(Av Dennis Renfors. Berättelsen utspelar sig på den tiden när nästan ingen hade mobiltelefon. Detta är förhistorien till ”Rosalie Cliffhanger”. Läs gärna först "Rosalie..." genom att klicka HÄR!)
.................................
Den världsberömde professor Adelbaum skulle gästa Stockholm. Med sina teorier om att kunna förlänga människokroppens ålder till drygt 200 år medelst organdonationer, hade han väckt en enorm uppmärksamhet inom medicinvetenskapen.
Till uppståndelsen bidrog kraftigt hans skandalomsusade, playboy-aktiga privatliv. ”Utsvävande” var ett ord som ofta förekom.
Ibland förmärktes uppblandat i hyllningskören insinuationer om att han inte helt varit främmande för att tömma brottets kalk i botten.
Naturligtvis enbart stegrade detta tjuskraften i hans namn. Professor Adelbaum räknade till sin publik inte bara beundrare, utan även beundrarinnor.
”Tänk, att få behandling av professor Adelbaum!” brukade kvinnor allt som oftast sinsemellan fnittra.
Men till bilden hörde, att professorn inte enbart sysslade med teorier; han hade även omsatt dem i praktiken. Han var själv ett levande exempel på lyckade organdonationer. I uppslagsboken fanns en artikel plus ett foto på honom.
Där syntes professor Adelbaum med bar överkropp halvlutande posera på en schäslong. Med blicken som hos en glamourös professor Sigmund Freud kombinerad med den hos en djuplodande Porfirio Rubirosa, såg han betraktaren rakt i ögonen. Det var bilden av en man med makt. Det välansade skägget inramade vad som tycktes vara ett småleende.
Foto i uppslagsboken illustrerade professor Adelbaums teorier. Hela han var transplanterad. Sydda ärr korsade midjan. Ett ärr gick från naveln upp till strupen. Ett annat gick runt halsen och nacken, som ett tättsittande halsband. Ytterligare ett gick vågrätt runt överkroppen, strax under bröstvårtorna.
Folk som såg fotot baxnade.
”Jag ger mig fan på att rubbet är transplanterat på honom, utom huvudet!” brukade det heta.
"Säg inte det”, svarade någon då, ”man kan väl transplantera vad som helst, enligt professorn själv.”
Och någon kvinna brukade då skämtsamt hävda att hon för sin del inte alls trodde att man kunde transplantera vad som helst.
Den synnerligen kontroversielle Adelbaum skulle nu tala på en läkarkongress på Sollentunamässan, strax norr om Stockholm. Titeln på det aviserade talet var i hans vanliga stil föga blygsam; nej snarare braskande, snarare... floskulös: ”Evigt liv och priset vi får betala””
Riksförbundet För Rätten Till Den Egna Kroppen låg redan i startgroparna. ”Charlataneri”, hette det, ”cynism”. Och: ”Den som i dag hävdar sin rätt att bli 200 år genom att emot levande organ, kommer att i morgon ha bringat en medmänniska om livet.”
Protestdemonstrationer planerades, men avblåstes. Som vanligt segrade demokratin. Envar har rätt att föra fram i sin uppfattning, hur befängd och oetisk den än må vara i gemene mans ögon.
Lördagen den 9 mars skulle talet hållas. ”Först är det kvinnodagen, sedan är det organstjälardagen”, skrev en frikyrklig landsortstidnings ledarredaktör ironiskt.
(Fortsättning följer.)
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar