*
Medan våren gick, framlevde professor Adelbaum sina dagar i pensionatssviten. De två prostituerade flickorna, som hette Hurli och Gurli, kom och gick. Rosali Matterhorn vakade vid hans bädd när han fick sin anfall av feberyrsel, vilket hände var och varannan natt.
Flickorna brukade fnittra åt professorns vana att servera dem te, medan själv tog sig en klunk Jack Daniels.
Då blev de åthutade av Rosali.
”Tig, slinkor! Ni vet ju att han är världsberömd. Han har mer i huvudet än vad ni har i behån. Så det så! Sluta att skratta åt professorn!”
Då teg de, tassade ut i pentryt och knyckte några plastmuggar Jack Daniels, samt fördrev tiden med att spela monopol och läsa Hänt i Veckan tills professorn ånyo kallade dem till sin bädd.
De stunder professorn sov, ägnade sig Rosali åt att översätta hans lärda transplantationsavhandlingar mellan olika språk.
Själv drömde hon ljuva drömmar om nätterna. Hon drömde om sig själv på en vit springare tillsammans med professorn i en riddares skepnad.
Hon drömde om sig själv som gast på ett fartyg där han var kapten.
”Land i sikte! Land i sikte!”, skulle hon med rösten fylld av skratt ropa åt honom, där han stod vid rodret, med skägget vildvuxet och solbränna över alla operationsärr över bringan.
Rosali suckade.
”En så fåfäng dröm”, tänkte hon. ”Ack, varför blev min lott i livet att alltid alltid satsa på fel häst? Professorn är underbar. Professorn är bäst. Han har trollbundit mig med sin tjuskraft. Jag är blott ett vagt rö, som vajar åt det håll han vill. Professor, jag besvärjer er, visa förbarmande med en mänsklig själ!”
Men det sa hon aldrig högt åt honom, och därför fick professorn aldrig veta dessa hennes innersta tankar.
I stället prisade han hennes klara intellekt och hennes lysande organisationsförmåga. Någon gång berömde han henne för att hon var så vacker. Då rodnade Rosali ända ner till tårna.
Efteråt brukade hon i sin kammare tända levande ljus vid spegeln på toalettbordet. Medan hon kammade sitt långa svarta hår, granskade hon sig själv i spegeln. Lidelsens glöd brann ännu långt inne i den mörka blicken.
”Professorn ville ha mig, professorn ville ha mig, fast han har tillgång till både Hurli och Gurli”, brukade hon jubla.
(Fortsättning följer.)
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar