Hjaltare Påg

hät var thän biässen Rambo
vid Hjaltare Påg
han satt och slängde stövlar
där altare låg

min vän, min Rambo, broder
vi suckar du i natt
att de forsarna vid Hjaltars
har hunnit dig i fatt?

så sporte fränden Hagvard,
en lusig, rusig träl
med nävarna som dasslock
och mossa på sin häl

då svarte mulne Rambo
vid foten av det fall
där den gångarn och den springarn
sin bana ända skall:

vi frågar du mig töcke?
vi ber du mig besked
om vindens sång i hjärtat
som gjort mig vrång och vred?

sen ut i vida världen
for Rambo med en duns
allena sitter Hagvard
en lusig, rusig kluns

Renate av Brasilien
hon var en värnlös Kluck
i jämnhöjd med Kastilien
och tio pinnar muck

hon Rambo tog av daga
hur lätt som allra helst
vid Hjaltars brinner lågan
hos Hagvard som är frälst

men Berra ifrån Baltimore,
en svårstoppad matros,
tog Rambos stoft till Hjaltars
genom rusk och ris och ros

i med- och motgång lika
den Rambo träder fram
och därför komma plötselig
de blåbären på skam!

hät var thän Knegarn Lassi
av Urtima Skog
vid foten utav fallen
han städse satt och log

i sanning tvenne bröder
av samma skrot och korn
den Hagvard och den Lassi
nu snurrar sina horn

ja, de tidevarv må komma,
och de tidevarv må gå
men altare vid Hjaltars
står alltid kvar ändå!

(Skriven 2007)