(För att gå till Episod 1, klicka HÄR!)
Professor Adelbaum anlände, som han trodde inkognito, med tåg till Stockholms central. I dag var det onsdag. På lördag skulle talet hållas. ”Så otroligt nedsliten stan verkar, jämfört med hur jag föreställt mig den”, reflekterade professorn. Bleka snöflingor singlade blött ner över hans svarta vidbrättade hatt.
Professor Adelbaum kom av någon egendomlig anledning att tänka på fågeldansen; en dans som han aldrig dansat. Världsliga nöjen och världsliga vanor låg inte alltid för honom. Åka flyg var det inte tal om.
Professor Adelbaum var nämligen - rädd att flyga.
Rosali Matterhorn stod i illröd kappa och vinkade mot honom vid de väntande taxibilarna.
”Lugn, professorn, färden blir kort”, log hon i det hon hjälpte honom att få ned de stora tunga ljusbruna koffertarna i bilens baklucka. ”Till Grand Hotel är det bara en mycket kort färd.”
Grand Hotel, med sjöutsikt mot kungliga slottet, är en värld för sig, med egna spelregler och egna hierarkier. Tillika finns här en alldeles speciell kategori av paria, av utanförstående, men ändå helt nödvändig:
Journalisterna.
De bevakar världscelebriteterna, som här tar in. Nobelpristagare, författare som Erica Jong, Joseph Heller med flera: samtliga fotograferas de vid kajen med slottet i oskärpa bakom hjässan.
Även i dag var en mediadag. De hungriga ulvarna väntade på professor Adelbaum.
Rosali Matterhorn tittade i smyg på professorn bredvid sig i taxins baksäte. Bilkön vid Sergels tog hade frusit fast.
”Han verkar så viril”, tänkte hon, ”det är nåt som trycker honom.”
Han smålog generat när hon nojsande grep hans armbåge.
Ibland fingrade han på kullen på sin hatt, som för att pröva materialets kvalitet... som för att pröva om huvudet satt kvar?
Rosali rös när han skrattade på fel ställe åt en av hennes roliga historier.
”Äsch, såna där djupingar har så mycket som rör sig i skallen, och som de måste hålla reda på”, tänkte hon. ”För det är väl hans egen skalle?”
Hon fnittrade till.
”Fräulein, jag ber så mycket om ursäkt”, mumlade professor Adelbaum ”Jag hoppas att ni inte fann mitt sista yttrande alltför ekivokt.”
Professorn hade misstolkat hennes fnitter. Och själv hade hon fullständigt missat hans ”sista yttrande”. Hon hade varit fullt upptagen med att fundera över professorns huvud.
De gled långsamt genom den stora rondellen vid Sergels torg. Hon pekade framåt.
”Där, herr professor, har vi Hamngatan, en av vår huvudstads paradgator. Jag ska strax visa er NK, när vi kör förbi. Detta förnämliga etablissemang kan mer än väl tillfredsställa en gentlemans alla köpnycker.”
Men bilen åkte aldrig nedför Hamngatan. Professor Adelbaum fick aldrig någonsin se NK.
”Vänta!”, skrek han mot chauffören. ”Links, links! Sväng vänster, sväng vänster!”
Taxin bytte kurs och svängde norrut.
”Men professorn!” skrek Rosali Matterhorn med vitt uppspärrade ögon och slog händerna för ansiktet.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar