Denna Foten, Nu bara

(På kvällsbussen onsdag den 13 november 2013, klockan 20.23 och torsdag 14 november vid 17.30-tiden.)
*
du ger mig denna foten, nu bara
du har en massa skit att förklara
bekvämt att kalla mig herr Mubara
din takt och ton kan jag inte försvara

men medelålders stigma och så svikt uti pungen
med partyhets: "Vem fick jazza med kungen?"
man pröjsar notan ifall man är tvungen
och drar ner brallorna där borta i dungen

ett kärleksbett på lövad skulle är maffe
din granna gläfser sig: Men tack då för kaffe!
Sen går hon hem, nobbar nubbe och affe
och skickar vykort till dig från Luftwaffe

men skam om du sitter där och är trumpen
och kolla där, guttaperka i gumpen
du borde kanske ändå göra lumpen
och sluta tjafsa om "klenis" och "stumpen"
*

Keep Your Mouth Shut

(Written half asleep on subway and bus, 7.15-7.33 AM, Tuesday 5, 2013.)
*
if you keep your mouth shut,
you won't talk
if you keep your mouth shut,
you won't talk

hey punk, what's that sound running off your lips?
hey punk, what's that sound running off your lips?
that's just my two-times cheating Mama and Myself
tryin' to get the both of us up from that Ditch
*

Kalle Gjörild

(Pidgin-norsk dikt. Ble skrevet 1 november 2013, kl. 21.37-22.47.)
*
di kalde ham
Kalle Gjörild
fordi han var
aldrig likadan

di kalde ham
Edderkoppen Glarnhild
fordi han tänkte aldrig
vende om


da var spörgsmålet
da i Storting
hvorhen den Gutten
Fremdes  var

och di Tusend
beobachter
konnte slet ige
gjei nået svar


jej må då sejre på nåen måte
da Fedres hem over vatnet
ei må stå der fram
så ödelagt
av tomhet
*

All Along the Line

(Written Friday November 1, 2013, at 4.26 PM.)
*
people go awkward
all along the line

then cover it with some recent stories
to make both you and me
feel so fine

give me chime
give me dime
give me time after time

next issue tells the same old song
"tell me mister, how did grandpa really get along?"
"did he have to snort
or did he maintain being so strong?"

dear Sally, I´m taking your precious time
I´ll see you next Wednesday
and by then I´ll be feeling
real real fine
*

Föråldrade dataprogram

Till grovsoporna:

Merriam Webster´s Collegiate Dictionary på disketter, Mac OS 7.
MacTools på disketter, Mac OS 7.
Soft PC på disketter, Mac OS 7.
Norstedts lilla engelsk-svenska/svensk-engelska ordbok på disketter, Mac OS 7.0.
Norstedts tysk-svenska/svensk-tyska ordbok på disketter, Mac OS 7.0.
Norstedts business engelsk-svensk-engelsk på disketter, Mac OS 7.0.

Concise Oxford Dictionary på CD, Windows 3.1.
Samma på CD för Windows 95.

Video Starter Kit på CD, Mac OS 7.0.
Jamma med ljud, CD, Mac OS 7.0.
Norstedts "Rymden och universum" på CD, Mac OS 7.0.
OmniPage Pro på CD, Mac OS 7.0.
Norton Utilities 3.5 på CD, Mac OS 7.1.
Nationalencyklopedin på 6 CD, Windows 95 eller Mac OS 7.2.
Nationalencyklopedins ordbok på CD, Windows 95 eller Mac OS 7.5.

Dagens datorer kan inte läsa av ovanstående program.
*

GPS i Kvarken

(Skrivet 2013-02-12, cirka kl. 08.45 till 23.23.)

*

ange din plats i Arken,

ange din plats i Kvarken

men vafan, HAR du ingen GPS i Kvarken?

men vafan, HAR du ingen SMS i Arken?

ange distansen till Durban

ange din vän Urban Turban

men vafan, HAR du ingen sökning på Urban?

men vafan, HAR dom ingen lökring i Durban?

ange kaskelotternas läten

ange vem som kladdat ner säten

men vafan, HAR de satt klister på säten?

men vafan, HAR de inga register på läten?

*

Höga ögonbryn som går på styltor

(2013-08-30, fredag)
*
Jag brukade tänka att man måste rulla med smockorna, men du får mig att tänka två gånger. Jag är inte bekväm med höga ögonbryn som går på styltor. Matt-väskare ska inte slösa sin andedräkt på mig. Vad som går runt, kommer runt.
Man kan göra måndag-morgon-kvartsbackande eller man kan sjunga för sin kvällsmat, men vid dagens slut måste man gå denna ensamma dal själv!
*

Skillnader Dylans "Self Portrait" och "Another Self Portrait"

*

BOB DYLANS DUBBELALBUM ”SELF PORTRAIT” FRÅN 1970 INNEHÖLL 24 LÅTAR.

AV DESSA FINNS 14 LÅTAR INTE I NÅGON VERSION MED PÅ ”ANOTHER SELF PORTRAIT” (2013, standardutgåvan med 2 CD.)

DE 14 UTSORTERADE LÅTARNA ÄR SOM FÖLJER:

01) I Forgot More Than You'll Ever Know

02) Early Mornin' Rain

03) Let It Be Me

04) Woogie Boogie

05) Living The Blues

06) Like A Rolling Stone

07) Gotta Travel On

08) Blue Moon

09) The Boxer

10) Quinn The Eskimo (The Mighty Quinn)

11) Take Me As I Am (Or Let Me Go)

12) Take A Message To Mary

13) It Hurts Me Too

14) She Belongs To Me

TILLÄGGAS KAN ATT "ANOTHER SELF PORTRAIT" FRÅN 2013 INNEHÅLLER SAMMANLAGT 35 LÅTAR. MYCKET ÄR FANTASTISKT BRA.

*

Åtta Nyanser Av Berra

(2013-08-18, kl. 10.44)
*
jag minns åtta nyanser av Berra
att först spände han hästen för kärra
i sin andra säsong
sjöng han blues gång på gång
i den tredje så bad han till Herran

det var fjärde säsongen i livet
nu var Berra i äktenskapskivet
det var gräl, det var bråk
hon sa: "Stick, Åke Tråk"
men hon snackade jämt överdrivet

vi har Berras femte nyans
ge nu Berra en sportelig chans
när hans kalling blir grå
kan den börja att gå
och vid sex får han flytta nånstans

Berra stretar mot sju-varianten
och på banken finns sparade slanten
Tekla gav honom rätt
"Du är söt på nåt sätt"
och nu är hon den åttonde tanten
*

Ego Två

(Skrivet söndag 2013-06-16, klockan 07.35.)
*
Hon led av en psykisk sjukdom
som hette Ego Två
Men Döda Havets Hjältar
stod bara och såg på

I lä av Domedagen
I lä av Sankte Per
steg Lisa upp mot Himmelen
med möda och besvär
*

Byråchef Packalén

(Skrivet 18 april 2013, klockan 18:28-18:36)

*

byråchef Packalén har ett finger i en paj

han har gyllne emblem där som blänker på kavaj

han har alla hästar hemma,

han är redan på väg till Malgomaj

uti bortersta djupet kan man finna lätt sin grav

alla årtal virvlar bortåt när din vassflotte går i kvav

sen kan prästen sorgset säga:

Herren tog, och Herren gav

men ett stolpskott till middag ger väl knappast karriär

du hör skolkören sjunga den sången "Ovan där"

hör när ortens sladdertacka

säger "jag var hans hjärtans kär"

hej hej Ramona, kan du vittna för min sak?

jag är långt bort från hemmet och dom vill bara prygla bak

hör den falske predikanten säga:

"godhetens stig är rak"

i ett sista försök att få till en resumé

säger ortens skribent att "den där var det ingen mening me´,

visst fanns ansats till briljans,

men han kunde aldrig gnägga och le"

*

Drömde Om Justin Bieber

(Skrivet 2013-05-01, klockan 21.45-21.59.)

*

Jag drömde om den världsberömde unge sångaren Justin Bieber i natt. Jag satt på läktaren uppe i en konserthall.

Där ner stod Justin Bieber böjd över någon teknisk anordning. Kanske var det en högtalare. Kanske var det ett mixerbord. Han och medhjälparna förberedde en konsert.

Jag böjde mig över räcket och hojtade ner till Justin Bieber:

- Hallå där!

Han tittade förvånat upp.

Jag ropade till honom:

- Jag ska minsann visa dig hur det ska gå till, du din STORASYSTER!

Nu undrar jag vad den här drömmen ska säga mig.

Jag kan förstå att jag drömmer att jag mästrar en internationellt berömd artist.

Jag hade kunnat förstå om jag i drömmen kallat Justin Bieber för lillebror.

Men varför varför varför

drömde jag

att jag kallade honom

STORASYSTER?

*

Nya Gallerian

(Skriven 1 maj 2013, klockan 21.24-21.29.)

*

jag gick till den nya gallerian med förväntansfulla steg

massor av lockpriser glittrade

jag såg tekniska prylar till fyndpris

hörlurar bara hälften så dyra

för att bara nämna något

men en kuslig känsla drog mig i ärmen

så var det vid alla de butiker och serveringar jag besökte

det tog ett tag innan jag förstod vad det var

jag var hemsökt av de bortkördas andar

nu var A-lagarna som förut hållit till här

förvisade till förorterna

men telepatiskt styrde de mitt liv

på ett avstånd av åtskilliga kilometer

buffade de ut mig ur köptemplet

men åren gick, månaderna gick

och redan där började jag märka en

skillnad

för varje exilmänniska som dog där i förorten

försvagades ande-armén här i Gallerian

till slut hade alla de bortkörda dött av

de tog med sig sina andar

till en annan värld

äntligen kunde jag

gå till Gallerian

med ett leende

på läpparna

*

Long Gone Sally

*
that long gone Sally
I met her in the alley
that long gone Hope
I met her behind a Rope

with all those Wishes
around the Silver Fishes
were you allowed to be
Premier League with dope

with all those Excuses
and all the Burning Fuses
that long gone Hope
will be back with you again

around the glowing Branches
we see them random Chances
believe in Straight romances
when stars and stripes remain

yet: sink a sub tomorrow
and you´ll be filled with sorrow
no hollow kid will borrow
your gears to full disdain
*

Herr Wuxendorff

*
(Påbörjades i eftermiddagsutmattning 2013-04-08, kl. 17.15, och fortsattes till 2013-04-09, kl. 23.01.)

Hallå hallå
Herr Wuxendorff
Vi skorrar ni så blekt i natt?

Herr Wuxendorff,
er mules glans
ger hopp om gråt och skratt

Herr Wuxendorf
den grå fiol
som lyser stad och land

går Hin, går Hän
går också Dän
långt bort till Samarkand

Men Alexander
var där nyss
av han blev intet kvar

Och klockans blekgrå
tick-tick-tock
är enda nattens svar

Välan! Låt gå!
Herr Wuxendorff,
er sorg är inte min

men likaväl
som ni står här
har vattnet runnit in
*

Hamrar På Min Lilly

*
(Skrivet den 6 april 2013, klockan 17.01-17.40. Uttalas med tysk brytning.) 

jag gillar inte
dom som hamrar på min
lilly
men om ryssen kommer
då tar jag ner bössan från
väggen
jag gillar inte
dom ska göra mig
billig
men om dödskyssen kommer
då tar jag ner kobjällran
från väggen
jag gillar inte krig
men jag blir bara så
förbannad
när dom hamrar på min
lilly

då ska jag banka dom

till domedagen

då ska jag gå till Volga

och tillbaka

då ska jag gå till sarkofagen

då ska jag gå över Olga

gå över Don

gå vid Rostock-an-Don

jag ska svärja

jag ska härja
jag ska bygga den pontonbron
över till
Ängeland

för med mig blir det kriget

om man hamrar på min

lilly

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 9. SLUTET

(För att komma till Episod 1, klicka HÄR!)

*

AVSLUTNING

*

”Jag hade fel, ur en rad olika aspekter”, sa professor Adelbaum. ”Exempelvis betyder evigt liv att det inte finns någon död. Att det inte finns någon död, innebär att det finns något födande. Redan där är någonting fel.”

”Men det är inte det viktiga att tala om här”, fortsatte professorn. ”Evigt liv rår Vår Herre över, men inte vi. Det jag vill tala om, är de praktisk-kliniska resultat jag nått i mina forskningar. Saken är den, att kropp och själ hör ihop. Om man börjar mixtra med att byta ut organ, ställs till slut frågan hur mycket som egentligen återstår av den ursprungliga människan, alltså organmottagaren.”

”I inledningen av min forskarkarriär förbisåg jag själens betydelse”, sa professorn. ”Kropp och själ hör ihop. Vad jag fann, när jag väl började intressera mig för själen, var att den inte enbart sitter i huvudet. Detta innebar för mig en stor chock. Jag är ju själv, som ni alla vet, sedan många år att betrakta som i det närmaste ´totalrenoverad´”.

”Det tog mig hårt, när jag insåg att människans själ sitter i hela kroppen”, fortfor professor Adelbaum. ”Eller om man ska vara noga, är det som en aura, som en slags utvidgad gloria, som omger hela människans kropp. Börjar man att byta organ eller kroppsdelar, tas den ursprungliga auran bort i motsvarande grad.”

”Och här närmar jag mig det centrala i mitt resonemang”, sa han. ”De närmare detaljerna kan ni ta del av i det cirkulär, som min värderade tolk och medarbetare Rosali Matterhorn efter dagens ceremoni kommer att utdelat. Jag fann att ett evigt liv är ingenting för oss att stå efter. Över sådant rår, som jag sa, enbart Vår Herre. Nej, det enda som är viktigt, och som är något att eftersträva för oss, här och nu, är kärleken.”

”Men eftersom jag transplanterat bort lemmar och organ hos mig själv tills bara huvudet återstod, fanns bara en liten del av min själ eller aura kvar, alltså den delen som omger huvudet. Haken är den, att själen är det viktigaste för kärleken. Om vi själva verkligen skulle uppnå evigt liv genom organtransplantationer, skulle själen till större delen därigenom elimineras. Och priset vi således får betala för ett evigt liv - är förmågan mig att kunna älska helt och fullt.

Professorn såg rörd och plågad ut.

”Och på grund av min självförvållade oförmåga att älska någon, är hela mitt liv nu bortkastat. Jag vill inte längre vara med! Det var för att förbereda avskedet från världen, som jag följde min impuls att utebli från läkarkongressen i vintras. I stället sökte jag i ensamheten, nåja i den relativa ensamheten, nycklarna till en grandios final.”

Det var dödstyst på Stora Torget. Sedan vidtog ett bestört sorl. ”Sigmund Freud-kopians spektakulära avsked verk blir en gotisk happening”, förklarade CNN:s reporter för miljoner tittare världen över. Han var stolt över formuleringen. Det engelska ordet ”gothic” kan nämligen betyda både ”gotisk” och exempelvis ”skräckroman” eller ”skräckföreställning”.

Kvinnor i mängd var uppställda längs torgets kanter. Tre sångkörer var representerade. Rörda Visbybor stod med hatten i hand. En amerikansk miljonärska gick fram till professor Adelbaum, tryckte hans hand och grät. Han lyfte undan hennes flor och kysste henne  på kinden.

Kvinnorna började sjunga. ”Där björkarna susa”, sjöng de, och ”Jordens Röst”, med text av Gustaf Larsson och musik av Svante Pettersson. Två A-lagare gick fram till professorn och och bjöd honom en på sup. Han dolde ansiktet med hatten, medan han tog några jätteklunkar. Rosali smög förbi bakom honom och kysste honom mellan skulderbladen.

Stunden var kommen.

Professorn tog avsked av sin svarta hatt. Han slängde ut den i mängden. Den singlade ut och nådde en bygdekåsör. Den passade hennes huvud perfekt.

”Jag vill dö en gyllne död i skönhet!”, utropade professorn. ”Låt min död inspirera er som lever kvar, att det viktigaste av allt inte är pengar, makt eller evigt liv, nej det viktigaste är alltid, alltid kärleken här och nu.”

Han såg begrundande ut.

”Och det kan ju vara kärlek mellan man och kvinna, mellan föräldrar och barn, mellan syskon, kärleken till djuren och naturen och... ja, allt som lever.”

Professor Adelbaum slog rörd ut med armarna.

”Så vidgas smärtans åtbörd” fnittrade kultursekreterare Ulrik Jeppson, som därmed citerade en av de bästa svenska efterkrigspoeterna. Han vände sig mot en bastant fiskhandlare intill. Han grep honom vädjande i armen och pekade på Adelbaum. ”Visst är det väl på pricken, så säg! Så vidgas smärtans åtbörd!”, fnittrade han nervöst.

”Tig sork”, bet den reslige fiskhandlaren av. ”Ser du inte att mannen står och dör?”

Så sant. Ur en av de medhavda stora ljusbruna koffertarna fog Rosali Matterhorn fram ett gigantiskt samurajsvärd.

Hon ut såg ut som en tiger i ansiktet. Hon var beslutsam. Hurli och Gurli hade slutat le. Ulrik Jeppson fnittrade. CNN zoomade. Professorn såg högtidligt upp mot himlen.

”Baby, this is for love”, morrade Rosali Matterhorn där hon stod snett bakom professorn. ”Det här gör jag av kärlek”.

Hon tog ett steg fram och svärdet blixtrade.

Som en fruktansvärd krigare skrek hon ”Banzai!” och högg huvudet av professorn. Sen sjönk hon ner och grät.

I en fantastisk båge flög professor Adelbaums huvud ut och hamnade mitt på Stora Torget. Mängden skingrades med ett skri av fasa. Många gjorde spontant korstecken, vilket sociologer senare skulle skriva avhandlingar om.

Huvudet rullade ner mot Munkbrokällaren, även kallad Munken. Där inne stod basisten Basse Bolin och samtalade med  den världsberömde rockartisten Twang. ”Jag tänker hetsa packet till grym extas”, sa Twang och stirrade mörkt framför sig.

Basse Bolin höjde sejdeln. ”Det lugnt”, log han.

I det samma gick den undersätsige slugggern Julius Norrby, utkastare och alltiallao på Munken, iförd Heineken-förkläde fram till ytterdörren.

Han tänkte ställa ut några fiskbåddar till tamkatten Carlsson, en mer än lovligt  tjock sak, som brukade stryka i gränderna.

Han öppnade dörren, och in rullade professor Adelbaums huvud, som med ett brak for in i bardisken för att finna ro framför Twangs fötter.

Det första basisten Basse Bolin nu gjorde, var att utbrista: ”Hallå där, är det inte lite väl tidigt på dan att tappa huvudet?”

Det andra basisten Basse Bolin gjorde, var att själv tappa sin ölsejdel.

EPILOG

Affären Adelbaum fick givetvis sitt rättsliga efterspel. Rosali Matterhorn åtalades för mord. Bevismaterial saknades sannerligen inte. Halshuggningen hade ju till och med TV-filmats.

Men, hon blev frikänd. Dels hade dödshjälpstanken vunnit anklang i nationen. Och dels, vilket var det viktiga, var det hela en svår juridisk nöt att knäcka. Eftersom huvudet var det enda som verkligen tillhörde  professor Adelbaum, kunde man inte säga att Rosali hade huggit ut huvudet av HONOM.

Som juridisk kommentator uttryckte det:

”Till vem hörde egentligen hans övriga kropp, den som var uppbyggd av alla transplanterade lemmar och organ? Halshuggningen av Adelbaum, vilken för övrigt skedde på hans egen begäran, är juridiskt sett snarast att jämställa med uppstyckandet av ett bolag i flera mindre. Eller så.”

En annan juridisk expert uttryckte sig ännu rakare:

”Det blev alldeles för krångligt för domstolen, helt enkelt.”

Rosali återvände till jobbet som internationell kultursamordnare på departementet i Stockholm.

Varje år deltog hon i en liten ceremoni till firandet av professor Adelbaums död. Hon var mycket vacker i sin svarta sorgdräkt.

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 8

(För att komma till Episod 1, klicka HÄR!)

*

Det var dagen före midsommarafton.

Klockan var strax efter 18. Systemet i övre änden av Stora Torget i Visby var stängt. Där stod professor Adelbaum, i bar överkropp och med sin svarta vidbrättade  hatt. Han hade ett par svarta byxor, som satt som sprutlackerade över benen.

Bakom sig hade han flickorna Hurli och Gurli, som iförda bikini stod vid varsin systembolagsdörr och poserade. De hade vackra stråhattar med sidenband. De la händerna i nacken och vred sig åt olika håll. De log.

Rosali Matterhorn stod vid professorns sida. Även hon hade minimal klädsel, med svarta stövlar som nådde upp på låren, svarta trosor och över brösten en pytteliten överdel i röd tunn bomullstrikå. Hon var den enda i kvartetten som var barhuvad.

Till skillnad från sitt vardagliga jag, som internationell kultursamordnare på departementet i Stockholm, där hon ofta hade knut i nacken, hade hon nu håret hängande fritt.

Hon var solbränd. Hon såg bra ut. Ja, Rosali Matterhorn såg riktigt, riktigt bra ut.

Ett internationellt mediauppbåd upptog en stor del av Stora Torget. Äntligen hade den försvunne organtransplantationsprofessorn kommit till rätta. Nu skulle han förklara sin drygt tre månader långa frånvaro. Och äntligen skulle han hålla det tal han utlovat till läkarkongressen i Sollentuna i mars.

Reportern Villis Vessla från Aftonpressen gjorde iakttagelser. ”Professorn verkar på och samma gång väldigt levande och väldigt, väldigt... slut”, tänkte han.

En högtalaranläggning fanns på plats. Rosali Matterhorn tog mikrofonen och började tala.

”Först av allt”, sa hon, ”vill jag starkt betona att jag personligen aldrig skulle drömma om att visa mig offentligt i de här kläderna. Jag gör det enbart på professor Adelbaums enträgna begäran.”

Professorn fick ordet.

”Tack, kära vänner”, sa han. ”Jag har kommit hit till denna urgamla hansestad för att i dag delge er mina senaste, eller ska jag säga sista, rön. Titeln på mitt föredrag, som jag nu en en smula försenat framför, är ”´Evigt liv och priset vi får betala´.”

Han tystnade, samlade sig. Han var en smula svettig på halsen.

Fotograferna var tacksamma. Alla operationsärren på överkroppen gjorde sig fantastiskt bra i bild. Han sköt hatten tillbaka på huvudet.

”I min sökan efter nya upptäckter gick jag en smula för långt, ja alldeles för långt”, sa han. ”Jag trodde att vi skulle kunna upphäva tingens ordning, ja, att vi inte bara skulle kunna bli över tvåhundra år gamla, utan att vi även skulle få evigt liv. En sådan villfarelse!”

Han gjorde paus. Han slog ut med armen. En fluga surrade nära mikrofonen. Ljudet gick ut över Stora Torget.

Folk skrattade. En finnig tonårspojke gick fram till Hurli och bad om hennes autograf. Det fick han. Hurli log. Hon grep tonårspojken om kinderna och kysste honom länge på munnen. Han vacklade därifrån.

CNN zoomade in professorns ärr på magen. Kultursekreterare Ulrik Jeppson från Gotlands kommun stod och avvaktade i mängden. Ner på Munkbrokällaren var det Happy Hour. Klockan i domkyrkotornet slog ett slag. Det betydde att klockan var halv sju. Gurli fick ett visitkort av en yuppie. Hon gav honom en slängkyss och stoppade kortet i behån. Rosali hade ångest. Hon svettades och bad till Gud. Professor Adelbaum började tala igen.

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 7

(För att komma till Episod 1, klicka HÄR!)

*

Den här sommaren var varm. Professor Adelbaum låg och snurrade mellan lakanen i den stora pensionatssängen. Han blötte ner dem i sådan takt varje natt att Rosali övervägde att köpa papperslakan. Men hon förkastade tanken. I närheten fanns en tvättinrättning. Dit kunde hon och Hurli och Gurli turas om att gå och på så vis använda tiden på ett meningsfullt sätt. I tvättinrättningen kunde de dessutom slå sig i slang med någon av de fåtaliga övriga pensionatsgästerna som bevärdigade sig med att själva sköta tvättandet.

Rosali visste inte hur länge hon skulle bli kvar här, det visste inte Hurli och Gurli heller, men de fick sin lön varje vecka, så de verkade faktiskt trivas, i stort.

Ja, här hade tiden stannat.

I nattens fullmåne snurrade professorn mellan sina lakan. Ute på havet vandrade ångaren i storm, inramad av panoramafönstret.

För professor Adelbaum hade tiden inte bara stannat. Denna natt gick den baklänges i rasande fart.

Han var tillbaka i Dresden. En hög pyrande aska var det mesta han uppfattade när han rörde sig i den sönderbombade stadens utkanter. I pensionatssängen var det natt, men i hans dröm var det en blek, blåsig, förmiddag.

Han färdades långsamt fram på en liten väg, frågan är om han gick eller om han blev skjutsad i en bil. Han tittade hela tiden åt höger och passerade krossade murar, rester av järnspisar, skorstensstockar som fortfarande reste sig mot skyn som anklagande monument som sa att här har det funnits civilisation, han passerade krossade och nedsvärtade mjölkpallar, kullvälta stora 30 liters mjölkkannor i järn, krossade cyklar, och han trampade över breda spår i den brända marken, kanske av larvfötter på stridsvagnar.

Ett bilvrak låg på vänster sida i diket, han hann inte se om någon satt i det. Hela tiden fördes han i sidled längs den förintade staden. Snart skulle han vara framme vid skogen. Nu passerade han ett vitt trästaket där en motorcykel låg kullvält. Ett urgammalt hus stod i skogsbrynet.

Adelbaum stannade och såg mot huset, som tycktes ha klarat sig helt oskatt från bombningarna. Det enda var att taket verkade delvis trasigt.

Något blänkte i ett fönster i markplanet.

Som driven av en osynlig hand rörde sig Adelbaum bort mot fönstret.

Var det inte en liten människa han såg där?

Jo, det var det. Han kom närmare. Han såg en blek liten pojke i vit nattrock.

Pojken stod still och tittade rakt ut. Han tittade på Adelbaum.

Och Adelbaum kom ända fram till fönstret och såg pojken på nära håll.

Det var sig själv han såg.

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 6

(För att läsa avsnitt 1, klicka HÄR!)

*

Sommaren kom med jättesprång. Professor Adelbaum befann sig på Gotland, i Bläse. Många gånger gjorde han utflykter tillsammans med Rosali Matterhorn, Hurli och Gurli ner till kalkbrottet nära havet.

Där låg han på rygg och solade sig, medan flickorna ur picknick-korgen plockade fram flädersaft, brännvin, Jack Daniels, rosévin, prickigkorv, salami, fårfiol, bröd av alla de sorter sam lite förströelselitteratur.

De tre brukade skälmskt lyfta i sitt år och eggande vagga med överkroppen mot honom, samtidigt som de plutade med munnarna.

”Här finns det att välja på”, brukade Rosalie då gäckande och tvetydigt säga.

Men för det mesta fick de äta maten själva, vilket de gjorde med frisk aptit. På något vis blev man... hungrig av att ha med professorn att göra.

Själv höll han sig till våtvarorna. Och han höll sina monologer.

”Hänger ni med, flickor?”, brukade han emellanåt i barsk ton fråga dem. Då satte flickorna nästan nästan tuggorna i halsen.

”Visst, professorn”, skyndade sig Hurli att säga, ”aorta och laryngitis”.

”Just det”, fyllde Gurli i. ”Frontallob och insufficiens.”

Av någon anledning var kvinnorna livrädda för att förarga professorn. Och Rosali brukade vid sådana tillfällen fråga om professorn önskade att hon skulle ta diktamen.

När hon sa så, var ett av de få tillfällen hon hörde honom skratta.

”Nå, nå, kära vän”, frustade professorn då. ”Inte ta diktamen här, inte i ett kalkbrott. Så urbota dråpligt!”

Roder kände sig lika korkad varje gång det hände.

”Ska det vara så konstigt att ta diktamen i ett kalkbrott?”, tänkte hon. ”Han brukar ju vilja det både på sängkanten och när han har slängt sig i min stora tvättkorg.”

Långt senare, när allt var över, frågade en av polisens vittnespsykologer henne vad professor Adelbaum talat om i kalkbrottet.

”Det var väldigt komplicerade saker, tror jag”, svarade hon då. ”Det enda jag kommer ihåg, för det sa han rätt så många gånger, var att ´tibetanska Dödsboken är det enda som gäller´”.

Uppe i pensionatet brukade professorn begrunda Nietzsches tal, inlästa på stenkakor, som han avlyssnade på en gammal trattgrammofon från 30-talet. Ibland lyssnade han i stället på CD-skivor. Han spelade rockgruppen Doors i det oändliga. Men med fjärrkontrollen såg han till att i stort sett bara en enda låt spelades.

”Break on through to the other side, break on through to the other side”, vrålade sångaren Jim Morrison tills Rosali och Hurli och Gurli nästan klättrade på väggarna. ”Slå dig igenom till andra sidan.”

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 5

(För att komma till Episod 1, klicka HÄR!)

*

Medan våren gick, framlevde professor Adelbaum sina dagar i pensionatssviten. De två prostituerade flickorna, som hette Hurli och Gurli, kom och gick. Rosali Matterhorn vakade vid hans bädd när han fick sin anfall av feberyrsel, vilket hände var och varannan natt.

Flickorna brukade fnittra åt professorns vana att servera dem te, medan själv tog sig en klunk Jack Daniels.

Då blev de åthutade av Rosali.

”Tig, slinkor! Ni vet ju att han är världsberömd. Han har mer i huvudet än vad ni har i behån. Så det så! Sluta att skratta åt professorn!”

Då teg de, tassade ut i pentryt och knyckte några  plastmuggar Jack Daniels, samt fördrev tiden med att spela monopol och läsa Hänt i Veckan tills professorn ånyo kallade dem till sin bädd.

De stunder professorn sov, ägnade sig Rosali åt att översätta hans lärda transplantationsavhandlingar mellan olika språk.

Själv drömde hon ljuva drömmar om nätterna. Hon drömde om sig själv på en vit springare tillsammans med professorn i en riddares skepnad.

Hon drömde om sig själv som gast på ett fartyg där han var kapten.

”Land i sikte! Land i sikte!”, skulle hon med rösten fylld av skratt ropa åt honom, där han stod vid rodret, med skägget vildvuxet och solbränna över alla operationsärr över bringan.

Rosali suckade.

”En så fåfäng dröm”, tänkte hon. ”Ack, varför blev min lott i livet att alltid alltid satsa på fel häst? Professorn är underbar. Professorn är bäst. Han har trollbundit mig med  sin tjuskraft. Jag är blott ett vagt rö, som vajar åt det håll han vill. Professor, jag besvärjer er, visa förbarmande med en mänsklig själ!”

Men det sa hon aldrig högt åt honom, och därför fick professorn aldrig veta dessa hennes innersta tankar.

I stället prisade han hennes klara intellekt och hennes lysande organisationsförmåga. Någon gång berömde han henne för att hon var så vacker. Då rodnade Rosali ända ner till tårna.

Efteråt brukade hon i sin kammare tända levande ljus vid spegeln på toalettbordet. Medan hon kammade sitt långa svarta hår, granskade hon sig själv i spegeln. Lidelsens glöd brann ännu långt inne i den mörka blicken.

”Professorn ville ha mig, professorn ville ha mig, fast han har tillgång till både Hurli och Gurli”, brukade hon jubla.

(Fortsättning följer.)

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 4

(För att gå till Episod 1, klicka HÄR!)

*

Professor Adelbaum var håglös i dag.

I världen utanför var uppståndelsen stor efter hans försvinnande tillsammans med sin vackra sekreterare och tolk Rosali Matterhorn. De enda ledtrådarna var rykten från Stockholms undre värld.

Men det var vaga rykten, mycket vaga. ”Folk har bytt plats i skymningen vid nån kaj”, var det enda som polis och journalister lyckades fiska fram på samhällets skuggsida.

I själva verket var professor Adelbaum alltså vid liv, och Rosali Matterhorn också. Denna dag befann sig professorn halvliggande på rygg i en stor dubbelsäng på ett pensionat. Bakom honom fanns ett väldigt panoramafönster, som erbjöd en anslående havsutsikt.

Precis som på bilden i uppslagsboken låg professorn där med bar överkropp. Han tittade i taket. I blicken fanns föga av entusiasm, vilket för en utomstående betraktare skulle ha förefallit en smula egendomligt. 

Professor Adelbaum hade nämligen sällskap i sängen. 

På ömse sidor om hon låg på mage två vackra flickor i övre tonåren, båda i jeans och behå. Det var två prostituerade, som Rosali hade vidtalat. Hon månade nämligen om professorn.

Själv var hon just nu ute och shoppade.

Professorn tittade passivt i taket. Flickorna pysslade om honom efter bästa förmåga.

Det hjälpte nu inte.

Professor Adelbaum var håglös.

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 3

(För att gå till Episod 1, klicka HÄR!)

*

Inne på Aftonpressens centralredaktion satt Pelle Blyfot nattchef.

”Det här är ju fantastiskt”, kommenterade han professor Adelbaums försvinnande. ”Och sekreteraren tog han med sig också!”

Rosali Matterhorns försvinnande tillsammans med den kände skandalomsusade transplantationsprofessorn var ett kärt samtalsämne över hela västvärlden.

Den svarthåriga kvinnan i den röda kappan söktes tillsammans med den excentriske gentlemannen som hade svart hatt och tre jättelika koffertar i ljusbrunt läder.

”Vi gangstrar!”, utbrast Pelle Blyfot till sist.

Att ”gangstra” var tidningsjargong för att bära sig illa åt. Inte kanske ljuga, men göra något som inte var helt rätt.

Så här blev det på löpsedeln:

ADELBAUM

BESTIGER

MATTERHORN?

Nästa dag ringde det i Pelle Blyfots telefon.

”Fy fan, din jäva snusk-Hitler som skriver löpsedelsporr!”, skrek en manhaftig dam som sade sig tillhöra Grupp 8 och hette Malin Leek.

”Tror du att vi medvetna kvinnor tycker att det är ROLIGT när en av våra medsystrar blir kidnappad och våldtagen och styckad och dumpad i läderkoffert i Nybroviken?!”

”Varför just Nybroviken?”, utbrast den förvirrade och häpne Pelle Blyfot.

”Har du aldrig nånsin läst en deckare?”, skrek Malin Leek tillbaka. ”Läser du inte era egna kriminalreportage?”

”Ja, jo, men...”, stammade Pelle Blyfot.

Någon knackade honom på axeln. Det var Villis Vessla, en av tidningens yngre, smygande, halvegendomliga, halvgeniala, halvkorkade stjärnreportrar.

”Vi har fått tag på dem!”, flinade Vessla. ”Snart, menar jag.”

Utan krus hängde Pelle Blyfot av Malin Leek.

”Inga mörkertal här, om jag får be!”, röt han. ”Vem? Var? Hur?”

Vessla flinade igen.

”Vi har hittat chauffören som skjutsade dem. Snacket går om havsutsikt.”

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 2

*
(För att gå till Episod 1, klicka HÄR!)

Professor Adelbaum anlände, som han trodde inkognito, med tåg till Stockholms central. I dag var det onsdag. På lördag skulle talet hållas. ”Så otroligt nedsliten stan verkar, jämfört med hur jag föreställt mig den”, reflekterade professorn. Bleka snöflingor singlade blött ner över hans svarta vidbrättade hatt.

Professor Adelbaum kom av någon egendomlig anledning att tänka på fågeldansen; en dans som han aldrig dansat. Världsliga nöjen och världsliga vanor låg inte alltid för honom. Åka flyg var det inte tal om.

Professor Adelbaum var nämligen - rädd att flyga.

Rosali Matterhorn stod i illröd kappa och vinkade mot honom vid de väntande taxibilarna.

”Lugn, professorn, färden blir  kort”, log hon i det hon hjälpte honom att få ned de stora tunga ljusbruna koffertarna i bilens baklucka. ”Till Grand Hotel är det bara en mycket kort färd.”

Grand Hotel, med sjöutsikt mot kungliga slottet, är en värld för sig, med egna spelregler och egna hierarkier. Tillika finns här en alldeles speciell kategori av paria, av utanförstående, men ändå helt nödvändig:

Journalisterna.

De bevakar världscelebriteterna, som här tar in. Nobelpristagare, författare som Erica Jong, Joseph Heller med flera: samtliga fotograferas de vid kajen med slottet i oskärpa bakom hjässan.

Även i dag var en mediadag. De hungriga ulvarna väntade på professor Adelbaum.

Rosali Matterhorn tittade i smyg  på professorn bredvid sig i taxins baksäte. Bilkön vid Sergels tog hade frusit fast.

”Han verkar så viril”, tänkte hon, ”det är nåt som trycker honom.”

Han smålog generat när hon nojsande grep hans armbåge.

Ibland fingrade han på kullen på sin hatt, som för att pröva materialets  kvalitet... som för att pröva om huvudet satt kvar?

Rosali rös när han skrattade på fel ställe åt en av hennes roliga historier.

”Äsch, såna där djupingar har så mycket som rör sig i skallen, och som de måste hålla reda på”, tänkte hon. ”För det är väl hans egen skalle?”

Hon fnittrade till.

”Fräulein, jag ber så mycket om ursäkt”, mumlade professor Adelbaum ”Jag hoppas  att ni inte fann mitt sista yttrande alltför ekivokt.”

Professorn hade misstolkat hennes fnitter. Och själv hade hon fullständigt missat hans ”sista yttrande”. Hon hade varit fullt upptagen med att fundera över professorns huvud.

De  gled långsamt genom den stora rondellen vid Sergels torg. Hon pekade framåt.

”Där, herr professor, har vi Hamngatan, en av vår huvudstads paradgator. Jag ska strax visa er NK, när vi kör förbi. Detta förnämliga etablissemang kan mer än väl tillfredsställa en gentlemans alla köpnycker.”

Men bilen åkte aldrig nedför Hamngatan. Professor Adelbaum fick aldrig någonsin se NK.

”Vänta!”, skrek han mot chauffören. ”Links, links! Sväng vänster, sväng vänster!”

Taxin bytte kurs och svängde norrut.

”Men professorn!” skrek Rosali Matterhorn med vitt uppspärrade ögon och slog händerna för ansiktet.

*

Professor Adelbaum opererar, Episod 1

*
(Av Dennis Renfors. Berättelsen utspelar sig på den tiden när nästan ingen hade mobiltelefon. Detta är förhistorien till ”Rosalie Cliffhanger”. Läs gärna först "Rosalie..." genom att klicka HÄR!)

.................................

Den världsberömde professor Adelbaum skulle gästa Stockholm. Med sina teorier om att kunna förlänga människokroppens ålder till drygt 200 år medelst organdonationer, hade han väckt en enorm uppmärksamhet inom medicinvetenskapen.

Till uppståndelsen bidrog kraftigt hans skandalomsusade, playboy-aktiga privatliv. ”Utsvävande” var ett ord som ofta förekom.

Ibland förmärktes uppblandat i hyllningskören insinuationer om att han inte helt varit främmande för att tömma brottets kalk i botten.

Naturligtvis enbart stegrade detta tjuskraften i hans namn. Professor Adelbaum räknade till sin publik inte bara beundrare, utan även beundrarinnor.

”Tänk, att få behandling av professor Adelbaum!” brukade kvinnor allt som oftast sinsemellan fnittra.

Men till bilden hörde, att professorn inte enbart sysslade med teorier; han hade även omsatt dem i praktiken. Han var själv ett levande exempel på lyckade organdonationer. I uppslagsboken fanns en artikel plus ett foto på honom.

Där syntes professor Adelbaum med bar överkropp halvlutande posera på en schäslong. Med blicken som hos en glamourös professor Sigmund Freud kombinerad med den hos en djuplodande Porfirio Rubirosa, såg han betraktaren rakt i ögonen. Det var bilden av en man med makt. Det välansade skägget inramade vad som tycktes vara ett småleende.

Foto i uppslagsboken illustrerade professor Adelbaums teorier. Hela han var transplanterad. Sydda ärr korsade midjan. Ett ärr gick från naveln upp till strupen. Ett annat gick runt halsen och nacken, som ett tättsittande halsband. Ytterligare ett gick vågrätt runt överkroppen, strax under bröstvårtorna.

Folk som såg fotot baxnade.

”Jag ger mig fan på att rubbet är transplanterat på honom, utom huvudet!” brukade det heta.

"Säg inte det”, svarade någon då, ”man kan väl transplantera vad som helst, enligt professorn själv.”

Och någon kvinna brukade då skämtsamt hävda att hon för sin del inte alls trodde att man kunde transplantera vad som helst.

Den synnerligen kontroversielle  Adelbaum skulle nu tala på en läkarkongress  på Sollentunamässan, strax norr om Stockholm. Titeln på det aviserade talet var i hans vanliga stil föga blygsam; nej snarare braskande, snarare... floskulös: ”Evigt liv och priset vi får betala””

Riksförbundet För Rätten Till Den Egna Kroppen låg redan i startgroparna. ”Charlataneri”, hette det, ”cynism”. Och: ”Den som i dag hävdar sin rätt att bli 200 år genom att emot levande organ, kommer att i morgon ha bringat en medmänniska om livet.”

Protestdemonstrationer planerades, men avblåstes. Som vanligt segrade demokratin. Envar har rätt att föra fram i sin uppfattning, hur befängd och oetisk den än må vara i gemene mans ögon.

Lördagen den 9 mars skulle talet hållas. ”Först är det kvinnodagen, sedan är det organstjälardagen”, skrev en frikyrklig landsortstidnings ledarredaktör ironiskt.

(Fortsättning följer.)

*

Lycka

(Ursprungligen publicerat i dagstidning den 9 mars 2004, under pseudonym Runar Blank.)
*
lycka är en vit kanin
lycka är en symaskin
lycka är ett rutigt nät
lyckan går med lätta fjät
and I, I´m just a gift to the women of this world
nej, det var inte jag som skrev det
det var lou reed

lycka är det där gjorde jag bra
lycka är man får vad man vill ha
lycka är du slipper all jävla skit
lycka är jag är King of the street
and I, I´m just a gift to the women of this world
yes I, I´m just a gift to the women of this world

att det var lou reed och inte jag som skrev det,
är min enda olycka
*

Gå Lunka Löp

(Melodi: Shake, rattle and roll)

*

hej hej Globetrotter, var har du din maskin

så du kan flyga till Rio och vänslas med vännen din?

kan du hälsa till Berra att han är ett jävla svin?

hej hej, käre Loftis, du ligger i din grav

enda jobbarn i gänget, men luften var för kvav

du gjorde rätt som tog exit från folk som aldrig gav

jag säger gå lunka löp

min framtidskänsla stöp

jag säger gå lunka löp

min framtidskänsla stöp

jag är en dåre frisläppt på försök

hallå direktören som bankar med din påk

är så stöddig i truten och längtar efter bråk

men jag tycker mest, att du liknar Åke Tråk

jag säger gå lunka löp

min framtidskänsla stöp

jag säger gå lunka löp

min framtidskänsla stöp

jag är en dåre frisläppt på försök

*

Bengt Ohlssons dator

(Skrivet 1 februari 2013, cirka kl. 08.30.)
*
Jag drömde nu på morgonkvisten att jag var den berömde krönikören och författaren Bengt Ohlsson.
Jag hade fått hem en dator, en stationär, det var en PC, alltså inte en Mac.

När jag med möda fått i gång den och lyckats installera internet, blev jag genast bombarderad av tusentals hatmejl.

Det första mejlet var från en (troligen) ung kille. Han skällde ut mig efter noter, med många hemska skällsord, för att jag hade så glåmig hy, risig frisyr och skitig och slafsig undertröja.

Jag kollade min klädsel. Mycket riktigt, jag var ju hemma och hade bara byxor plus undertröja.

Hur fan kunde den där killen veta hur min undertröja såg ut?

Efter en stund insåg jag att en så kallad webcamfunktion automatiskt hade startats när jag gick ut på internet. Tusentals människor där ute kunde kritiskt granska min skitiga undertröja, min morgontrötta uppsyn och mitt utseende i stort.

På den punkten funkade min PC lite FÖR smidigt.
*

Konservativa partiet

(Skrivet 2013-01-28 kl. 15.51-19.28.)

*

ingen låter sig upptäckas

av det konservativa partiet

ingen låter sig avtäckas

av det preservativa kansliet

ingen låter sig avskräckas

av det repetitiva missivet

ingen åker på raksträcka

mot det superlativa massivet

ingen klasskampsförsoning

i det partipolitiska kivet

ingen gråvädersboning

i det saltade glaskorrektivet

inget förlåt eller tack

i förvaltade fasen av livet

inget adjöss eller snack

när man plötsligt ska ta stora klivet

*