En gång för många år sedan,
när jag läst nån snutt på en kultursida om nån paradox inom
kristendomens äldsta skrifter, ringde det på min dörr. Det var en man
och en kvinna från Jehovas. Vad som slog mig, var att de var så grå och
att jag tyckte de var så fula.
Eftersom jag läst kulturartikeln
dagen innan, hade jag den i färskt minne och rabblade den som en
innantill-läxa. Slutklämmen var att den där gamla skriften hade en
självmotsägelse och kunde betraktas som Djävulens verk.
När jag sa
detta, stirrade de två på mig, gripna av fasa. Det syntes på dem att de
betraktade mig som Djävulen, eller Djävulens representant, och de SPRANG
därifrån.
*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar