*
Jag rullade in oss i mörkret under sängen. Städerskan fick tydligen lön för arbete som inte utförts. Min näsa kittlade men mina armar var låsta under Rosalie. Min enda chans att bli kvitt nysningen var att trycka min näsa mot hennes.
Till slut exploderade jag i alla fall i en nysning. Explosionen förde det goda med sig att mina armar lossades från Rosalies kropp. Jag famlade på golvet och fann något. Det var Eskils pistolhölster. Han hade ju varit naken när han slungades ut av mini-orkanen Kattis.
Där fanns en pistol. "MAKTERNA!", tänkte jag.
- Helst skulle jag vilja gå den formella vägen, kläckte jag ur mig.
- Men Guuud, du friar!, tjöt Rosalie. Hon kysste mig hårt.
- Nej, inte riktigt, sa jag. Jag menar, jag skulle helst vilja ha vapenlicens om jag måste skjuta någon, låt vara att det är i rent självförsvar.
I samma ögonblick ven skotten ovanför sängen än en gång. Denna gång var smällarna högre, och lät som om de kom från närmare håll.
Nu blev det alldeles tyst. Vi låg båda under sängen och tittade i riktning mot hotellrumsdörren. Vi hörde någon långsamt vrida ner dörrhandtaget.
- Skjut den jäveln!, utbrast Rosalie plötsligt.
Hennes primitiva attityd både förbluffade och eggade mig. Jag nickade sammanbitet.
Hotellrumsdörren öppnades och jag såg två kritstrecksrandiga kostymbyxben. Jag satte en välriktad kula i ena vaden. Kritstrecksmannen föll omkull med ett tjut.
Nu var det bråttom. Jag chansade, och drog i något som såg ut som ett klockrep. Mycket riktigt, ett tungt draperi drogs för det nyss så ödesdigra fönstret, vilket säkrade vår reträtt.
Vi hastade fram mot den skadskjutne på vår tröskel.
- Han klarar sig, sa Rosalie i en ton som röjde mångårig sakkunskap vad gällde köttsår.
- Jag har utomordentliga befogenheter, yrade den sårade. Jag har utomordentliga befogenheter.
Rosalie tog sig en extra titt.
- Men det är ju jordbruksverkets generaldirektör!, utbrast hon.
Jaha. De två kände tydligen varandra.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar