Professor Adelbaum opererar, Episod 7

(För att komma till Episod 1, klicka HÄR!)

*

Den här sommaren var varm. Professor Adelbaum låg och snurrade mellan lakanen i den stora pensionatssängen. Han blötte ner dem i sådan takt varje natt att Rosali övervägde att köpa papperslakan. Men hon förkastade tanken. I närheten fanns en tvättinrättning. Dit kunde hon och Hurli och Gurli turas om att gå och på så vis använda tiden på ett meningsfullt sätt. I tvättinrättningen kunde de dessutom slå sig i slang med någon av de fåtaliga övriga pensionatsgästerna som bevärdigade sig med att själva sköta tvättandet.

Rosali visste inte hur länge hon skulle bli kvar här, det visste inte Hurli och Gurli heller, men de fick sin lön varje vecka, så de verkade faktiskt trivas, i stort.

Ja, här hade tiden stannat.

I nattens fullmåne snurrade professorn mellan sina lakan. Ute på havet vandrade ångaren i storm, inramad av panoramafönstret.

För professor Adelbaum hade tiden inte bara stannat. Denna natt gick den baklänges i rasande fart.

Han var tillbaka i Dresden. En hög pyrande aska var det mesta han uppfattade när han rörde sig i den sönderbombade stadens utkanter. I pensionatssängen var det natt, men i hans dröm var det en blek, blåsig, förmiddag.

Han färdades långsamt fram på en liten väg, frågan är om han gick eller om han blev skjutsad i en bil. Han tittade hela tiden åt höger och passerade krossade murar, rester av järnspisar, skorstensstockar som fortfarande reste sig mot skyn som anklagande monument som sa att här har det funnits civilisation, han passerade krossade och nedsvärtade mjölkpallar, kullvälta stora 30 liters mjölkkannor i järn, krossade cyklar, och han trampade över breda spår i den brända marken, kanske av larvfötter på stridsvagnar.

Ett bilvrak låg på vänster sida i diket, han hann inte se om någon satt i det. Hela tiden fördes han i sidled längs den förintade staden. Snart skulle han vara framme vid skogen. Nu passerade han ett vitt trästaket där en motorcykel låg kullvält. Ett urgammalt hus stod i skogsbrynet.

Adelbaum stannade och såg mot huset, som tycktes ha klarat sig helt oskatt från bombningarna. Det enda var att taket verkade delvis trasigt.

Något blänkte i ett fönster i markplanet.

Som driven av en osynlig hand rörde sig Adelbaum bort mot fönstret.

Var det inte en liten människa han såg där?

Jo, det var det. Han kom närmare. Han såg en blek liten pojke i vit nattrock.

Pojken stod still och tittade rakt ut. Han tittade på Adelbaum.

Och Adelbaum kom ända fram till fönstret och såg pojken på nära håll.

Det var sig själv han såg.

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 6

(För att läsa avsnitt 1, klicka HÄR!)

*

Sommaren kom med jättesprång. Professor Adelbaum befann sig på Gotland, i Bläse. Många gånger gjorde han utflykter tillsammans med Rosali Matterhorn, Hurli och Gurli ner till kalkbrottet nära havet.

Där låg han på rygg och solade sig, medan flickorna ur picknick-korgen plockade fram flädersaft, brännvin, Jack Daniels, rosévin, prickigkorv, salami, fårfiol, bröd av alla de sorter sam lite förströelselitteratur.

De tre brukade skälmskt lyfta i sitt år och eggande vagga med överkroppen mot honom, samtidigt som de plutade med munnarna.

”Här finns det att välja på”, brukade Rosalie då gäckande och tvetydigt säga.

Men för det mesta fick de äta maten själva, vilket de gjorde med frisk aptit. På något vis blev man... hungrig av att ha med professorn att göra.

Själv höll han sig till våtvarorna. Och han höll sina monologer.

”Hänger ni med, flickor?”, brukade han emellanåt i barsk ton fråga dem. Då satte flickorna nästan nästan tuggorna i halsen.

”Visst, professorn”, skyndade sig Hurli att säga, ”aorta och laryngitis”.

”Just det”, fyllde Gurli i. ”Frontallob och insufficiens.”

Av någon anledning var kvinnorna livrädda för att förarga professorn. Och Rosali brukade vid sådana tillfällen fråga om professorn önskade att hon skulle ta diktamen.

När hon sa så, var ett av de få tillfällen hon hörde honom skratta.

”Nå, nå, kära vän”, frustade professorn då. ”Inte ta diktamen här, inte i ett kalkbrott. Så urbota dråpligt!”

Roder kände sig lika korkad varje gång det hände.

”Ska det vara så konstigt att ta diktamen i ett kalkbrott?”, tänkte hon. ”Han brukar ju vilja det både på sängkanten och när han har slängt sig i min stora tvättkorg.”

Långt senare, när allt var över, frågade en av polisens vittnespsykologer henne vad professor Adelbaum talat om i kalkbrottet.

”Det var väldigt komplicerade saker, tror jag”, svarade hon då. ”Det enda jag kommer ihåg, för det sa han rätt så många gånger, var att ´tibetanska Dödsboken är det enda som gäller´”.

Uppe i pensionatet brukade professorn begrunda Nietzsches tal, inlästa på stenkakor, som han avlyssnade på en gammal trattgrammofon från 30-talet. Ibland lyssnade han i stället på CD-skivor. Han spelade rockgruppen Doors i det oändliga. Men med fjärrkontrollen såg han till att i stort sett bara en enda låt spelades.

”Break on through to the other side, break on through to the other side”, vrålade sångaren Jim Morrison tills Rosali och Hurli och Gurli nästan klättrade på väggarna. ”Slå dig igenom till andra sidan.”

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 5

(För att komma till Episod 1, klicka HÄR!)

*

Medan våren gick, framlevde professor Adelbaum sina dagar i pensionatssviten. De två prostituerade flickorna, som hette Hurli och Gurli, kom och gick. Rosali Matterhorn vakade vid hans bädd när han fick sin anfall av feberyrsel, vilket hände var och varannan natt.

Flickorna brukade fnittra åt professorns vana att servera dem te, medan själv tog sig en klunk Jack Daniels.

Då blev de åthutade av Rosali.

”Tig, slinkor! Ni vet ju att han är världsberömd. Han har mer i huvudet än vad ni har i behån. Så det så! Sluta att skratta åt professorn!”

Då teg de, tassade ut i pentryt och knyckte några  plastmuggar Jack Daniels, samt fördrev tiden med att spela monopol och läsa Hänt i Veckan tills professorn ånyo kallade dem till sin bädd.

De stunder professorn sov, ägnade sig Rosali åt att översätta hans lärda transplantationsavhandlingar mellan olika språk.

Själv drömde hon ljuva drömmar om nätterna. Hon drömde om sig själv på en vit springare tillsammans med professorn i en riddares skepnad.

Hon drömde om sig själv som gast på ett fartyg där han var kapten.

”Land i sikte! Land i sikte!”, skulle hon med rösten fylld av skratt ropa åt honom, där han stod vid rodret, med skägget vildvuxet och solbränna över alla operationsärr över bringan.

Rosali suckade.

”En så fåfäng dröm”, tänkte hon. ”Ack, varför blev min lott i livet att alltid alltid satsa på fel häst? Professorn är underbar. Professorn är bäst. Han har trollbundit mig med  sin tjuskraft. Jag är blott ett vagt rö, som vajar åt det håll han vill. Professor, jag besvärjer er, visa förbarmande med en mänsklig själ!”

Men det sa hon aldrig högt åt honom, och därför fick professorn aldrig veta dessa hennes innersta tankar.

I stället prisade han hennes klara intellekt och hennes lysande organisationsförmåga. Någon gång berömde han henne för att hon var så vacker. Då rodnade Rosali ända ner till tårna.

Efteråt brukade hon i sin kammare tända levande ljus vid spegeln på toalettbordet. Medan hon kammade sitt långa svarta hår, granskade hon sig själv i spegeln. Lidelsens glöd brann ännu långt inne i den mörka blicken.

”Professorn ville ha mig, professorn ville ha mig, fast han har tillgång till både Hurli och Gurli”, brukade hon jubla.

(Fortsättning följer.)

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 4

(För att gå till Episod 1, klicka HÄR!)

*

Professor Adelbaum var håglös i dag.

I världen utanför var uppståndelsen stor efter hans försvinnande tillsammans med sin vackra sekreterare och tolk Rosali Matterhorn. De enda ledtrådarna var rykten från Stockholms undre värld.

Men det var vaga rykten, mycket vaga. ”Folk har bytt plats i skymningen vid nån kaj”, var det enda som polis och journalister lyckades fiska fram på samhällets skuggsida.

I själva verket var professor Adelbaum alltså vid liv, och Rosali Matterhorn också. Denna dag befann sig professorn halvliggande på rygg i en stor dubbelsäng på ett pensionat. Bakom honom fanns ett väldigt panoramafönster, som erbjöd en anslående havsutsikt.

Precis som på bilden i uppslagsboken låg professorn där med bar överkropp. Han tittade i taket. I blicken fanns föga av entusiasm, vilket för en utomstående betraktare skulle ha förefallit en smula egendomligt. 

Professor Adelbaum hade nämligen sällskap i sängen. 

På ömse sidor om hon låg på mage två vackra flickor i övre tonåren, båda i jeans och behå. Det var två prostituerade, som Rosali hade vidtalat. Hon månade nämligen om professorn.

Själv var hon just nu ute och shoppade.

Professorn tittade passivt i taket. Flickorna pysslade om honom efter bästa förmåga.

Det hjälpte nu inte.

Professor Adelbaum var håglös.

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 3

(För att gå till Episod 1, klicka HÄR!)

*

Inne på Aftonpressens centralredaktion satt Pelle Blyfot nattchef.

”Det här är ju fantastiskt”, kommenterade han professor Adelbaums försvinnande. ”Och sekreteraren tog han med sig också!”

Rosali Matterhorns försvinnande tillsammans med den kände skandalomsusade transplantationsprofessorn var ett kärt samtalsämne över hela västvärlden.

Den svarthåriga kvinnan i den röda kappan söktes tillsammans med den excentriske gentlemannen som hade svart hatt och tre jättelika koffertar i ljusbrunt läder.

”Vi gangstrar!”, utbrast Pelle Blyfot till sist.

Att ”gangstra” var tidningsjargong för att bära sig illa åt. Inte kanske ljuga, men göra något som inte var helt rätt.

Så här blev det på löpsedeln:

ADELBAUM

BESTIGER

MATTERHORN?

Nästa dag ringde det i Pelle Blyfots telefon.

”Fy fan, din jäva snusk-Hitler som skriver löpsedelsporr!”, skrek en manhaftig dam som sade sig tillhöra Grupp 8 och hette Malin Leek.

”Tror du att vi medvetna kvinnor tycker att det är ROLIGT när en av våra medsystrar blir kidnappad och våldtagen och styckad och dumpad i läderkoffert i Nybroviken?!”

”Varför just Nybroviken?”, utbrast den förvirrade och häpne Pelle Blyfot.

”Har du aldrig nånsin läst en deckare?”, skrek Malin Leek tillbaka. ”Läser du inte era egna kriminalreportage?”

”Ja, jo, men...”, stammade Pelle Blyfot.

Någon knackade honom på axeln. Det var Villis Vessla, en av tidningens yngre, smygande, halvegendomliga, halvgeniala, halvkorkade stjärnreportrar.

”Vi har fått tag på dem!”, flinade Vessla. ”Snart, menar jag.”

Utan krus hängde Pelle Blyfot av Malin Leek.

”Inga mörkertal här, om jag får be!”, röt han. ”Vem? Var? Hur?”

Vessla flinade igen.

”Vi har hittat chauffören som skjutsade dem. Snacket går om havsutsikt.”

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 2

*
(För att gå till Episod 1, klicka HÄR!)

Professor Adelbaum anlände, som han trodde inkognito, med tåg till Stockholms central. I dag var det onsdag. På lördag skulle talet hållas. ”Så otroligt nedsliten stan verkar, jämfört med hur jag föreställt mig den”, reflekterade professorn. Bleka snöflingor singlade blött ner över hans svarta vidbrättade hatt.

Professor Adelbaum kom av någon egendomlig anledning att tänka på fågeldansen; en dans som han aldrig dansat. Världsliga nöjen och världsliga vanor låg inte alltid för honom. Åka flyg var det inte tal om.

Professor Adelbaum var nämligen - rädd att flyga.

Rosali Matterhorn stod i illröd kappa och vinkade mot honom vid de väntande taxibilarna.

”Lugn, professorn, färden blir  kort”, log hon i det hon hjälpte honom att få ned de stora tunga ljusbruna koffertarna i bilens baklucka. ”Till Grand Hotel är det bara en mycket kort färd.”

Grand Hotel, med sjöutsikt mot kungliga slottet, är en värld för sig, med egna spelregler och egna hierarkier. Tillika finns här en alldeles speciell kategori av paria, av utanförstående, men ändå helt nödvändig:

Journalisterna.

De bevakar världscelebriteterna, som här tar in. Nobelpristagare, författare som Erica Jong, Joseph Heller med flera: samtliga fotograferas de vid kajen med slottet i oskärpa bakom hjässan.

Även i dag var en mediadag. De hungriga ulvarna väntade på professor Adelbaum.

Rosali Matterhorn tittade i smyg  på professorn bredvid sig i taxins baksäte. Bilkön vid Sergels tog hade frusit fast.

”Han verkar så viril”, tänkte hon, ”det är nåt som trycker honom.”

Han smålog generat när hon nojsande grep hans armbåge.

Ibland fingrade han på kullen på sin hatt, som för att pröva materialets  kvalitet... som för att pröva om huvudet satt kvar?

Rosali rös när han skrattade på fel ställe åt en av hennes roliga historier.

”Äsch, såna där djupingar har så mycket som rör sig i skallen, och som de måste hålla reda på”, tänkte hon. ”För det är väl hans egen skalle?”

Hon fnittrade till.

”Fräulein, jag ber så mycket om ursäkt”, mumlade professor Adelbaum ”Jag hoppas  att ni inte fann mitt sista yttrande alltför ekivokt.”

Professorn hade misstolkat hennes fnitter. Och själv hade hon fullständigt missat hans ”sista yttrande”. Hon hade varit fullt upptagen med att fundera över professorns huvud.

De  gled långsamt genom den stora rondellen vid Sergels torg. Hon pekade framåt.

”Där, herr professor, har vi Hamngatan, en av vår huvudstads paradgator. Jag ska strax visa er NK, när vi kör förbi. Detta förnämliga etablissemang kan mer än väl tillfredsställa en gentlemans alla köpnycker.”

Men bilen åkte aldrig nedför Hamngatan. Professor Adelbaum fick aldrig någonsin se NK.

”Vänta!”, skrek han mot chauffören. ”Links, links! Sväng vänster, sväng vänster!”

Taxin bytte kurs och svängde norrut.

”Men professorn!” skrek Rosali Matterhorn med vitt uppspärrade ögon och slog händerna för ansiktet.

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 1

*
(Av Dennis Renfors. Berättelsen utspelar sig på den tiden när nästan ingen hade mobiltelefon. Detta är förhistorien till ”Rosalie Cliffhanger”. Läs gärna först "Rosalie..." genom att klicka HÄR!)

.................................

Den världsberömde professor Adelbaum skulle gästa Stockholm. Med sina teorier om att kunna förlänga människokroppens ålder till drygt 200 år medelst organdonationer, hade han väckt en enorm uppmärksamhet inom medicinvetenskapen.

Till uppståndelsen bidrog kraftigt hans skandalomsusade, playboy-aktiga privatliv. ”Utsvävande” var ett ord som ofta förekom.

Ibland förmärktes uppblandat i hyllningskören insinuationer om att han inte helt varit främmande för att tömma brottets kalk i botten.

Naturligtvis enbart stegrade detta tjuskraften i hans namn. Professor Adelbaum räknade till sin publik inte bara beundrare, utan även beundrarinnor.

”Tänk, att få behandling av professor Adelbaum!” brukade kvinnor allt som oftast sinsemellan fnittra.

Men till bilden hörde, att professorn inte enbart sysslade med teorier; han hade även omsatt dem i praktiken. Han var själv ett levande exempel på lyckade organdonationer. I uppslagsboken fanns en artikel plus ett foto på honom.

Där syntes professor Adelbaum med bar överkropp halvlutande posera på en schäslong. Med blicken som hos en glamourös professor Sigmund Freud kombinerad med den hos en djuplodande Porfirio Rubirosa, såg han betraktaren rakt i ögonen. Det var bilden av en man med makt. Det välansade skägget inramade vad som tycktes vara ett småleende.

Foto i uppslagsboken illustrerade professor Adelbaums teorier. Hela han var transplanterad. Sydda ärr korsade midjan. Ett ärr gick från naveln upp till strupen. Ett annat gick runt halsen och nacken, som ett tättsittande halsband. Ytterligare ett gick vågrätt runt överkroppen, strax under bröstvårtorna.

Folk som såg fotot baxnade.

”Jag ger mig fan på att rubbet är transplanterat på honom, utom huvudet!” brukade det heta.

"Säg inte det”, svarade någon då, ”man kan väl transplantera vad som helst, enligt professorn själv.”

Och någon kvinna brukade då skämtsamt hävda att hon för sin del inte alls trodde att man kunde transplantera vad som helst.

Den synnerligen kontroversielle  Adelbaum skulle nu tala på en läkarkongress  på Sollentunamässan, strax norr om Stockholm. Titeln på det aviserade talet var i hans vanliga stil föga blygsam; nej snarare braskande, snarare... floskulös: ”Evigt liv och priset vi får betala””

Riksförbundet För Rätten Till Den Egna Kroppen låg redan i startgroparna. ”Charlataneri”, hette det, ”cynism”. Och: ”Den som i dag hävdar sin rätt att bli 200 år genom att emot levande organ, kommer att i morgon ha bringat en medmänniska om livet.”

Protestdemonstrationer planerades, men avblåstes. Som vanligt segrade demokratin. Envar har rätt att föra fram i sin uppfattning, hur befängd och oetisk den än må vara i gemene mans ögon.

Lördagen den 9 mars skulle talet hållas. ”Först är det kvinnodagen, sedan är det organstjälardagen”, skrev en frikyrklig landsortstidnings ledarredaktör ironiskt.

(Fortsättning följer.)

*