*
Det var dagen före midsommarafton.
Klockan var strax efter 18. Systemet i övre änden av Stora Torget i Visby var stängt. Där stod professor Adelbaum, i bar överkropp och med sin svarta vidbrättade hatt. Han hade ett par svarta byxor, som satt som sprutlackerade över benen.
Bakom sig hade han flickorna Hurli och Gurli, som iförda bikini stod vid varsin systembolagsdörr och poserade. De hade vackra stråhattar med sidenband. De la händerna i nacken och vred sig åt olika håll. De log.
Rosali Matterhorn stod vid professorns sida. Även hon hade minimal klädsel, med svarta stövlar som nådde upp på låren, svarta trosor och över brösten en pytteliten överdel i röd tunn bomullstrikå. Hon var den enda i kvartetten som var barhuvad.
Till skillnad från sitt vardagliga jag, som internationell kultursamordnare på departementet i Stockholm, där hon ofta hade knut i nacken, hade hon nu håret hängande fritt.
Hon var solbränd. Hon såg bra ut. Ja, Rosali Matterhorn såg riktigt, riktigt bra ut.
Ett internationellt mediauppbåd upptog en stor del av Stora Torget. Äntligen hade den försvunne organtransplantationsprofessorn kommit till rätta. Nu skulle han förklara sin drygt tre månader långa frånvaro. Och äntligen skulle han hålla det tal han utlovat till läkarkongressen i Sollentuna i mars.
Reportern Villis Vessla från Aftonpressen gjorde iakttagelser. ”Professorn verkar på och samma gång väldigt levande och väldigt, väldigt... slut”, tänkte han.
En högtalaranläggning fanns på plats. Rosali Matterhorn tog mikrofonen och började tala.
”Först av allt”, sa hon, ”vill jag starkt betona att jag personligen aldrig skulle drömma om att visa mig offentligt i de här kläderna. Jag gör det enbart på professor Adelbaums enträgna begäran.”
Professorn fick ordet.
”Tack, kära vänner”, sa han. ”Jag har kommit hit till denna urgamla hansestad för att i dag delge er mina senaste, eller ska jag säga sista, rön. Titeln på mitt föredrag, som jag nu en en smula försenat framför, är ”´Evigt liv och priset vi får betala´.”
Han tystnade, samlade sig. Han var en smula svettig på halsen.
Fotograferna var tacksamma. Alla operationsärren på överkroppen gjorde sig fantastiskt bra i bild. Han sköt hatten tillbaka på huvudet.
”I min sökan efter nya upptäckter gick jag en smula för långt, ja alldeles för långt”, sa han. ”Jag trodde att vi skulle kunna upphäva tingens ordning, ja, att vi inte bara skulle kunna bli över tvåhundra år gamla, utan att vi även skulle få evigt liv. En sådan villfarelse!”
Han gjorde paus. Han slog ut med armen. En fluga surrade nära mikrofonen. Ljudet gick ut över Stora Torget.
Folk skrattade. En finnig tonårspojke gick fram till Hurli och bad om hennes autograf. Det fick han. Hurli log. Hon grep tonårspojken om kinderna och kysste honom länge på munnen. Han vacklade därifrån.
CNN zoomade in professorns ärr på magen. Kultursekreterare Ulrik Jeppson från Gotlands kommun stod och avvaktade i mängden. Ner på Munkbrokällaren var det Happy Hour. Klockan i domkyrkotornet slog ett slag. Det betydde att klockan var halv sju. Gurli fick ett visitkort av en yuppie. Hon gav honom en slängkyss och stoppade kortet i behån. Rosali hade ångest. Hon svettades och bad till Gud. Professor Adelbaum började tala igen.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar