rätt till i det här hushållet.

– Kom, sa Rosalie. Hon visste tydligen mer om huset än jag trodde. Vi skyndade oss in i ett rum, som vid första anblicken såg ut som ett vanligt sovrum.
Hon grabbade tag i en fjärrkontroll som låg bredvid en tv. ”Har gubbjäveln fortfarande tjock-tv?”, hann jag tänka.
Det började surra från en garderob och jag vände mig om.

Det slog mig nu att Rosalie hade sagt något mycket underligt: Alla i generaldirektörens städpersonal har likadan peruk.
Skumt var ju bara förnamnet.
Städpersonal, förresten. Det såg inte ut som ett hus som anlitade städerskor.

Garderobsdörren öppnades, och därinne stod ett blankt skrivbord, med en – dator! – som var i full färd med någon sorts programmering. Jag kunde skymta några enskilda bokstäver. Någonting höll på att hända, och det snabbt!
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 14

(Skriven av Dennis Renfors och Eija Salminen. Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR!)
*
-Jag måste bekänna en sak, sa hon och läppen darrade. Till en början avskydde jag dig och ville bara använda dig som lockfågel åt generaldirektören och hans anhang. Men med den vändning händelserna tagit, har jag fallit för dig. Din livsstil och de värderingar som du representerar, är så diametralt motsatta mina, vilket jag finner otroligt attraherande.

Hon rodnade. Jag undrade om hon kunde rodna på beställning. Jag bestämde mig för att hellre fria än fälla.
Men jag var nyfiken.
- Hur då "diametralt motsatta"?, undrade jag.
- Ja, alltså, din totala normlöshet i moraliska frågor, svarade hon en aning forcerat. Och din helt slappa hållning gentemot arbete och plikter.
Jag kunde inte annat än hålla med. Men jag var ändå skeptisk till den kovändning som hon gjort. Jag ville sätta henne på prov.

Varför inte, med rätt partner vid min sida kunde jag tänka mig att spendera framtiden i en cottage i Somersetshire med föga mer dramatiska inslag än framodlandet av nya rosor inför de årliga blomstertävlingarna. Men hur skulle jag nu få hennes rena uppsåt bekräftat?

Jag erinrade mig ånyo Harrys bluddrande på baren i Nairobi:
- Det finsch ett...klock-rent schätt att teschta om nån är bedragare, sa han. Du skriver två stora kryss på ett papper så här.
Han klottrade bokstäverna XX på en servett.

- Och...?, sa jag.
Harry gav mig ett getöga och fortsatte:
- Kryss kryss kan på engelska uttolkasch som "double-cross". Och det i schin tur kan uttolkasch som "dubbelschpel". Och schå visar du krysch krysch för den du schka teschta. Fattaru nu?!

Harry gav mig sitt patenterade glada fylleflin.
- Nej, sa jag.

- Om personen schkrattar då, schå är det en bedragare!!!

Skulle det verkligen fungera på Rosalie?, tänkte jag. Hon känner säkert till testet, eftersom hon känner Harry. Kanske är det till och med hon som lärt honom knepet.
Jag behövde inte lägga mer energi på frågan, för i samma stund hördes röster utifrån.
- Fan! sa Rosalie, det är de!
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 13

(Skriven av mig och Eija Salminen. Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR!)
*
– Jag går in först, sa Rosalie. Jag vet var han har sin nyckel.

Jag tvekade att låta henne gå i bräschen. Men jag fogade mig. Jag var ju strängt taget bara en blasé playboy, medan hon var ett fullfjädrat proffs.

Under tiden hon tog fram nyckeln från gömstället, en liten fågelbur som hängde i en trädgren, passade jag på att studera omgivningarna lite närmare.

Fågelburen fick mina tankar att glida i väg. Det sägs ju att i gruvor brukade man förr i tiden ha med sig en kanariefågel i en bur. Om kanariefågeln tuppade av, var luften dålig och det gällde att snabbt ta sig upp. Kanariefågeln svimmade något tidigare än människorna.

Här var det högreståndsvillor med bankirer och diplomater så långt ögat nådde.
I hörnet av generaldirektörens trädgård stod ett partytält, nertyngt av barr och smått mossbelupet. När kunde denne solitär och skurk tänkas haft garden party senast?
Inga matnyttiga tankar kanske, men bättre det än att bara stå och vara nervös.

De flesta husen hade faktiskt grindar som hindrade besökare. Generaldirektörens hus var ett av de få undantagen. Det var inga problem att ta sig fram till ytterdörren.
– Märkligt, tänkte jag.

– Sådär, sa Rosalie. Hon öppnade dörren och gick in. Jag följde efter. Det verkade inte som om någon hade sett oss. Gatan var helt öde.

Olika frågor snurrade i mitt huvud. Många av dem började på "Var finns?"
Var finns statsministern? Var finns Harry? För att inte tala om var finns Eskil och kaninflickan.
Dessa frågor fick vänta.
Jag gick in i hallen.

Plötsligt kände jag att något var fel. Riktigt fel. På väggen i hallen hängde ett familjeporträtt. Jag kunde inte se generaldirektören på den bilden.
- Jag ser ingen generaldirektör, sa jag till Rosalie och pekade.
– Här i trakten använder han sitt alias, sa hon.

Någonstans i maggropen kände jag att jag den närmaste timmen skulle få veta saker jag inte visste om jag ville veta. Jag började fundera om min plan B egentligen var så bra. Rosalie hade aningen för lätt köpt idén.
Jag följde efter henne längre in i huset.
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 12

(Skriven av mig och Eija Salminen. Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR!)
*
- Men vänta nu, sa jag. Harry dök ju aldrig upp? Hur kan du ha fått ett chip av honom?
- Det var inte hans chip jag hade, svarade hon. Det var mitt eget.
Jag nickade.
- Okej, men hur kom journalist Harry in i bilden?
- En nyckelpunkt för de här skumraskaktiviteterna var Nairobi, sa Rosalie. Från varsin utgångspunkt hade vi på Rikskrim och Harry kommit skurkarna på spåren. Man kan säga att han hade pusselbitar som vi saknade och tvärtom.
- Du menar, ni skulle byta grejor?, sa jag.
- Exakt, sa Rosalie. Han skulle få sitt stora scoop och vi skulle ha tillräckligt med bevis för att sy in de här ljusskygga typerna för tid och evighet.

- I sitt chip hade han bevis för att generaldirektören är inblandad, sa hon. Kanske kan vi hitta något i generaldirektörens dator. Du har rätt. Vi måste ta oss till hans hus.
– Harry hade redan varit uppe på hotellrummet innan du kom. Han litade inte på dig, därför kom han ensam. Han trodde att du skulle strunta i allting om ni inte träffades. Men vi hann inte byta chip eftersom Eskil kom helt oväntat.
- Den där Eskil litar jag inte på en sekund!, utbrast jag, förvånad över min egen förtrytsamhet.
– Och du struntade inte i det, som Harry hade trott. Du kom upp till hotellrummet istället. Harry skulle ta sig till vår nästa mötesplats. Men jag vet inte om han tagit sig dit, sa Rosalie.

En tanke slog mig:
- Så Harry snackade skit om mig inför er? Det skulle i så fall förklara varför du och Eskil var så spydiga mot mig.
– Nja, skit och skit, sa Rosalie förläget. Han är ju som han är, lovar och pratar vitt och brett på fyllan. Han ångrade sig väl att han dragit in dig i det här.
- Det är lugnt, sa jag överseende. Det har ju runnit mycket vatten under broarna sedan dess.
Och det hade det sannerligen.

- Vilken terroriststat kan tänkas köpa biokemiska massförstörelsevapen?, frågade jag.
Rosalie hann inte svara på frågan, men ropade åt mig att stanna. Vi var framme vid jordbruksverkets generaldirektörs hus.
Jag såg en flagga vaja från grannvillan. Det var Folkrepubliken Nordkoreas flagga.
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 11

(Skriven av Dennis Renfors och Eija Salminen. Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR)
*
Jag drog upp volymen och tryckte gasen i botten. Nu var det inte läge att stanna på närmaste bar. I stället aktiverade jag plan B.
- Var bor generaldirektören? frågade jag Rosalie.

Jag antog att hans hus stod tomt eftersom den skottskada han fått på tröskeln till hotellrummet borde ha föranlett sjukhusbesök. Och eftersom han var en inbiten ungkarl, fanns det troligtvis ingen annan hemma heller.

Rosalie svarade inte. Hon letade efter något i sin ficka.
- Mobilen, min mobil, sa hon. Jag kan inte hitta den.
– Nej, det kommer du inte att göra heller. Jag spolade ner den, sa jag.
Rosalies reaktion hade jag inte väntat mig. Först blev hon alldeles blek. Jag trodde hon skulle svimma på stört. Sedan blev hon grön och till slut alldeles röd i ansiktet. Ögonen brann när hon vände sig mot mig.
– Vad hade du gjort, sa du? Spolat ner den? Din jävla idiot! skrek hon! Det var inte någon vanlig mobil. Innanför displayen var det ett chip som jag skulle leverera till statsministern, och som jag antagligen redan hade gjort om inte du kommit och blandat dig i leken.

- Hoppsan-sa!, utbrast jag.
Det var faktiskt den bästa replik jag kunde komma på just då.
- Men det kanske finns en dubblett av chipet nånstans?, tillade jag.

– Hon har temperament, tänkte jag också, när jag såg hennes ögon. Jag påmindes om den gångna nattens heta övningar.

– Var bor generaldirektören? frågade jag igen.
Jag trodde fortfarande att det var det bästa stället för oss att gömma oss på. Vi behövde en dator och en dusch. Vad chippet anbelangar skulle Rosalie få förklara sig närmare.

I mitt stilla sinne tänkte jag att hon var orättvis som bråkade om den sönderslagna mobilen. Annars hade the bad guys säkert spårat oss till bilen också. Men det var inte läge att tjafsa med henne om det nu. Hennes proffstakter började gå i dagen, jag märkte det. Vi skulle säkert fixa det här, på något sätt.

Rosalie tittade ut genom vindrutan. Det var omöjligt att gissa vad hon tänkte på.

Sen svarade hon:
Ta till höger i nästa korsning.

En fullständigt befängd tanke dök upp i mitt huvud: Undrar om hon är bra med barn?
Där kom korsningen och jag svängde in.

– Stanna här, och vänta på mig, sa hon. Hon hoppade ur och skyndade in i en liten oansenlig butik bredvid en kemtvätt. Jag såg att det var en diskret damklädesbutik med ett namn som jag inte ens kunde tänka mig att försöka uttala.

Efter tio minuter kom hon ut. Men klädd i helt andra kläder. Och med en helt annan frisyr. Hur var det möjligt? Hon hade förvandlats från en parant skönhet i citydress till en tuffing i skinnjacka och tajta jeans. Antagligen svindyra märkesjeans dock.
– Kör! sa hon när hon satte sig i bilen igen.

Jag blev alltmer fascinerad av denna mångfacetterade kvinna.

– Vad har du gjort med håret? frågade jag.
Hon lyfte lite på den svarta peruken.
– Inget, sa hon. Det är bara en extra bonus. Generaldirektören brukar ha städpersonal som kommer ibland, och de har alla likadan peruk. Ingen reagerar om de ser mig gå in i hans hus.

Jag bad henne att kortfattat säga vad caset och hennes jobb gick ut på.

- Interpol och Rikskrim har länge misstänkt att i Afrika bedrivs forskning med sikte på kemiska och biologiska massförstörelsevapen, sa hon.

- Allt sker under täckmantel av U-hjälp och medicinsk forskning för att finna botemedel mot AIDS.

Och här hade jordbruksverkets generaldirektör kommit in i bilden, denne man, ökänd för sin vurm för kloning av får och genmanipulerad gröda.

- Men det är värre än så, sa Rosalie. Generaldirektören och hans hejdukar är villiga att i sinom tid sälja sina dödliga virus till skrupelfria terroriststater.
Rosalie blev förbannad igen.
- Och det jävliga är att generaldirektören säger sig vara för terroristbekämpning, och därför har krävt att sätta grundlagen ur spel.
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 10

(Skriven tillsammans med Eija Salminen. Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR)
*
Efter en stund kände jag att tungan började fastna i gommen. Jag öppnade minibaren, som för natten hade fyllts med mina favoritdrycker, och hällde upp ett glas Loka citron i ett glas.
Nu måste jag tänka klarare än stjärnhimlen utanför. Innan det blir ljust är det nödvändigt med en plan. En plan som förhoppningsvis fungerar.

Jag antog att gevärsskytten och generaldirektören stod i maskopi med varandra.
Men WHAT WAS THEIR FUCKING PROBLEM?
Med stor säkerhet måste det ha varit att de trodde att jag kom med caset, alltså DET STORA AVSLÖJANDET till Rosalie. Det viktigaste för dem var inte att döda mig och/eller Rosalie, utan att komma över caset. Att sedan vi strök med av bara farten, var för dessa gynnare förmodligen bara en bonus.
Om vi utgick från att statsministern var clean, så gick hela rejset ut på att någon skulle hinna till statsministern före THE BAD GUYS, och då ha med sig caset.
Frågan var bara var statsministern befann sig. Och var den försupne journalisten och caset befann sig.
- Ja, det här blir ju hur lätt som helst, muttrade jag för mig själv.

Jag ringde receptionen från rummets interntelefon. Den yrvakne receptionisten svarade med ett halvrossligt
- Ja? och jag beställde upp en rejäl frukost. Starkt kaffe, juice, ägg och bacon och smörgåsar. Det var dags att ladda för dagen.
Rosalie kunde få sova en kvart till, men sen fick det räcka. Vi hade saker att uträtta.

Jag mindes supardagarna i Nairobi. Jag hade motvilligt följt med några släktingar för att spela golf, vilket de tyckte var livets roligaste syssla. Efter några dagar ursäktade jag mig och började i stället utforska Nairobis nattliv.
Jag kan inte säga att detta tillhör mitt livs stoltaste stunder, men på några punkter fick jag min nyfikenhet stillad.
Och på en bar träffade jag Harry. Vi var landsmän och skulle båda åka tillbaka till vår huvudstad två dagar senare. Han var imponerad, för att jag kunde hänga med så länge i supandet.
- Du är en bra kille, sa Harry, du ska få hänga med mig på ett specialjobb. Du ska posera som min body-guard.
Jag var inte så villig till detta, men så slängde han fram fotot på Rosalie.
- Det är den här donnan jag ska visa mitt case för sa han. Sen kommenterar hon, och jag kör scoopet och blir världsberömd.
Jag synade fotot. Rosalie var vacker som synden. Jag sa ja med en gång.

Den där dagen skulle han och jag först ses i huvudstaden på Royal Hotels bar, innan vi begav oss upp till Rosalie. Men han infann sig aldrig, och jag beslöt att gå upp till henne ändå. Och där fann jag ju inte bara henne, utan även Eskil och efter en stund jordbruksverkets generaldirektör.

I min överhettade hjärna hade jag fantiserat om lek på flera och beställt upp en supersnygg kaninflicka. Ack, långt från verkligheten låg detta planerande!

Jag kunde inte låta bli att undra: varför dök inte Harry upp, och var var han nu?

Jag tänkte som min mattelärare en gång sa: Förenkla!
Okej, hur förenklar vi när det gäller Harry? Tja, han är rå-alkis.
Varför dyker inte en rå-alkis upp? För att han är på fyllan.
På hans hemnummer svarade en kvinna som sa att hon var hans städerska och att hon inte visste var han var.
Var är en rå-alkis om han är på fyllan, men inte är hemma? Han kan mycket väl vara på alkoholavgiftning.
I huvudstaden fanns det, gissade jag, minst tio alkoholavgiftningsinstitutioner.

Eller. Den närmaste lokala baren.

Bar-spåret var kanske det mest lämpliga att börja med.
Efter frukosten begav vi oss skyndsamt i väg. Jag fick på obestämd tid låna Glada Gåsens ägares svarta Ford Scorpio, detta på grund av hans tacksamhet för att jag en gång räddat honom ur en förlägenhet i Istanbul.
Bilen spann som en katt.
- Jaha, och här har vi musik också, sa jag och visade Rosalie en CD med James Lasts Greatest Hits.
Jag kastade en blick i backspegeln och såg Värdshuset Glada Gåsen explodera.
- De svinen menar allvar, sa Rosalie.
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 9

(Skriven tillsammans med Eija Salminen. Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR!)
*
Jag hade sett henne i rutan och på tidningssidorna varje dag i flera veckors tid. Hon misstänktes ha mer information om självmordet än vad som kom fram.

- I och med att jag fått inblickar i internationell brottsverksamhet inom det medicinska området, ville Rikskrim ha med mig i en ny topphemlig utredning, sa Rosalie. Misstankar fanns om korruption, långt in i våra ämbetsverk, varför yttersta diskretion var av nöden.

Nu började jag skaka. Det var inte vare sig av upphetsning eller rädsla för vad som skulle komma härnäst. Det var förbannat kallt i rummet. Brasan hade slocknat.

Jag tände en ny brasa, medan jag reflekterade. Som arvinge till en mångmiljonförmögenhet, men helt obildad och hundra procent arbetsskygg, hade jag vad Rosalie anbelangade bespetsat mig på ett snabbt ragg, låt vara kanske med något bisarra förtecken. Att utge mig för att vara den försupne undersökande journalisten, var för mig en ny och pikant krydda. Det var med blandade känslor jag nu fann mig djupt indragen i en rutten komplott med internationella förgreningar.

Jag satt kvar framför brasan en stund. Det var skönt med värmen från lågorna som slickade upp mot skorstensstocken.
Mellan lågornas sprakande, hörde jag ett taktfast, repetitivt ljud bakom mig. Rosalie hade somnat. Hennes arm låg utsträckt utanför sängkanten, som om hon somnat mitt i ett försök att nå någonting på golvet.

Jag följde armens riktning med blicken. Jag trodde knappt mina ögon.

Blodet isades i mina ådror.
Rosalie hade EN EXTRA mobil!
I mina öron ringde den alkade journalistens ord på baren i Nairobi: "Och schå schka du ta i sär mobilen och schlå sönder alla delar i så schmå bitar du bara kan och schlänga i schön".
Genom Rosalies extrema oförsiktighet kunde vi bli utsatta för eldöverfall när som helst av hejdukar till jordbruksverkets generaldirektör eller Eskil.
Eller för den delen av kaninflickan, tänkte jag i ett ögonblick av bitterhet.
Jag synade raskt mobilen och konstaterade att den var avstängd.
Med en eldgaffel krossade jag SIM-kort och mobil och spolade ner spillrorna i toaletten.
- Måtte nu detta räcka, tänkte jag.
Nu kunde jag inte sova. Jag satt kapprak på en köksstol med Eskils pistol i min ena hand och generaldirektörens Beretta i den andra.
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 8

(Skriven av Dennis Renfors under medverkan av Eija Salminen. Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR!)
*
Den natten blev minnesvärd. Rosalie red mig som en furie, iförd den aprikosfärgade cashmerejumpern och plommonstopet.

- Din slusk, du ska fan i mig lyda Rikskrim, morrade hon.

Hennes aptitliga uppenbarelse, kombinerat med det oborstade språkbruket, blott ytterligare stegrade min eggelse.

En pendyl föll med ett brak ner från spiselkransen. Ett gökur föll ner från ytterväggen och göken gol en halvtimme innan den självdog. Jag noterade förstrött att det var en västergök.

Efteråt rökte vi varsin Tiparillocigarill medan vi tittade upp i Glada Gåsens innertak som var rikt illustrerat med pastorala idyller. Fejkade överklassherdinnor matade med flaska små lamm som hade rosa, ljusblå och gröna sidenrosetter runt halsen, allt mot en bakgrund av schweiziska alpmassiv.

- Vad har du egentligen för syssla på Rikskrim?, frågade jag.
- Jag är geopolitisk koordinator, svarade hon.

– Å fan! sa jag.
- Sen när har du haft det uppdraget, frågade jag förvånat.
Jag hade helt klart för mig att jag sett Rosalie i helt andra sammanhang.
- Sen ungefär ett år.
- Jaha, och innan dess?
- Då jobbade jag några år som chef för EU:s tolkar i Bryssel.
- Men sen blev du alltså värvad till Rikskrim?
- Ja, just det.

Vi tog ytterligare varsin vermouth och rökte ytterligare varsin Tiparillocigarill och begrundade lammen och herdinnorna. Vem var den här Rosalie egentligen?

- Varför ville Rikskrim värva dig?
- För mina språkkunskaper och mina internationella kontakter och för min förmåga som projektledare.
- När du var tolkchef, räknades det som att du var projektledare?
- Ja, i och för sig. Men främst var det det här med att jag varit professor Adelbaums sekreterare.

Här slog det mig som en blixt. Det var Rosalie Matterhorn jag hade bredvid mig i sängen. Hon hade några år tidigare figurerat i CNN:s tevesändningar när hennes chef, den ökände brottsmisstänkte transplantationsprofessor Adelbaum, livstrött begick rituellt självmord på Stora Torget i Visby.
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 7

(Skrivet av Dennis Renfors med assistans av Eija Salminen.Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR!)
*
Jag stannade upp mitt i tredje trappsteget nerifrån. Tittade på Rosalie, tittade upp i trapphuset, kastade en blick på ytterdörren rakt framför oss, och drog snabbt med mig henne in genom dörren till vänster.

MAKTERNA var på min sida. En hantverkare hade lämnat kvar en hammare på golvet. Jag slet upp min mobil och tog ut SIM-kortet. Jag krossade snabbt telefon och kort och slängde spillrorna i min ena kavajficka. Jag gjorde samma sak med Rosalies mobil.
- Jag misstänker att du vet en bra väg ut härifrån, sa jag till henne.
- Det finns en hiss alldeles bredvid, som bara direktionen använder, sa hon.

Vi skyndade oss in i den trånga hissen.
- Jag tycker vi åker till våningen där de har krismöte, sa jag. De kanske är kvar.
Hon hajade till, men nickade sedan tyst.
Under färden upp tömde jag kavajfickan på spillrorna av mobilerna och föste ner i en springa så de singlade ner i hisschaktet. Kunde väl duga lika bra som att spola ner dem, hoppades jag.

En tanke slog mig: Det var kanske bra att vi inte genast visade oss ute bland folk. En parant skönhet med rinnande mascara och plaskvåt citydress ihop med en orakad slusk med gigantisk blåtira - det var som gjort för att väcka uppmärksamhet.

Vi kom upp till ett smakfullt möblerat sammanträdesrum. Ingen människa fanns här.

- Vilka deltog i krismötet?, frågade jag.
- Bara statsministern och jordbruksverkets generaldirektör, svarade Rosalie. Så vitt jag vet, alltså.

På sammanträdesbordet låg ett anteckningsblock med bara ett ord skrivet på.
- Kan du identifiera handstilen? frågade jag.
Rosalies svar kom utan minsta tvekan:
- Det är statsministerns.

När vi synat papperet möttes våra blickar. Där stod, klart och tydligt:
DUBBELSPEL?
–Dubbelspel? sa vi båda exakt samtidigt.

Vädrets makter gjorde sig ånyo gällande. Det regnade småspik mot konferensrummets ruta. Detta förstod jag skulle underlätta vår sorti. Jag nappade åt mig ett paraply och ett plommonstop från konferensrummets tambur.

I en ingivelse placerade jag plommonstopet över Rosalies lockar. Åsynen av henne i denna huvudbonad blott stegrade eggelsen.

- Kom, nu är det bråttom, sa jag.
- Men vart ska vi?, undrade hon.
- Vi ska övernatta på Värdshuset Glada Gåsen, sa jag.

Inom kort var vi installerade framför en muntert sprakande brasa på Värdshuset Glada Gåsen. Direktionen, vars diskretion jag obetingat litade på, kände sedan gammalt mina preferenser och hade för Rosalies räkning lagt fram en bekväm morgonrock, värmande filttofflor och en aprikosfärgad cashmerejumper.

Medan jag hällde upp varsin rejäl vermouth åt oss, bytte Rosalie om bakom min rygg. Jag hörde något ramla i golvet och kunde inte låta bli att vända mig om. Det var ett läderfodral, något mindre än en plånbok. Där blänkte något som liknade en vapensköld. Mina misstankar skulle strax besannas.

- Jag jobbar åt Rikskrim, sa Rosalie.
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 6

(Denna episod skriven av Dennis Renfors och Eija Salminen. Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR!) 
*
– Tycker du inte att du borde klä på dig?, frågade jag Rosalie som bara var klädd i sina trosor. Någonstans på vägen till mörkret under sängen hade citydressen ramlat av. Nu började jag bli lite irriterad på hennes breda bekantskapskrets som dök upp ur intet gång på gång.

- Det var ju du som nös av mig kläderna, fnittrade hon nervöst.
Detta skämt föll ej i god jord. Nu var det bråttom. Vi måste 1) Evakuera och 2) Göra oss av med mobilerna.

Under en nanosekund svor jag i mitt inre för att där skulle numret till kaninflickan obönhörligt gå förlorat.

- Klä på dig snabbt, medan jag visiterar den här gynnaren, väste jag i mungipan till Rosalie.
- Hör nu, inga tricks för ditt liv hänger på en skör tråd, sa jag till den nu nästan medvetslöse generaldirektören.
Jag lade beslag på hans körkort, ett diplomatpass och en pistol av märket Beretta.
- Man kan undra varifrån den här kompisen till dig dök upp, sa jag till Rosalie medan vi skyndade nedför trapporna.
Hon blev inte svaret skyldig.
- Han kom från våningen ovanför oss. De satt i krismöte.
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 5

(Denna episod skriven av Dennis Renfors och Eija Salminen. Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR!) 
* 
Jag rullade in oss i mörkret under sängen. Städerskan fick tydligen lön för arbete som inte utförts. Min näsa kittlade men mina armar var låsta under Rosalie. Min enda chans att bli kvitt nysningen var att trycka min näsa mot hennes. 

Till slut exploderade jag i alla fall i en nysning. Explosionen förde det goda med sig att mina armar lossades från Rosalies kropp. Jag famlade på golvet och fann något. Det var Eskils pistolhölster. Han hade ju varit naken när han slungades ut av mini-orkanen Kattis. 
Där fanns en pistol. "MAKTERNA!", tänkte jag. 
- Helst skulle jag vilja gå den formella vägen, kläckte jag ur mig. 
- Men Guuud, du friar!, tjöt Rosalie. Hon kysste mig hårt. 
- Nej, inte riktigt, sa jag. Jag menar, jag skulle helst vilja ha vapenlicens om jag måste skjuta någon, låt vara att det är i rent självförsvar. 

I samma ögonblick ven skotten ovanför sängen än en gång. Denna gång var smällarna högre, och lät som om de kom från närmare håll. 

Nu blev det alldeles tyst. Vi låg båda under sängen och tittade i riktning mot hotellrumsdörren. Vi hörde någon långsamt vrida ner dörrhandtaget. 
- Skjut den jäveln!, utbrast Rosalie plötsligt. 
Hennes primitiva attityd både förbluffade och eggade mig. Jag nickade sammanbitet. 
Hotellrumsdörren öppnades och jag såg två kritstrecksrandiga kostymbyxben. Jag satte en välriktad kula i ena vaden. Kritstrecksmannen föll omkull med ett tjut. 
Nu var det bråttom. Jag chansade, och drog i något som såg ut som ett klockrep. Mycket riktigt, ett tungt draperi drogs för det nyss så ödesdigra fönstret, vilket säkrade vår reträtt. 
Vi hastade fram mot den skadskjutne på vår tröskel. 
- Han klarar sig, sa Rosalie i en ton som röjde mångårig sakkunskap vad gällde köttsår. 
- Jag har utomordentliga befogenheter, yrade den sårade. Jag har utomordentliga befogenheter. 
Rosalie tog sig en extra titt. 
- Men det är ju jordbruksverkets generaldirektör!, utbrast hon. 
Jaha. De två kände tydligen varandra. 
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 4

(Denna episod skriven av Dennis Renfors och Eija Salminen. Om du vill gå till Episod 1, klicka HÄR!)

* 
Med ens forsade det iskalla vattnet över henne. Hennes tjut måste ha överröstat varje polissiren i närheten. Hon skrek: min mascara! Den rinner! 

Hennes skrik irriterade mig. Jag gav henne en kraftig örfil. 
Svaret kom prompt, i form av en rak höger. Mitt i ögat.
En flyktig blick i badrumsspegeln visade inte bara min flera dagar gamla skäggstubb, utan även en framväxande präktig blåtira.
Där stod hon plaskvåt, i sin perfekta figursydda citydress.
Jag kunde inte låta bli att gilla henne. 

– Men hjälp mig då! snyftade hon. Stå inte bara där! 

Jag lyfte henne, kanske onödigt bryskt, ut ur duschen och bar henne till hotellsängen av typ King Size Bed. 
- Du måste få av dig kläderna illa kvickt, annars får du lunginflammation, insisterade jag. 

- Jag hatar dig, sa hon och snyftade ånyo. 
Men kyssen hon tryckte mot min hals talade ett annat språk.
Jag kastade ner henne på jättesängen. 

En kall vindpust gjorde mig medveten om det öppna fönstret som stod och slog i vinden. 

Jag blev lika kall som vindpusten när jag såg bort mot den skumma hamnen. Där såg jag ett litet rött ljus bredvid ett litet blått. 
Jag mindes den undersökande journalisten när han sluddrade över sin Glenfiddich Single Malt på baren där i Nairobi:
- Om du scher ett rött och...ett blått ljusch, då är det övervakningskameror. Då schka du schlänga dig raklång direkt. Och schen räknar du till...fem. Om du fortfarande lever då, drar du, schnabbt som en avlöning. Och schå schka du ta i sär mobilen och schlå sönder alla delar i så schmå bitar du bara kan och schlänga i schön och schen köper du en ny med kontantkort.
Jag vräkte ner Rosalie på golvet och slängde mig ovanpå henne.
- Ditt jävla as!, skrek hon.
- Smack!, sa det när en gevärskula slog in i hotellrumsväggen strax ovanför oss.

*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 3

(Denna episod skriven av Dennis Renfors och Eija Salminen.)
*
- Du är det billigaste exempel jag sett på sensationsmakeri, fräste Rosalie. 

Jag älskade att höra henne tala bildat.

Det hände alltför sällan.

Jag smålog. 
- Smicker biter inte på mig.

- Men nu när vi ändå är ensamma kvar... sa jag, och lutade mig med ena armen mot dörrkarmen mitt i dörröppningen.

- Jag vet att en flicka som du obönhörligt dras till en slusk, fortsatte jag.

Jag höll masken, men inom mig höll jag på att spricka av skratt. Jag såg på henne att hon förstod att hon målat in sig ett hörn. För att vara mer exakt, ett duschhörn, med den typen av dusch som startar automatiskt när du kommer in närheten av den. Men det var inget hon visste om. Hennes hjärna arbetade för högtryck.

Förvisso hade stämningen mellan oss av och till varit laddad, men vi hade ännu inte korsat Rubicon...

Jag lät bomben explodera:

- Inte fan är jag undersökande journalist och inte fan har  jag nåt case. Journalisten med caset, det var ju min sup-polare på den där baren i Nairobi. Hade aldrig sett killen förut!
- Nairobi!, utbrast Rosalie och vacklade in i duschen.
*

Ett Lite Böljande Hav

*
(Skrivet 2012-12-08, klockan 00.02-00.07)

ett lite böljande hav
tillståndet i nationen är trist
jorden snurrar kring sitt nav
vi har fortfarande en bra frist

Roger Roger
vad heter din svåger?

alla barndomsramsor
bara susar förbi


Holger Holger
minns du slaget vid Svolder?
alla rusar, allting surrar
det är en omänsklig melodi

jag vill gå tillbaka
till böljande havet
om man får alls återvända
ta då en brudbukett
det är i så fall säkrast
först som sist
*

Ditt sätt

*
(Skrivet i paltkoma 2012-12-04 klockan 21.01-21.22.)

ditt sätt
det är att säga förlåt
det är ditt sätt
det är ditt sätt

propp mätt
men jag smakar som plåt
jag är propp mätt
jag är propp mätt

hår tvätt
så du bär dig åt
du kör hår tvätt
du kör hår tvätt

men märker inte du det då?
men märker inte du det då?

mitt sätt
är en avskedslåt
det är mitt sätt
det är mitt sätt
*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 2

(Skrivet med Jan S.)

*

- Jag ska minsann visa dig vem som kommer att rotera ut genom fönstret, vrålade den nu spritt nakne Eskil, och slet upp den rikt utsirade dörren mot hotellrummets balustrad.
Ett dånande av en värld i storm, nej orkan, ackompanjerade hans vredgade tonfall.

I samma ögonblick öppnades hotelldörren av den lättklädda pinglan jag beställt, hon i åtsittande trikåer och med kaninöron. "Kattis", en avläggare av superorkanen Katrine svepte i samma stund in genom dörren och slungade henne i famnen på Eskil, varvid de två tätt sammanslingrade snurrade ut över balustraden och bort mot hamnens skummare kvarter.

- Ja, i stort är det här handlingsförloppet, så som vi kunnat se på övervakningskameran. Varför den lade av i det mest kritiska ögonblicket vill jag inte spekulera om. Och varför Rikskrim inte vill, kan eller törs ge oss en adekvat bild av skeendet är så underligt, att jag häpnar. Kort sagt, jag begär avsked om inte jag i detta nu beviljas extraordinära befogenheter. Jag begär ett mandat som inte grundlagen tillåter, jag vet, men jag ser ingen annan råd. Frågan står: vinna eller försvinna...

Statsministern skruvade på sig, påtagligt försvagad. Vem hade trott att Jordbruksverkets generaldirektör var en inkarnerad Bonaparte? Ingen!

 

Storfräsarna med sina åtgärdspaket, långtidsplaneringar, korta och långa terminer och bordellhärvor, tror att de kan detaljreglera. Men jag, från min lägre utsiktspunkt, visste bättre. Det är inte storfräsarna som räddar mig när det krisar, nej det är MAKTERNA!
Det hade jag sett nyss, med mini-orkanen Kattis.
Rosalie stod fortfarande kvar i sina högklackade skor i badrummet. Jag släntrade nonchalant fram mot henne och lät oblygt min blick vandra över hennes kropp. Den mäktiga barmen hävdes upprört.

*

Rosalie Cliffhanger, Ep. 1

(Skriven med Jan S. och Eija Salminen.)
*
- Men var har du ditt case?, undrade Rosalie när hon öppnade hotellrumsdörren och släppte in mig.
Hon lade just sista handen vid en Powerpointpresentation.
- Jag är inte säker på att jag har något case, svarade jag och stängde dörren.

- Inte det?, frågade hon med en för mig oväntad kyla i rösten. Du missade min presentation, fortsatte hon efter en kort, alldeles för kort paus. Vi är övertygade, nej, vi vet vad du har för case 

... fortsatte Eskil, som jag först nu blev pinsamt varse. 

Jag hade redan börjat dra av mig slipsen, men hejdade mig mitt i rörelsen. 

Jag råkade få en skymt av mig själv i spegeln genom den öppna dörren till badrummet. 

Mitt orakade ansikte kontrasterade mot de perfekta deodorerade karriärmänniskorna mitt framför mig. 

-Du, din, dig, din, du, din, din dig du känner jag, vrålade Eskil plötsligt med en styrka som om uttrycket "nordmännens raseri" vigts för att beskriva just Eskil, just nu. 

Mmmig? stammade jag fram. 

- Ja min vän, dig fyllde Rosalie i, sådana som du går det tretton på dussinet av! Vi har läst dig som en öppen bok, idiot, sa hon som om vi nu var färdiga med varandra. Vilket givetvis inte var fallet. 

I en ingivelse ändrade jag attityd... 

Jag log mot Rosalie: 
- Jag kände först inte igen dig med kläderna på! 

Eskil stod handfallen. Det här fanns inte i hans manual. 

- Jaså, inte det? Jaså, inte det? Nå väl, om du känner dig bekvämare utan kläder, Rosalie, så ta av dig dom då, fick han i alla fall ur sig. Jag kan göra dig sällskap, sa han, fortfarande vred och röd, medan han slet upp skjortan utan att först lossa på slipsen. 

Rosalie stirrade på Eskil, och tog sedan några snabba steg mot badrumsdörren. 

Jag smålog och tänkte: "Killen håller på att få spel, undrar om jag kan få honom att rotera ut genom fönstret." 

Ibland är steget mellan tänkt och sagt kort för mig. Därför sa jag högt "killen håller på att få spel, undrar om jag kan få honom att rotera ut genom fönstret." Reaktionen dröjde, men den kom. Obönhörlig och monumental... 
*