*
Sommaren kom med jättesprång. Professor Adelbaum befann sig på Gotland, i Bläse. Många gånger gjorde han utflykter tillsammans med Rosali Matterhorn, Hurli och Gurli ner till kalkbrottet nära havet.
Där låg han på rygg och solade sig, medan flickorna ur picknick-korgen plockade fram flädersaft, brännvin, Jack Daniels, rosévin, prickigkorv, salami, fårfiol, bröd av alla de sorter sam lite förströelselitteratur.
De tre brukade skälmskt lyfta i sitt år och eggande vagga med överkroppen mot honom, samtidigt som de plutade med munnarna.
”Här finns det att välja på”, brukade Rosalie då gäckande och tvetydigt säga.
Men för det mesta fick de äta maten själva, vilket de gjorde med frisk aptit. På något vis blev man... hungrig av att ha med professorn att göra.
Själv höll han sig till våtvarorna. Och han höll sina monologer.
”Hänger ni med, flickor?”, brukade han emellanåt i barsk ton fråga dem. Då satte flickorna nästan nästan tuggorna i halsen.
”Visst, professorn”, skyndade sig Hurli att säga, ”aorta och laryngitis”.
”Just det”, fyllde Gurli i. ”Frontallob och insufficiens.”
Av någon anledning var kvinnorna livrädda för att förarga professorn. Och Rosali brukade vid sådana tillfällen fråga om professorn önskade att hon skulle ta diktamen.
När hon sa så, var ett av de få tillfällen hon hörde honom skratta.
”Nå, nå, kära vän”, frustade professorn då. ”Inte ta diktamen här, inte i ett kalkbrott. Så urbota dråpligt!”
Roder kände sig lika korkad varje gång det hände.
”Ska det vara så konstigt att ta diktamen i ett kalkbrott?”, tänkte hon. ”Han brukar ju vilja det både på sängkanten och när han har slängt sig i min stora tvättkorg.”
Långt senare, när allt var över, frågade en av polisens vittnespsykologer henne vad professor Adelbaum talat om i kalkbrottet.
”Det var väldigt komplicerade saker, tror jag”, svarade hon då. ”Det enda jag kommer ihåg, för det sa han rätt så många gånger, var att ´tibetanska Dödsboken är det enda som gäller´”.
Uppe i pensionatet brukade professorn begrunda Nietzsches tal, inlästa på stenkakor, som han avlyssnade på en gammal trattgrammofon från 30-talet. Ibland lyssnade han i stället på CD-skivor. Han spelade rockgruppen Doors i det oändliga. Men med fjärrkontrollen såg han till att i stort sett bara en enda låt spelades.
”Break on through to the other side, break on through to the other side”, vrålade sångaren Jim Morrison tills Rosali och Hurli och Gurli nästan klättrade på väggarna. ”Slå dig igenom till andra sidan.”
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar