Kansas 1932 (Av Chris Vannoy)

* 
Den gamle mannen tog av sig sin slitna hatt
Och torkade sin rynkiga panna
Med skjortärmen
Han såg på den karga marken

Hans grödor, inte längre gröna,
Såg ut som skelett
Mot den solbakade jorden
Han sträckte ut handen,
Tog en ofruktsam stjälk
Och smulade den i handen

Han tog sedan en handfull jord
Från marken och luktade på den
Det luktade torrt, utan liv
Han hade sett dåliga år,
Men inget så dåligt som det här

När han gick tillbaka till huset
Såg han sitt barnbarn
I dörröppningen
Barnets hud stramade hårt
Över kindbenen
Och hans ögon frågade
När kommer det att finnas mat, farfar?
Jag är hungrig

Den gamle visste vad
Barnet frågade när han såg
På magen
Uppsvälld av hunger

Han satte sig vid barnet
Lade sin förtorkade, beniga hand
På dess lilla huvud och sa
"Kom hit"

Han ledde honom över
Den torftiga marken till en liten
Bortglömd plats där en strand
Sträckt sig längs en förr så mäktig flod

Sitt ner och lyssna
Sade han med en röst
Som vissnat av ålder
Lyssna på vad jag säger
Han såg över
Den tunna gränsen av gräs
Som kantade vattnet som nu stod
I stagnerade pölar
Längs det glömda
Loppet där floden runnit
Över karga marken bort mot horisonten

När han samlat ihop
Allt han hade att säga
Såg han in i sitt barnbarns ögon

Minns du när din mamma dog
Hur vi bad
När vi sänkte ner henne i marken?
Ja, farfar, sade barnet
Medan tårar kom i hans ögon,
Jag minns
Och när din far dog,
Minns du det?
Ja, sade barnet
Medan en tår drog en strimma
I dammet som täckte huden
På hans kind

Farfadern drog barnet
Tätt intill sig
Och kände honom jämra sig
Nå, vet du vart de tog vägen?
Till himlen för att vänta på mig och dig

Solen stod vid horisonten
Som hade den fastnat -
Och sjönk sedan snabbt
Mörkret spred sig över landet
Och allt blev tyst

Den gamle kände den livlösa
Pojken i famnen
Hans ögon fylldes med tårar
Och han gungade honom fram och tillbaka

Med den orörliga varelsen i sina armar
Gick han sakta tillbaka till huset

Tårarna strömmade fritt nu
Nedför hans rynkiga, beniga kinder
In i hans tandlösa mun
När han lade ner barnet
På den dammiga marken

Han sjöng en gammal psalm
Medan han grävde graven
Åt den lilla kroppen

O Herre, bad han när han sänkte
Ner barnet i den grunda graven
Ta denna unga pojke
In i oändlighetens eviga armar
Må han vara lycklig där hos dig

Han böjde sig fram
Och kysste sitt barnbarn
På kinden, tog sedan upp
Spaden igen, lade jord över honom

När han släpade sin livströtta kropp
Mot verandan
Och såg mot öster
Såg han solen stiga
Blundade sedan och sov

*

Översättning: Dennis Renfors

“Kansas 1932” ©2016 Chris Vannoy, San Diego
Från hans diktsamling ”The Rest Of It”, utgiven på Baxter Daniels Ink Press/International Word Bank. 
Boken säljs på Amazon: The Rest Of It 
Där säljs också hans diktbok ”A Strange Summer”. 
Chris Vannoy ska besöka Sverige för diktframträdanden under andra halvan av mars 2017.