*
Jag drog upp volymen och tryckte gasen i botten. Nu var det inte läge att stanna på närmaste bar. I stället aktiverade jag plan B.
- Var bor generaldirektören? frågade jag Rosalie.
Jag antog att hans hus stod tomt eftersom den skottskada han fått på tröskeln till hotellrummet borde ha föranlett sjukhusbesök. Och eftersom han var en inbiten ungkarl, fanns det troligtvis ingen annan hemma heller.
Rosalie svarade inte. Hon letade efter något i sin ficka.
- Mobilen, min mobil, sa hon. Jag kan inte hitta den.
– Nej, det kommer du inte att göra heller. Jag spolade ner den, sa jag.
Rosalies reaktion hade jag inte väntat mig. Först blev hon alldeles blek. Jag trodde hon skulle svimma på stört. Sedan blev hon grön och till slut alldeles röd i ansiktet. Ögonen brann när hon vände sig mot mig.
– Vad hade du gjort, sa du? Spolat ner den? Din jävla idiot! skrek hon! Det var inte någon vanlig mobil. Innanför displayen var det ett chip som jag skulle leverera till statsministern, och som jag antagligen redan hade gjort om inte du kommit och blandat dig i leken.
- Hoppsan-sa!, utbrast jag.
Det var faktiskt den bästa replik jag kunde komma på just då.
- Men det kanske finns en dubblett av chipet nånstans?, tillade jag.
– Hon har temperament, tänkte jag också, när jag såg hennes ögon. Jag påmindes om den gångna nattens heta övningar.
– Var bor generaldirektören? frågade jag igen.
Jag trodde fortfarande att det var det bästa stället för oss att gömma oss på. Vi behövde en dator och en dusch. Vad chippet anbelangar skulle Rosalie få förklara sig närmare.
I mitt stilla sinne tänkte jag att hon var orättvis som bråkade om den sönderslagna mobilen. Annars hade the bad guys säkert spårat oss till bilen också. Men det var inte läge att tjafsa med henne om det nu. Hennes proffstakter började gå i dagen, jag märkte det. Vi skulle säkert fixa det här, på något sätt.
Rosalie tittade ut genom vindrutan. Det var omöjligt att gissa vad hon tänkte på.
Sen svarade hon:
Ta till höger i nästa korsning.
En fullständigt befängd tanke dök upp i mitt huvud: Undrar om hon är bra med barn?
Där kom korsningen och jag svängde in.
– Stanna här, och vänta på mig, sa hon. Hon hoppade ur och skyndade in i en liten oansenlig butik bredvid en kemtvätt. Jag såg att det var en diskret damklädesbutik med ett namn som jag inte ens kunde tänka mig att försöka uttala.
Efter tio minuter kom hon ut. Men klädd i helt andra kläder. Och med en helt annan frisyr. Hur var det möjligt? Hon hade förvandlats från en parant skönhet i citydress till en tuffing i skinnjacka och tajta jeans. Antagligen svindyra märkesjeans dock.
– Kör! sa hon när hon satte sig i bilen igen.
Jag blev alltmer fascinerad av denna mångfacetterade kvinna.
– Vad har du gjort med håret? frågade jag.
Hon lyfte lite på den svarta peruken.
– Inget, sa hon. Det är bara en extra bonus. Generaldirektören brukar ha städpersonal som kommer ibland, och de har alla likadan peruk. Ingen reagerar om de ser mig gå in i hans hus.
Jag bad henne att kortfattat säga vad caset och hennes jobb gick ut på.
- Interpol och Rikskrim har länge misstänkt att i Afrika bedrivs forskning med sikte på kemiska och biologiska massförstörelsevapen, sa hon.
- Allt sker under täckmantel av U-hjälp och medicinsk forskning för att finna botemedel mot AIDS.
Och här hade jordbruksverkets generaldirektör kommit in i bilden, denne man, ökänd för sin vurm för kloning av får och genmanipulerad gröda.
- Men det är värre än så, sa Rosalie. Generaldirektören och hans hejdukar är villiga att i sinom tid sälja sina dödliga virus till skrupelfria terroriststater.
Rosalie blev förbannad igen.
- Och det jävliga är att generaldirektören säger sig vara för terroristbekämpning, och därför har krävt att sätta grundlagen ur spel.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar