(The
Ferris Wheel)
Vi turas alla om med det trasiga pariserhjulet,
hoppas bortom allt hopp att kablarna inte släpper,
att bygget fortfarande håller, varje skruv
och tapp är oljad och åtdragen, och klara.
Färdiga nu, det tippar mot solen,
dess många tänder svänger sig fram i siluett
mot den tomma himlen. Det jämrar sig. Det skramlar på sina gångjärn.
En röd, vit och blå axel av fälgar och ekrar,
en hydraulisk konstruktion designad av en jättebebis
som gillade att rita cirklar och streck.
Och människor. Mellan stål lött mot stål,
bästa vänner, nygifta, fäder och söner
sitter med rusande hjärtan, låren spjärnande
mot kvällskylan, skuldra vid skuldra,
arm i arm, sjunkande och stigande framåt natten,
hoppas bortom allt hopp om att de ska nå marken
till slut, att kicken att dras mot himlen
inte ska sluta med en brusten vajer, en rostig bult eller spik,
mänskliga faktorn eller otur. Så de skrattar för att
de är berusade av kärlek, för att tyngdkraften kittlar deras mellangärden,
för att andra skrattar och någon skriker,
och för att det är vad människor gör när de är rädda.
*
”The Ferris Wheel” ©Arminé Iknadossian 2017.
Översättning: Dennis Renfors
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar