/Major Riebenstahls andra död/Blink blink

Jag tycker än i denna dag att det är fasaväckande att tänka på Wolwermattons tunga, släpande fotsteg långt där borta i den trånga gången.
Och lustigt att han tycktes ge mig en signal, kan det ha varit tummen upp? Jag som, löjligt nog, hoppades att han inte såg mig alls.

I den här byggnaden - ja det har ju gått rätt lång tid sedan det hände - fanns det som en slags spiltor i trä. Kanske hade det faktiskt varit spiltor för hästar, eller för andra djur. Och det var alltså här, som jag träffade på Major Riebenstahl.

Men alltså, den här byggnaden, varför fanns det spiltor här, jag menar så många våningar upp? Var vi på femte våningen? Eller var vi på tionde? Var vi egentligen på vinden?

Jag hade sagt till min fru att jag måste kolla om vi i Sverige har lika gotiska, dramatiska, uråldriga skyskrapor som i USA. Jag ville ta lite bilder, idealet vore nattetid, och önskedrömmen - ack en nåd att stilla bedja om - vore ifall det utbröt åskväder medan jag stod där på småtimmarna och plåtade. Blixtarna från himlen skulle göra bilderna fantastiska. Krävdes dock att jag hade stativ, bedömde jag.

Min hustru halvsatt i sängen när jag gick. Hennes negligé mer framhävde än dolde. Bysten hävdes när hon lojt mumlade:
Men Dennis, varför ska du ut bland faror när du kan vara här hos mig i sängen bland dunbolster?

Jag kunde faktiskt inte svara på den frågan. Jag visste bara att ibland kom signalen - ut, ut, ut! - och då var det bara att lyda. Det slog aldrig fel. Alltid var det något för mig oväntat som inträffade.

I köttpackningsdistriktet hittade jag den perfekta skyskrapan.
Fan, den måste vara byggd på medeltiden, såna dumma tankar susade genom huvudet när jag förtjust betraktade skapelsen. Det var fullmåne och hav av moln drev över himlen.
Jag försökte räkna antalet våningar, men tappade hela tiden räkningen vid 22.
Stora arealer land låg öde runt den gamla skyskrapan, alltihop parkeringsplatser. Tänk att de har råd att låta mark stå obebyggd så här mitt inne i stan, tänkte jag.

Jag körde bilen så långt bort jag kunde på parkeringsplatsen, tog ut kameran och rigggade upp stativet. Jag litade på min tur, snart skulle det bli åskväder, trots att det inte varit något sådant på evigheter och trots att inte någon av mina väderleksutsiktsfixerade vänner sagt ett ljud om kommande åska.

Jag tog några bilder på tid, lät sekunderna ticka, och visst blev det bra, men inte fan kom det något åskväder. Bilderna skulle helt klart hålla för att hängas på fotoklubbens årliga utställning och de skulle helt klart hålla för att göra de flesta av mina amatörfotokollegor avundsjuka, jag hade redan titeln klar, den skulle stå på en stor skylt: ”Bjässens ensamhet”, okej okej, men var fanns the big dramatik?

Tänkte, nej nu packar jag ihop och åker hem, när jag upptäckte några saker. Det blinkade oregelbundet högt upp i byggnaden, ett svagt rött sken. Det var för ojämnt i rytmen för att komma från någon mekanisk anordning. Det måste vara en levande varelse som höll på. Kanske hade en råtta hittat någon elektrisk kontakt av något slag, och roade sig med att hoppa på den?

Jag smålog. Lustiga tankar min frus man har i huvudet. Råttor som hoppar upp och ner på en elektrisk kontakt högt uppe i en dyster utrangerad skyskrapa!

Med ens försvann mitt leende, för nu upptäckte jag den andra saken.

Major Riebenstahls bil, ingen tvekan om den saken. Den stod parkerad under en blekgul gatlykta. Jag fattade inte varför jag inte märkt den först, kanske för att den stått omgiven av en massa skrotade varubilar, eller om det var husvagnar.

Men den långa antennen med rävsvans, och Merca, det var onekligen Major Riebenstahls signum.

Jag rös, och smålog, fråga mig inte varför. Samtidigt erinrade jag mig snacket om den kuslige Wolwermatton. Så sent som i går hade min fru avkrävt mig ett löfte.
Lova mig att du inte går ut på stan i tokerier så länge den där Wolwermatton går lös, ja just så hade hon sagt och jag hade lovat heligt och dyrt. Men så fort jag fått skyskrapevittring denna natt hade både hon och jag glömt detta heliga löfte, hon visste, och jag visste, att varje gång instinkten drog mig ut i landet, eller ut på stan, kunde inget hejda mig.

Belöningen var de årliga diplomen i amatörfotoklubbens tävling.
Om vi hade en gillestuga, skulle det sitta fint att rada upp alla diplomen där, så brukar min hustru säga.

Någonstans ytterst i min hjärna föresvävade det mig att jag borde åka hem och lägga mig, särskilt som de varnat tusen och en gånger på radion för Wolwermatton och uppmanat folk att hålla sig inomhus.

Men om faktiskt Major Riebenstahl befann sig här, var det något som måste undersökas. Wolwermatton eller inte - where do we go from here?

Jag körde bort min bil så långt jag kunde och parkerade den bakom några uråldriga sönderrostade containrar. Jag såg upp mot skyskrapen och gissade att det blinkande ljuset kom från nionde våningen. Jag försökte hålla mig dold så gott jag kunde när jag gick ner mot kolossen.

Big Ol´ Tower, så hade byggnaden kallats redan när den var nybyggd, och det lär ha varit 1899. Borgmästaren och hela gräddan var där. Den paranta societetsskönheten hade faktiskt krossat en champagneflaska mot fasaden, det hade ansetts lämpat att likna byggnaden vid ett skepp, eftersom den låg vid vattnet.

Min gissning var att det fanns en dörr nära Major Riebenstahls Merca. Det fanns det. Den var olåst. Den gnisslade som fan när jag öppnade den.

En stor varuhiss med volym att kunna svälja en traktor syntes en bit bort. Den struntade jag i. Blir för mycket ljud. Vi tar trapporna.
Dags att börja räkna. En våning, pust pust. Två våningar, tre, och så vidare. Jag hade närmat mig tionde våningen när jag hörde en svag jämmer.

Jag rös till. Tänk om det var Wolwermatton?! Han åt ju folk levande. Jag stod still. Mina ögon vande sig vid dunklet. Jag såg silhuetten av en hand som höjdes mot ett fönster. Sedan började det blinka. Rött ljus. Blink blink. Blink blink.

Det där är fan inte Wolwermatton, tänkte jag. Han kör inte finlir med nån ficklampa.
Hallå Majoren, chansade jag, halvhögt. Figuren i dunklet spratt till och tappade ficklampan i golvet. Jag plockade upp den och lös figuren i ansiktet.

Yes! Det var faktiskt Major Riebenstahl. Han stod där i full uniform, men det lustiga var att ena handen satt fast i någon slags handboja som hängde ned från en stolpe. Jag såg mig omkring. Det här var en porrkvart. Eller bondagelya. Här fanns massor av bojor, dildosar, skinnklädda pallar, you name it.

Hur har du hamnat här? sa jag.
Men Dennis, vilken tur att du kom!, utbrast Major Riebenstahl. Nu tar du genast och får loss mig.

Men hur har du hamnat här?, frågade jag. Varför sitter handen fast?
Det ska du skita i, fräste Major Riebenstahl. Nu ska du få loss mig i rödaste rappet, fan jag misstänker det här var en fälla av han Wolwermatton.

En djävul grep min hjärna. Samme Major Riebenstahl som beordrat sedlighetspolisen att haffa min flickvän som misstänkt prostituerad, hon som fan var oskuld, ja vi var ju väldigt unga när det hände, hon var helt förstörd, det var nån militärläkare som nödvändigt skulle göra gynekologisk undersökning på henne, samme Major Riebenstahl beordrade nu mig att få loss honom.

Jag lös mig själv i ansiktet.
Snälla Majoren, sa jag, jag ska gärna hjälpa dig om jag kan. Men se hur blek jag är. Jag har klent hjärta. Jag... , här släppte jag ficklampan och segnade ner... jag har...svagt hjärta...de här trapporna, oj oj, nu kanske vi dör här ihop.

För fan Dennis, inte visste jag att lillhoran var din flickvän, väste Major Riebenstahl desperat. Och du fick ju igen henne i oskatt skick. I stort sett.

I stort sett. Han skulle bara veta hur många gruppterapier vi suttit, hon och jag efter denna händelse. Fan vet var hon finns i denna dag, när jag tänker efter. Det var nåt om nån välgörenhetsorganisation som hjälper fattiga i andra länder...

I oskatt skick. I stort sett. Fan vad förbannad jag blev. Jag stönade lite extra, tog mig åt hjärtat, hoppades majoren såg det där han hängde med handen uppe i den där bojan.

Mina hjärtpiller, glömde ta dem, stönade jag. Och alla de här trapporna...

Fader vår innerligaste herre, du som av germaner dyrkats alltsedan omvändelsen, du som gav oss segern mot romarna i den där stora skogen, kom nu till min undsättning.
Såna ramsor började rinna ur majorens mun.

Låt tvedräkt försvinna, låt hunnerna förgås, ge ära åt hjältarna och död åt inkräktarna, ge evigt liv åt vår ärorika ras och fräls oss rättrogna ur dödens käftar.

Fan, majoren var ju nästan litterär.

På ärkeängelns sida finns rättvisans svärd ihop med lilla Bambi och en nallebjörn...

Hmmm, majoren verkade slira.

Jag låg nu på golvet och flämtade.
Ge min skivsamling till Kommunistiska Partiet Marxistleninisterna Revoutionärerna, rosslade jag.

Jag hatade Kommunistiska Partiet Marxistleninisterna Revolutionärerna, för de var inte stort bättre än majoren, men jag visste att han skulle bli vansinnig när jag sa så.

Ditt satans as, få loss mig nu, morrade han.
Jag tänkte nu skiter jag i det här, men okej jag fullföljer charaden tills jag är utom synhåll.
Kära kära Majoren stönade jag, uppe i himlen ska vi ses. Aldrig trodde jag att vi skulle dö tillsammans i en sunkig skrubb högt uppe i en utrangerad skyskrapa.

Jag hasade mig långsamt ut ur båset, gick upp på knä och spanade bort i gången. Plötsligt fick jag ett hårt slag i ansikte, följt av ett skrammel. Framför mig, bland halmstråna på cementgolvet, låg en nyckelknippa. Ett emblem satt på knippan. Jag anade vart det lutade.

Jag stoppade på mig nyckelknippan och reste mig upp. Långt bort i dunklet kom en hasande gestalt. Det var uppenbarligen han som hade kastat nycklarna i ansiktet på mig.

Wolwermatton, det måste ha varit han, gjorde en gest med huvudet i riktning mot trappan. Jag var inte sen att följa maningen och det sista jag såg var en svepande långsam gest med armen, ja jag tyckte precis han gjorde tummen upp.

Jag slog världsrekord i skyskrapstrappe-löpning och slängde mig på Mercan.
Yes! Rätt nycklar. Det här var oemotståndligt. Min egen bil fick jag ta hand om senare.

Jag visste redan nu vad min hustru skulle säga, med sitt vanliga roade småleende, när jag kom hem:
Nå, vad har du haft för dig? Och ljug inte den här gången!

Jag smålog själv där jag satt vid ratten. Mercan må ha varit närmast antik, men den spann som en katt.
Och vilken härlig fjädring!

(Skrivet den 22 augusti 2009; tänkt att vara andra delen i en samling betitlad "Major Riebenstahls sju dödar")