*
Den natten blev minnesvärd. Rosalie red mig som en furie, iförd den aprikosfärgade cashmerejumpern och plommonstopet.
- Din slusk, du ska fan i mig lyda Rikskrim, morrade hon.
Hennes aptitliga uppenbarelse, kombinerat med det oborstade språkbruket, blott ytterligare stegrade min eggelse.
En pendyl föll med ett brak ner från spiselkransen. Ett gökur föll ner från ytterväggen och göken gol en halvtimme innan den självdog. Jag noterade förstrött att det var en västergök.
Efteråt rökte vi varsin Tiparillocigarill medan vi tittade upp i Glada Gåsens innertak som var rikt illustrerat med pastorala idyller. Fejkade överklassherdinnor matade med flaska små lamm som hade rosa, ljusblå och gröna sidenrosetter runt halsen, allt mot en bakgrund av schweiziska alpmassiv.
- Vad har du egentligen för syssla på Rikskrim?, frågade jag.
- Jag är geopolitisk koordinator, svarade hon.
– Å fan! sa jag.
- Sen när har du haft det uppdraget, frågade jag förvånat.
Jag hade helt klart för mig att jag sett Rosalie i helt andra sammanhang.
- Sen ungefär ett år.
- Jaha, och innan dess?
- Då jobbade jag några år som chef för EU:s tolkar i Bryssel.
- Men sen blev du alltså värvad till Rikskrim?
- Ja, just det.
Vi tog ytterligare varsin vermouth och rökte ytterligare varsin Tiparillocigarill och begrundade lammen och herdinnorna. Vem var den här Rosalie egentligen?
- Varför ville Rikskrim värva dig?
- För mina språkkunskaper och mina internationella kontakter och för min förmåga som projektledare.
- När du var tolkchef, räknades det som att du var projektledare?
- Ja, i och för sig. Men främst var det det här med att jag varit professor Adelbaums sekreterare.
Här slog det mig som en blixt. Det var Rosalie Matterhorn jag hade bredvid mig i sängen. Hon hade några år tidigare figurerat i CNN:s tevesändningar när hennes chef, den ökände brottsmisstänkte transplantationsprofessor Adelbaum, livstrött begick rituellt självmord på Stora Torget i Visby.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar