/Major Riebenstahls andra död/Blink blink

Jag tycker än i denna dag att det är fasaväckande att tänka på Wolwermattons tunga, släpande fotsteg långt där borta i den trånga gången.
Och lustigt att han tycktes ge mig en signal, kan det ha varit tummen upp? Jag som, löjligt nog, hoppades att han inte såg mig alls.

I den här byggnaden - ja det har ju gått rätt lång tid sedan det hände - fanns det som en slags spiltor i trä. Kanske hade det faktiskt varit spiltor för hästar, eller för andra djur. Och det var alltså här, som jag träffade på Major Riebenstahl.

Men alltså, den här byggnaden, varför fanns det spiltor här, jag menar så många våningar upp? Var vi på femte våningen? Eller var vi på tionde? Var vi egentligen på vinden?

Jag hade sagt till min fru att jag måste kolla om vi i Sverige har lika gotiska, dramatiska, uråldriga skyskrapor som i USA. Jag ville ta lite bilder, idealet vore nattetid, och önskedrömmen - ack en nåd att stilla bedja om - vore ifall det utbröt åskväder medan jag stod där på småtimmarna och plåtade. Blixtarna från himlen skulle göra bilderna fantastiska. Krävdes dock att jag hade stativ, bedömde jag.

Min hustru halvsatt i sängen när jag gick. Hennes negligé mer framhävde än dolde. Bysten hävdes när hon lojt mumlade:
Men Dennis, varför ska du ut bland faror när du kan vara här hos mig i sängen bland dunbolster?

Jag kunde faktiskt inte svara på den frågan. Jag visste bara att ibland kom signalen - ut, ut, ut! - och då var det bara att lyda. Det slog aldrig fel. Alltid var det något för mig oväntat som inträffade.

I köttpackningsdistriktet hittade jag den perfekta skyskrapan.
Fan, den måste vara byggd på medeltiden, såna dumma tankar susade genom huvudet när jag förtjust betraktade skapelsen. Det var fullmåne och hav av moln drev över himlen.
Jag försökte räkna antalet våningar, men tappade hela tiden räkningen vid 22.
Stora arealer land låg öde runt den gamla skyskrapan, alltihop parkeringsplatser. Tänk att de har råd att låta mark stå obebyggd så här mitt inne i stan, tänkte jag.

Jag körde bilen så långt bort jag kunde på parkeringsplatsen, tog ut kameran och rigggade upp stativet. Jag litade på min tur, snart skulle det bli åskväder, trots att det inte varit något sådant på evigheter och trots att inte någon av mina väderleksutsiktsfixerade vänner sagt ett ljud om kommande åska.

Jag tog några bilder på tid, lät sekunderna ticka, och visst blev det bra, men inte fan kom det något åskväder. Bilderna skulle helt klart hålla för att hängas på fotoklubbens årliga utställning och de skulle helt klart hålla för att göra de flesta av mina amatörfotokollegor avundsjuka, jag hade redan titeln klar, den skulle stå på en stor skylt: ”Bjässens ensamhet”, okej okej, men var fanns the big dramatik?

Tänkte, nej nu packar jag ihop och åker hem, när jag upptäckte några saker. Det blinkade oregelbundet högt upp i byggnaden, ett svagt rött sken. Det var för ojämnt i rytmen för att komma från någon mekanisk anordning. Det måste vara en levande varelse som höll på. Kanske hade en råtta hittat någon elektrisk kontakt av något slag, och roade sig med att hoppa på den?

Jag smålog. Lustiga tankar min frus man har i huvudet. Råttor som hoppar upp och ner på en elektrisk kontakt högt uppe i en dyster utrangerad skyskrapa!

Med ens försvann mitt leende, för nu upptäckte jag den andra saken.

Major Riebenstahls bil, ingen tvekan om den saken. Den stod parkerad under en blekgul gatlykta. Jag fattade inte varför jag inte märkt den först, kanske för att den stått omgiven av en massa skrotade varubilar, eller om det var husvagnar.

Men den långa antennen med rävsvans, och Merca, det var onekligen Major Riebenstahls signum.

Jag rös, och smålog, fråga mig inte varför. Samtidigt erinrade jag mig snacket om den kuslige Wolwermatton. Så sent som i går hade min fru avkrävt mig ett löfte.
Lova mig att du inte går ut på stan i tokerier så länge den där Wolwermatton går lös, ja just så hade hon sagt och jag hade lovat heligt och dyrt. Men så fort jag fått skyskrapevittring denna natt hade både hon och jag glömt detta heliga löfte, hon visste, och jag visste, att varje gång instinkten drog mig ut i landet, eller ut på stan, kunde inget hejda mig.

Belöningen var de årliga diplomen i amatörfotoklubbens tävling.
Om vi hade en gillestuga, skulle det sitta fint att rada upp alla diplomen där, så brukar min hustru säga.

Någonstans ytterst i min hjärna föresvävade det mig att jag borde åka hem och lägga mig, särskilt som de varnat tusen och en gånger på radion för Wolwermatton och uppmanat folk att hålla sig inomhus.

Men om faktiskt Major Riebenstahl befann sig här, var det något som måste undersökas. Wolwermatton eller inte - where do we go from here?

Jag körde bort min bil så långt jag kunde och parkerade den bakom några uråldriga sönderrostade containrar. Jag såg upp mot skyskrapen och gissade att det blinkande ljuset kom från nionde våningen. Jag försökte hålla mig dold så gott jag kunde när jag gick ner mot kolossen.

Big Ol´ Tower, så hade byggnaden kallats redan när den var nybyggd, och det lär ha varit 1899. Borgmästaren och hela gräddan var där. Den paranta societetsskönheten hade faktiskt krossat en champagneflaska mot fasaden, det hade ansetts lämpat att likna byggnaden vid ett skepp, eftersom den låg vid vattnet.

Min gissning var att det fanns en dörr nära Major Riebenstahls Merca. Det fanns det. Den var olåst. Den gnisslade som fan när jag öppnade den.

En stor varuhiss med volym att kunna svälja en traktor syntes en bit bort. Den struntade jag i. Blir för mycket ljud. Vi tar trapporna.
Dags att börja räkna. En våning, pust pust. Två våningar, tre, och så vidare. Jag hade närmat mig tionde våningen när jag hörde en svag jämmer.

Jag rös till. Tänk om det var Wolwermatton?! Han åt ju folk levande. Jag stod still. Mina ögon vande sig vid dunklet. Jag såg silhuetten av en hand som höjdes mot ett fönster. Sedan började det blinka. Rött ljus. Blink blink. Blink blink.

Det där är fan inte Wolwermatton, tänkte jag. Han kör inte finlir med nån ficklampa.
Hallå Majoren, chansade jag, halvhögt. Figuren i dunklet spratt till och tappade ficklampan i golvet. Jag plockade upp den och lös figuren i ansiktet.

Yes! Det var faktiskt Major Riebenstahl. Han stod där i full uniform, men det lustiga var att ena handen satt fast i någon slags handboja som hängde ned från en stolpe. Jag såg mig omkring. Det här var en porrkvart. Eller bondagelya. Här fanns massor av bojor, dildosar, skinnklädda pallar, you name it.

Hur har du hamnat här? sa jag.
Men Dennis, vilken tur att du kom!, utbrast Major Riebenstahl. Nu tar du genast och får loss mig.

Men hur har du hamnat här?, frågade jag. Varför sitter handen fast?
Det ska du skita i, fräste Major Riebenstahl. Nu ska du få loss mig i rödaste rappet, fan jag misstänker det här var en fälla av han Wolwermatton.

En djävul grep min hjärna. Samme Major Riebenstahl som beordrat sedlighetspolisen att haffa min flickvän som misstänkt prostituerad, hon som fan var oskuld, ja vi var ju väldigt unga när det hände, hon var helt förstörd, det var nån militärläkare som nödvändigt skulle göra gynekologisk undersökning på henne, samme Major Riebenstahl beordrade nu mig att få loss honom.

Jag lös mig själv i ansiktet.
Snälla Majoren, sa jag, jag ska gärna hjälpa dig om jag kan. Men se hur blek jag är. Jag har klent hjärta. Jag... , här släppte jag ficklampan och segnade ner... jag har...svagt hjärta...de här trapporna, oj oj, nu kanske vi dör här ihop.

För fan Dennis, inte visste jag att lillhoran var din flickvän, väste Major Riebenstahl desperat. Och du fick ju igen henne i oskatt skick. I stort sett.

I stort sett. Han skulle bara veta hur många gruppterapier vi suttit, hon och jag efter denna händelse. Fan vet var hon finns i denna dag, när jag tänker efter. Det var nåt om nån välgörenhetsorganisation som hjälper fattiga i andra länder...

I oskatt skick. I stort sett. Fan vad förbannad jag blev. Jag stönade lite extra, tog mig åt hjärtat, hoppades majoren såg det där han hängde med handen uppe i den där bojan.

Mina hjärtpiller, glömde ta dem, stönade jag. Och alla de här trapporna...

Fader vår innerligaste herre, du som av germaner dyrkats alltsedan omvändelsen, du som gav oss segern mot romarna i den där stora skogen, kom nu till min undsättning.
Såna ramsor började rinna ur majorens mun.

Låt tvedräkt försvinna, låt hunnerna förgås, ge ära åt hjältarna och död åt inkräktarna, ge evigt liv åt vår ärorika ras och fräls oss rättrogna ur dödens käftar.

Fan, majoren var ju nästan litterär.

På ärkeängelns sida finns rättvisans svärd ihop med lilla Bambi och en nallebjörn...

Hmmm, majoren verkade slira.

Jag låg nu på golvet och flämtade.
Ge min skivsamling till Kommunistiska Partiet Marxistleninisterna Revoutionärerna, rosslade jag.

Jag hatade Kommunistiska Partiet Marxistleninisterna Revolutionärerna, för de var inte stort bättre än majoren, men jag visste att han skulle bli vansinnig när jag sa så.

Ditt satans as, få loss mig nu, morrade han.
Jag tänkte nu skiter jag i det här, men okej jag fullföljer charaden tills jag är utom synhåll.
Kära kära Majoren stönade jag, uppe i himlen ska vi ses. Aldrig trodde jag att vi skulle dö tillsammans i en sunkig skrubb högt uppe i en utrangerad skyskrapa.

Jag hasade mig långsamt ut ur båset, gick upp på knä och spanade bort i gången. Plötsligt fick jag ett hårt slag i ansikte, följt av ett skrammel. Framför mig, bland halmstråna på cementgolvet, låg en nyckelknippa. Ett emblem satt på knippan. Jag anade vart det lutade.

Jag stoppade på mig nyckelknippan och reste mig upp. Långt bort i dunklet kom en hasande gestalt. Det var uppenbarligen han som hade kastat nycklarna i ansiktet på mig.

Wolwermatton, det måste ha varit han, gjorde en gest med huvudet i riktning mot trappan. Jag var inte sen att följa maningen och det sista jag såg var en svepande långsam gest med armen, ja jag tyckte precis han gjorde tummen upp.

Jag slog världsrekord i skyskrapstrappe-löpning och slängde mig på Mercan.
Yes! Rätt nycklar. Det här var oemotståndligt. Min egen bil fick jag ta hand om senare.

Jag visste redan nu vad min hustru skulle säga, med sitt vanliga roade småleende, när jag kom hem:
Nå, vad har du haft för dig? Och ljug inte den här gången!

Jag smålog själv där jag satt vid ratten. Mercan må ha varit närmast antik, men den spann som en katt.
Och vilken härlig fjädring!

(Skrivet den 22 augusti 2009; tänkt att vara andra delen i en samling betitlad "Major Riebenstahls sju dödar")

Major Riebenstahls första död

Jag har alltid vetat att om man väntar tillräckligt länge, kommer tillfället. Det här hade jag väntat på i många år.
När jag nalkades brunnen vägrade jag tro att det var sant. Det var smällkalla vintern och kölden bet i skinnet. Det var otvivelaktigt Major Riebenstahls bil som stod parkerad där.

Jag hade bara stannat för att pissa, när jag upptäckte brunnen. Det var bilen som gjorde mig nyfiken. Vad gjorde den här, många mil från civilisationen?
Mitt spejande mot bilen fick kanske övriga sinnen att skärpas. För nu urskiljde jag svaga rop. Jag gick närmare brunnen och tänkte att det kan inte vara sant, men det är nog sant. Den där rävsvansen som alltid hängde i majorens bilantenn talade sitt tydliga språk.

Jag tvekade först. Skulle jag titta ner? Var det en fälla? Jag tittade åt alla håll. Nej, här fanns bara ett förfallet torp, brunnen och en slätt. För säkerhets skull gick jag ett varv runt torpet. Ingen verkade vara där inne. Ingen i omgivningarna heller.

Jag gick fram till brunnen, det var eftermiddag. Jag hade sagt till min fru att jag måste åka ut några dar på egen hand, upptäcka Sverige, fotografera miljöer. Det var delvis det sistnämnda, som hade fått mig att välja torpet som pissplats. I rätt vinkel skulle den gistna stugan med skogsbrynet i fjärran vittna om svunna tiders levnadssätt.

Nu tittade jag över kanten. Hallå, hallå, hördes där nere. Det var mörkt i djupet. Vem är ni?, ropade jag.

- Jag heter Major Riebenstahl och jag kräver att genast bli hämtad upp ur hålet! skrek majoren.
Det blir nog lättare sagt än gjort, svarade jag. Jag kan ju inte nå dig.
- Men det är ju Dennis, hej hej, min gamle vän! utropade Major Riebenstahl.
Jag tänkte för mig själv. När hade vi blivit vänner?
Jag mindes de ändlösa trista morgonuppställningarna på kasernen, hur majoren gjort sig lustig över mitt sätt att stå i givakt, att skyldra gevär och min dialekt när jag svarade på tilltal.
Majoren hade till och med hittat på att jag gjort mig skyldig till att ha tillvällt mig extra förplägnad i marketenteriet.
Tillvällt mig. Såna uttryck gillade majoren att briljera med. Jag hade fått tre dar i buren med vatten och bröd. Sedan hade majoren stått utanför gallerfönstret och tryckt i sig hela innehållet i den där ”tillvällda” picklestuben, faktiskt liksom i ett enda andetag, med ett stort germanskt hånflin mot mig.
Och nu var vi plötsligt vänner.

Så sant som det var sagt, svarade jag. Det är Dennis.
- Så bra, jag är så lycklig att du kommit hit, sa majoren. Släng ner ett rep eller nåt och hjälp mig upp.
Jag har inget rep, tyvärr, sa jag.
- Ja, men ring efter hjälp! skrek majoren. Nu! Jag fryser ihjäl.

Säg först hur du har kunnat hamna i brunnen, sa jag.
- Det är min sak och nu tar du ta mig fan och lyder, skrek Major Riebenstahl.

Jaså, men jag kan inte ringa, sa jag. Det finns ingen telefon.
- Du har väl mobil?! skrek majoren.
Nej, ljög jag. Den glömde jag hemma.

- Du ljuger!, skrek majoren.
Jaså, om det ska låta så, så går jag väl då, svarade jag.
- Nej, vänta, förlåt, förlåt, jag har alltid tyckt så bra om dig fast jag aldrig visat dig, jag är jätteledsen, ropade majoren i panik. Lämna mig inte.

Men du, sa jag, varför ringer du inte med din egen mobil?
- Jag har ju ingen täckning när jag är nere i hålet, skrek majoren tillbaka.

Men släng upp mobilen då, så ringer jag, sa jag.
Majoren började kasta. Det tog många kast. Ideligen dunsade mobilen mot de isiga väggarna och for ner igen. En gång fick majoren den i skallen och gnällde ljudligt.
Till slut åkte den faktiskt över kanten och landade på en frusen grästuva.
- Nu jävlar ringer du 112 i rödaste rappet, det är en order, vrålade Major Riebenstahl.

Sakta i backarna, sa jag. Jag måste ju få i gång den.
Det här var det jag väntat på i många år.
Jag hade sedan mycket länge ett par tunna bomullsvantar, oanvända, i handskfacket. Jag hämtade dem. Tog ut dem ur plastförpackningen som jag stoppade i bakfickan.
Tog på mig bomullshandskarna och återvände till brunnen.
- Hur går det, hur går det, får du nån kontakt, skrek majoren nere i hålet.
Vänta lite ropade jag ner, det är lite pillrigt.
Först nu tog jag tag i mobilen. Inga fingeravtryck.
Jag tryckte på en knapp och en display lyste upp.
Den här mobilen var av en annan typ än den jag var van vid.
Först gällde det att stänga av den. Om jag var snabb, skulle den inte hinna spåras av nån telesatellit, hoppades jag.
Jag hittade en röd knapp och tryckte. Ljusen slocknade. Avstängd.
Nästa steg var att klura ut hur man öppnade den och tog bort batteriet.
Det lyckade till sist, fast det var besvärligt i kylan. Jag höll mobil med lock i en hand och batteri i den andra. Nu gällde det bara att kortsluta det.
Jag behövde vätska. Ett ögonblick funderade jag på att pissa på batteriet, men ändrade mig. Jag ville inte lämna DNA på vare sig den snöiga marken eller på batteriet.
Jag gick bort mot min bil och la en näve snö på motorhuven. Fan också, han hade kallnat. Snön smälte inte. Jag öppnade motorhuven och la en ny näve snö på motorblocket. En prydlig vacker pöl bildades. Jag doppade batteriets elektroder i pölen och hörde ett poff!

Försiktigt stängde jag motorhuven. Jag vill ge ifrån mig så lite ljud som möjligt. Jag satte i batteriet i mobilen och prövade att starta den. Jag flinade för mig själv. Stendöd.

Jag tittade ner i brunnen.
- Var i helvete har du varit!?, skrek Major Riebenstahl.
Jag såg en helikopter, så jag vinkade åt den, men de såg mig inte, sa jag.
- Du ljuger, skrek majoren. Jag har inte hört nån helikopter.
Nej, du är ju nere i hålet, ropade jag tillbaka. Jag jobbar ju för fan arslet av mig för att hjälpa dig.
- Men vad säger de?, skrek majoren. När kommer de?
Vilka de?, svarade jag. Jag gillade att dra ut på det här.
- De du ringde till, förstås, ropade majoren.
Jag kunde inte ringa, sa jag. Din mobil funkar ju inte.

- Du ljuger, skrek majoren igen.
Kolla själv, sa jag och slängde ner mobilen.
- Ditt svin, du har förstört den, tjöt majoren.
Du, jag börjar bli jävligt trött på att höra att jag ljuger eller fifflar, svarade jag. Nu vill jag ha skriftligt på att du tycker att jag är en hederlig kille.

- Du är galen, skrek Major Riebenstahl. Få upp mig nu, det är en order!
Först ska jag ha skriftligt på att jag är en hederlig kille, sa jag. Hur ska du ha det?
- Okej, okej, stönade majoren. Släng ner penna och papper, då.

Men den gubben gick inte. Ingen penna ner till den där.
- Jag har ingen penna, sa jag. Du får slänga upp en.

Majoren jämrade sig och började fumla i en ficka. Till slut lyckades han få även pennan över kanten.

Måste komma ihåg att göra mig av med den här sen, tänkte jag.
Den här pennan funkar fan inte, sa jag. Du får slänga upp en ny.

Majoren vågade inte säga att jag ljög den här gången.
- Det var min enda penna, sa han med ömklig röst. Måste du verkligen ha det där intyget nu?
Verifikationen, om jag får be, sa jag.
- Ja, verifikationen då. Jag lovar att du ska få den sen.

Nej, okej, tänkte jag. Nu har jag fått det jag ville. Jag har sett till att majoren inte har nån penna.

Visst, vi tar det senare, sa jag. Men du, jag går och hämtar hjälp. Det kan ta ett tag.

- Va, åker du inte bil? ropade majoren.
Nej, jag klev av bussen för att fotvandra en bit, sa jag.
- Men ta min bil då, för Guds skull, jag fryser ihjäl snart, ropade majoren. Vänta, så slänger jag upp bilnycklarna.

Nu hade han fått upp vanan. Bilnycklarna hamnade på utsidan av brunnskanten med en gång.
Jag kommer som ett skott, sa jag, hej så länge.
- Skynda dig, skynda dig, ropade majoren.

Jag släntrade bort mot Mercan med rävsvansen. Svansen var inte bra, den måste bort. Bilen startade villigt. Jag körde tills jag var säker på att jag var utom hörhåll för majoren, kanske lite till, tror det blev 500 meter, ville inte att vraket skulle påträffas för nära brunnen.

Sen gick jag tillbaka till min bil. För alla eventualiteter hade jag i alla år sett till att ha en fylld bensindunk i bilen. Min bil stod i ett backkrön. Jag lade ur handbromsen och tryckte ner kopplingen. Hoppas nu att däcken inte börjat frysa fast i snön. Bilen började rulla. Efter ett tag startade jag motorn. Framme vid Mercan tog jag loss rävsvansen och slängde in den i bilen. Där försvann den. Jag hällde ut bensinen i bilen och slängde in en tändsticka innan jag slog igen dörren och sprang. Det blev en skön smäll.

Lågorna dansade i backspegeln när jag körde därifrån. Vid en rastplats någon mil bort stannade jag och slängde ut majorens penna i skogen. Jag kollade att min egen mobil var avstängd. Det var den. Men det räckte inte. Ville inte bli spårad. Jag tog ut SIM-kortet och bröt sönder det och slängde bitarna in bland träden. Jag tog ett fälgkors och slog sönder mobilen. Bitarna slängde jag också ut i skogen. Fick hoppas det skulle räcka.

Fan, man kan klara sig en dag eller två utan mobil, tänkte jag. Får köpa en ny när jag är nere i Stockholm. På en bensinmack köpte jag ett par gummistövlar. Min kängor slängde jag ner i en älv. Bomullsvantarna likaså.

När jag närmade mig Stockholm var jag utmattad. Ändå svängde jag direkt in vid macken vid Frescati och beställde biltvätt.
- Fan, så du ser ut, sa glopen i kassan.
Har inte fått nåt kaffe, svarade jag.
Jag inte bara tvättade bilen. Jag dammsög den också, och det grundligt. Tog ut alla golvmattor och körde dem genom tvättmangeln.

Sen sov jag ett dygn i streck. Ville inte köpa en ny mobil med en gång. Lite osäkert. Nöjde mig med min gamla reservmobil, fast den var ful som fan och anno dazumal.

Vid insamlingen till majoren bidrog jag med mina tior som alla andra.
En efter en höll tal vid minnesstunden. De betonade hans robusta humor och rättframma sätt.
- Ska du inte säga nåt?, sa folk till mig.
Nej, det känns så svårt sa jag.

Ibland händer det att jag undrar om majoren trots allt hade en extra penna och skrev nåt om mig på nån papperslapp, där nere i brunnen.

Men hittills har ingen ställt några frågor. Och jag gillar ju att leva on the edge.

(Skriven 19 augusti 2008; tänkt att vara första delen i en samling betitlad "Major Riebenstahls sju dödar")