*
Nöden skrattade mig rakt i ansiktet, så kändes det. Skulle vi komma i väg? Och skulle vi få med oss missdådarens dator och/eller hårddisk?
En variant kunde ju vara att vi låtsades att Rosalie var RUT-anställd städerska och att jag var från städfacket för att kolla att allt gick rätt till i det här hushållet.
– Kom, sa Rosalie. Hon visste tydligen mer om huset än jag trodde. Vi skyndade oss in i ett rum, som vid första anblicken såg ut som ett vanligt sovrum.
Hon grabbade tag i en fjärrkontroll som låg bredvid en tv. ”Har gubbjäveln fortfarande tjock-tv?”, hann jag tänka.
Det började surra från en garderob och jag vände mig om.
Det slog mig nu att Rosalie hade sagt något mycket underligt: Alla i generaldirektörens städpersonal har likadan peruk.
Skumt var ju bara förnamnet.
Städpersonal, förresten. Det såg inte ut som ett hus som anlitade städerskor.
Garderobsdörren öppnades, och därinne stod ett blankt skrivbord, med en – dator! – som var i full färd med någon sorts programmering. Jag kunde skymta några enskilda bokstäver. Någonting höll på att hända, och det snabbt!
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar