En Juni (skriven med Kjell Granfors)

(Påbörjad 18 juni 2010 kl. 00.12.)

Tistlarna flyger för vinden...
men jag har sett helvetet på närmare håll...
En groda som slank ur hennes gap,
får mitt bedövade öra att vila...
Muntert du tittar så hemligt... upp ur din skrämmande
lugg,
grodan du älskat står i bikt, beredd att fånga,
dej i flykt.

Hon med de välsignade grodorna, hon detta monster, många gånger tycks det mig som att hon och Karja stod som i duell mot varandra, fast jag är inte helt säker på hur mycket de kände till om varandra.
Ja, många gånger syns det mig som att grodkvinnan och Karja Karjalainen står rygg mot rygg med varsin pistol i handen, och någon räknar och de ska gå antalet steg åt varsitt håll och sedan ska de skjuta på varandra.
Det tycks mig nu som att i många många år har de stått där, rygg mot rygg, redo att gå den där vandringen och sedan snurra runt och skjuta.

Grodkvinnan sköt sin Karja, men utan att tänka, allt för att sänka, den pistolen var laddad med luft. Hålet som var tänkt, gav endast en sömnig gäspning, och grodorna kväker i kör, hur skall detta sluta...hur skall juninatten fördrivas utan de daggvåta liken? ... En syrsa spelar sin trogna entoniga fras...

Karja Karja Karjalainen, tungt gick dina spår. Tistlarna fanns där även förr om åren. Nu är de annorlunda.
Juni kan många gånger kännas mig alltför svår.
När du tog av dig bodbiträdesförklädet och låste butiksdörren och såg mig rakt i ögonen och sa att du var ledig resten av dan, fick jag en chock.

En chock av karja midsommarängar, jag snavade på nåt vasst..otroligt vasst
en hastig flämtning...en tagg långt in i lungan, punkterade den uppblåsta oron,
Nu sitter jag lugnt, allt fick en vändning, fast åt ett helt annat håll.
den lediga dan skulle börja ett liv, med glädje av den
bortsparkade skon.

Ack denna ljuva sommarnatt, fåfäng, och stark, en andningspaus du ger mej. Fri från allt, ett skimmer mot himmelen som ingen byggt upp, som ingen kan bedra mej med, som ingen kan ljuga...det är på riktigt,föralltid...förevigt... denna ljuva sommarnatt.

Ja, låt oss minnas glada stunder, Karja skrattade i mossan, vi tog fritt i många dagar, fast det muttrades på bygden. Karjas kyssar tog mig fången, det blev hyss och lek på tunet, kossan surnade i hagen, ingen kom som förr med pallen, drängen nödgades att mjölka, Karjalainen väl värd bannor, ingen vågade oss klandra, kärleken var liksom helig.
Kanske tänkte gamla folket låt den ungdomen få rasa, tids nog lyfts den trolldomsmanteln bort som båda två förhäxat.

Det var tänkt av gammelfolket
jag och granngårdsflickan skulle
slå ihop de ynka gärden
dela bo och dela bolster
dika ut och bygga lador
nu när freden var i sikte
skulle starka armar lönas
tids nog, tänkte så de gamle
skulle grodtös te sig vacker
hon som bråddes på han fogden,
bråddes jämväl på han prästen
fattigjäntan Karja skulle
inte kunna hålla måttet
fastän flink och rask i steget
rak i rygg och glad till sinnet

Tumla den som tumla kan, av galenskap jag blivit rund. Rund för min sjuka längtan att få skratta..men det kommer aldrig hemmanet förlåta.
Av billigt vin jag drack mej full, bara för att förhindra, änkan tumla mej omkull

Sju män i aftonvandring, kistan den ska genom skogen. Åkrar, marker, skogar, träskmark. Hettan känns ännu i mossan. Myggor surrar, grodor kväker, ingen talar, alla tänker. Alla tänker, var sin riktning, hur ska hemmanet betalas, hur ska änkan klara gården, hur var likets arv nu ordnat?