*
Den här sommaren var varm. Professor Adelbaum låg och snurrade mellan lakanen i den stora pensionatssängen. Han blötte ner dem i sådan takt varje natt att Rosali övervägde att köpa papperslakan. Men hon förkastade tanken. I närheten fanns en tvättinrättning. Dit kunde hon och Hurli och Gurli turas om att gå och på så vis använda tiden på ett meningsfullt sätt. I tvättinrättningen kunde de dessutom slå sig i slang med någon av de fåtaliga övriga pensionatsgästerna som bevärdigade sig med att själva sköta tvättandet.
Rosali visste inte hur länge hon skulle bli kvar här, det visste inte Hurli och Gurli heller, men de fick sin lön varje vecka, så de verkade faktiskt trivas, i stort.
Ja, här hade tiden stannat.
I nattens fullmåne snurrade professorn mellan sina lakan. Ute på havet vandrade ångaren i storm, inramad av panoramafönstret.
För professor Adelbaum hade tiden inte bara stannat. Denna natt gick den baklänges i rasande fart.
Han var tillbaka i Dresden. En hög pyrande aska var det mesta han uppfattade när han rörde sig i den sönderbombade stadens utkanter. I pensionatssängen var det natt, men i hans dröm var det en blek, blåsig, förmiddag.
Han färdades långsamt fram på en liten väg, frågan är om han gick eller om han blev skjutsad i en bil. Han tittade hela tiden åt höger och passerade krossade murar, rester av järnspisar, skorstensstockar som fortfarande reste sig mot skyn som anklagande monument som sa att här har det funnits civilisation, han passerade krossade och nedsvärtade mjölkpallar, kullvälta stora 30 liters mjölkkannor i järn, krossade cyklar, och han trampade över breda spår i den brända marken, kanske av larvfötter på stridsvagnar.
Ett bilvrak låg på vänster sida i diket, han hann inte se om någon satt i det. Hela tiden fördes han i sidled längs den förintade staden. Snart skulle han vara framme vid skogen. Nu passerade han ett vitt trästaket där en motorcykel låg kullvält. Ett urgammalt hus stod i skogsbrynet.
Adelbaum stannade och såg mot huset, som tycktes ha klarat sig helt oskatt från bombningarna. Det enda var att taket verkade delvis trasigt.
Något blänkte i ett fönster i markplanet.
Som driven av en osynlig hand rörde sig Adelbaum bort mot fönstret.
Var det inte en liten människa han såg där?
Jo, det var det. Han kom närmare. Han såg en blek liten pojke i vit nattrock.
Pojken stod still och tittade rakt ut. Han tittade på Adelbaum.
Och Adelbaum kom ända fram till fönstret och såg pojken på nära håll.
Det var sig själv han såg.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar