Major Riebenstahls första död

Jag har alltid vetat att om man väntar tillräckligt länge, kommer tillfället. Det här hade jag väntat på i många år.
När jag nalkades brunnen vägrade jag tro att det var sant. Det var smällkalla vintern och kölden bet i skinnet. Det var otvivelaktigt Major Riebenstahls bil som stod parkerad där.

Jag hade bara stannat för att pissa, när jag upptäckte brunnen. Det var bilen som gjorde mig nyfiken. Vad gjorde den här, många mil från civilisationen?
Mitt spejande mot bilen fick kanske övriga sinnen att skärpas. För nu urskiljde jag svaga rop. Jag gick närmare brunnen och tänkte att det kan inte vara sant, men det är nog sant. Den där rävsvansen som alltid hängde i majorens bilantenn talade sitt tydliga språk.

Jag tvekade först. Skulle jag titta ner? Var det en fälla? Jag tittade åt alla håll. Nej, här fanns bara ett förfallet torp, brunnen och en slätt. För säkerhets skull gick jag ett varv runt torpet. Ingen verkade vara där inne. Ingen i omgivningarna heller.

Jag gick fram till brunnen, det var eftermiddag. Jag hade sagt till min fru att jag måste åka ut några dar på egen hand, upptäcka Sverige, fotografera miljöer. Det var delvis det sistnämnda, som hade fått mig att välja torpet som pissplats. I rätt vinkel skulle den gistna stugan med skogsbrynet i fjärran vittna om svunna tiders levnadssätt.

Nu tittade jag över kanten. Hallå, hallå, hördes där nere. Det var mörkt i djupet. Vem är ni?, ropade jag.

- Jag heter Major Riebenstahl och jag kräver att genast bli hämtad upp ur hålet! skrek majoren.
Det blir nog lättare sagt än gjort, svarade jag. Jag kan ju inte nå dig.
- Men det är ju Dennis, hej hej, min gamle vän! utropade Major Riebenstahl.
Jag tänkte för mig själv. När hade vi blivit vänner?
Jag mindes de ändlösa trista morgonuppställningarna på kasernen, hur majoren gjort sig lustig över mitt sätt att stå i givakt, att skyldra gevär och min dialekt när jag svarade på tilltal.
Majoren hade till och med hittat på att jag gjort mig skyldig till att ha tillvällt mig extra förplägnad i marketenteriet.
Tillvällt mig. Såna uttryck gillade majoren att briljera med. Jag hade fått tre dar i buren med vatten och bröd. Sedan hade majoren stått utanför gallerfönstret och tryckt i sig hela innehållet i den där ”tillvällda” picklestuben, faktiskt liksom i ett enda andetag, med ett stort germanskt hånflin mot mig.
Och nu var vi plötsligt vänner.

Så sant som det var sagt, svarade jag. Det är Dennis.
- Så bra, jag är så lycklig att du kommit hit, sa majoren. Släng ner ett rep eller nåt och hjälp mig upp.
Jag har inget rep, tyvärr, sa jag.
- Ja, men ring efter hjälp! skrek majoren. Nu! Jag fryser ihjäl.

Säg först hur du har kunnat hamna i brunnen, sa jag.
- Det är min sak och nu tar du ta mig fan och lyder, skrek Major Riebenstahl.

Jaså, men jag kan inte ringa, sa jag. Det finns ingen telefon.
- Du har väl mobil?! skrek majoren.
Nej, ljög jag. Den glömde jag hemma.

- Du ljuger!, skrek majoren.
Jaså, om det ska låta så, så går jag väl då, svarade jag.
- Nej, vänta, förlåt, förlåt, jag har alltid tyckt så bra om dig fast jag aldrig visat dig, jag är jätteledsen, ropade majoren i panik. Lämna mig inte.

Men du, sa jag, varför ringer du inte med din egen mobil?
- Jag har ju ingen täckning när jag är nere i hålet, skrek majoren tillbaka.

Men släng upp mobilen då, så ringer jag, sa jag.
Majoren började kasta. Det tog många kast. Ideligen dunsade mobilen mot de isiga väggarna och for ner igen. En gång fick majoren den i skallen och gnällde ljudligt.
Till slut åkte den faktiskt över kanten och landade på en frusen grästuva.
- Nu jävlar ringer du 112 i rödaste rappet, det är en order, vrålade Major Riebenstahl.

Sakta i backarna, sa jag. Jag måste ju få i gång den.
Det här var det jag väntat på i många år.
Jag hade sedan mycket länge ett par tunna bomullsvantar, oanvända, i handskfacket. Jag hämtade dem. Tog ut dem ur plastförpackningen som jag stoppade i bakfickan.
Tog på mig bomullshandskarna och återvände till brunnen.
- Hur går det, hur går det, får du nån kontakt, skrek majoren nere i hålet.
Vänta lite ropade jag ner, det är lite pillrigt.
Först nu tog jag tag i mobilen. Inga fingeravtryck.
Jag tryckte på en knapp och en display lyste upp.
Den här mobilen var av en annan typ än den jag var van vid.
Först gällde det att stänga av den. Om jag var snabb, skulle den inte hinna spåras av nån telesatellit, hoppades jag.
Jag hittade en röd knapp och tryckte. Ljusen slocknade. Avstängd.
Nästa steg var att klura ut hur man öppnade den och tog bort batteriet.
Det lyckade till sist, fast det var besvärligt i kylan. Jag höll mobil med lock i en hand och batteri i den andra. Nu gällde det bara att kortsluta det.
Jag behövde vätska. Ett ögonblick funderade jag på att pissa på batteriet, men ändrade mig. Jag ville inte lämna DNA på vare sig den snöiga marken eller på batteriet.
Jag gick bort mot min bil och la en näve snö på motorhuven. Fan också, han hade kallnat. Snön smälte inte. Jag öppnade motorhuven och la en ny näve snö på motorblocket. En prydlig vacker pöl bildades. Jag doppade batteriets elektroder i pölen och hörde ett poff!

Försiktigt stängde jag motorhuven. Jag vill ge ifrån mig så lite ljud som möjligt. Jag satte i batteriet i mobilen och prövade att starta den. Jag flinade för mig själv. Stendöd.

Jag tittade ner i brunnen.
- Var i helvete har du varit!?, skrek Major Riebenstahl.
Jag såg en helikopter, så jag vinkade åt den, men de såg mig inte, sa jag.
- Du ljuger, skrek majoren. Jag har inte hört nån helikopter.
Nej, du är ju nere i hålet, ropade jag tillbaka. Jag jobbar ju för fan arslet av mig för att hjälpa dig.
- Men vad säger de?, skrek majoren. När kommer de?
Vilka de?, svarade jag. Jag gillade att dra ut på det här.
- De du ringde till, förstås, ropade majoren.
Jag kunde inte ringa, sa jag. Din mobil funkar ju inte.

- Du ljuger, skrek majoren igen.
Kolla själv, sa jag och slängde ner mobilen.
- Ditt svin, du har förstört den, tjöt majoren.
Du, jag börjar bli jävligt trött på att höra att jag ljuger eller fifflar, svarade jag. Nu vill jag ha skriftligt på att du tycker att jag är en hederlig kille.

- Du är galen, skrek Major Riebenstahl. Få upp mig nu, det är en order!
Först ska jag ha skriftligt på att jag är en hederlig kille, sa jag. Hur ska du ha det?
- Okej, okej, stönade majoren. Släng ner penna och papper, då.

Men den gubben gick inte. Ingen penna ner till den där.
- Jag har ingen penna, sa jag. Du får slänga upp en.

Majoren jämrade sig och började fumla i en ficka. Till slut lyckades han få även pennan över kanten.

Måste komma ihåg att göra mig av med den här sen, tänkte jag.
Den här pennan funkar fan inte, sa jag. Du får slänga upp en ny.

Majoren vågade inte säga att jag ljög den här gången.
- Det var min enda penna, sa han med ömklig röst. Måste du verkligen ha det där intyget nu?
Verifikationen, om jag får be, sa jag.
- Ja, verifikationen då. Jag lovar att du ska få den sen.

Nej, okej, tänkte jag. Nu har jag fått det jag ville. Jag har sett till att majoren inte har nån penna.

Visst, vi tar det senare, sa jag. Men du, jag går och hämtar hjälp. Det kan ta ett tag.

- Va, åker du inte bil? ropade majoren.
Nej, jag klev av bussen för att fotvandra en bit, sa jag.
- Men ta min bil då, för Guds skull, jag fryser ihjäl snart, ropade majoren. Vänta, så slänger jag upp bilnycklarna.

Nu hade han fått upp vanan. Bilnycklarna hamnade på utsidan av brunnskanten med en gång.
Jag kommer som ett skott, sa jag, hej så länge.
- Skynda dig, skynda dig, ropade majoren.

Jag släntrade bort mot Mercan med rävsvansen. Svansen var inte bra, den måste bort. Bilen startade villigt. Jag körde tills jag var säker på att jag var utom hörhåll för majoren, kanske lite till, tror det blev 500 meter, ville inte att vraket skulle påträffas för nära brunnen.

Sen gick jag tillbaka till min bil. För alla eventualiteter hade jag i alla år sett till att ha en fylld bensindunk i bilen. Min bil stod i ett backkrön. Jag lade ur handbromsen och tryckte ner kopplingen. Hoppas nu att däcken inte börjat frysa fast i snön. Bilen började rulla. Efter ett tag startade jag motorn. Framme vid Mercan tog jag loss rävsvansen och slängde in den i bilen. Där försvann den. Jag hällde ut bensinen i bilen och slängde in en tändsticka innan jag slog igen dörren och sprang. Det blev en skön smäll.

Lågorna dansade i backspegeln när jag körde därifrån. Vid en rastplats någon mil bort stannade jag och slängde ut majorens penna i skogen. Jag kollade att min egen mobil var avstängd. Det var den. Men det räckte inte. Ville inte bli spårad. Jag tog ut SIM-kortet och bröt sönder det och slängde bitarna in bland träden. Jag tog ett fälgkors och slog sönder mobilen. Bitarna slängde jag också ut i skogen. Fick hoppas det skulle räcka.

Fan, man kan klara sig en dag eller två utan mobil, tänkte jag. Får köpa en ny när jag är nere i Stockholm. På en bensinmack köpte jag ett par gummistövlar. Min kängor slängde jag ner i en älv. Bomullsvantarna likaså.

När jag närmade mig Stockholm var jag utmattad. Ändå svängde jag direkt in vid macken vid Frescati och beställde biltvätt.
- Fan, så du ser ut, sa glopen i kassan.
Har inte fått nåt kaffe, svarade jag.
Jag inte bara tvättade bilen. Jag dammsög den också, och det grundligt. Tog ut alla golvmattor och körde dem genom tvättmangeln.

Sen sov jag ett dygn i streck. Ville inte köpa en ny mobil med en gång. Lite osäkert. Nöjde mig med min gamla reservmobil, fast den var ful som fan och anno dazumal.

Vid insamlingen till majoren bidrog jag med mina tior som alla andra.
En efter en höll tal vid minnesstunden. De betonade hans robusta humor och rättframma sätt.
- Ska du inte säga nåt?, sa folk till mig.
Nej, det känns så svårt sa jag.

Ibland händer det att jag undrar om majoren trots allt hade en extra penna och skrev nåt om mig på nån papperslapp, där nere i brunnen.

Men hittills har ingen ställt några frågor. Och jag gillar ju att leva on the edge.

(Skriven 19 augusti 2008; tänkt att vara första delen i en samling betitlad "Major Riebenstahls sju dödar")