Fantastiskt! År 1978 intervjuade jag filosofen och författaren Sergio Stuparich, flykting från Chile. Tisdagen den 20 juli i år fick jag kontakt med honom, via Facebook. Han mindes intervjun och att jag mot slutet frågat vad han önskade mest. Hans svar var att han önskade att boken skulle ges ut i Chile. Så skedde till slut, 2008!
Hans roman heter "Den som inte känner oss, känner inte Chile".
Jag ska senare lägga ut ett foto jag tog av Sergio Stuparich vid intervjutillfället.
Här kommer min 1978-intervju, som utgör efterord till den svenska utgåvan av romanen:
INTERVJU MED SERGIO STUPARICH
- I den här boken
Den som inte känner oss, känner inte Chile, vill jag visa hur det kommer sig att överklass- och medelklassmänniskor kunde stöda Allenderegimen, säger Sergio Stuparich. Bakgrunden var en lång politisk utveckling i landet.
- De olika klasserna som stödde Allende gjorde det av olika skäl. Ett av vänsterns fel i Chile var att inte förstå den saken. Vissa medelklass- och överklassmänniskor som stödde Allende, gjorde det därför att de individuellt ville göra karriär i statsmaskineriet och ta över apparaten inifrån. Och de ville inte ens göra ”socialistisk karriär”, utan jobba precis som de gamla byråkraterna gjort. Arbetarna, däremot, stödde Allende av helt andra skäl.
- Det chilenska folket är mycket politiserat, säger Stuparich. Chilenarna vill förstå sitt samhälle. De har lärt mycket av perioden 1970-73 och om vad statsmakten och revolutionen innebär. Och de är mer eller mindre tvungna att att förstå vilket samhälle de lever i. Militären vill utplåna folkets medvetenhet.
- Kommer detta att lyckas?- Naturligtvis inte, svarar Stuparich med eftertryck. Men problemen är stora. Militären har lyckats etablera ett system där man inte kan kommunicera med varandra. Här råder rädsla och social uppsplittring. Man ser inget alternativ till juntan.
- Juntan använder hungern och terrorn som sitt främsta sociala och ekonomiska vapen. Och det finns dåligt förtroende mellan grannarna. Man törs inte hävda någon ståndpunkt. Man terroriseras av rädsla för tjallare. Men detta är fascismen i ett nötskal.
- Vi kan jämföra med Italien runt 1920 och de fascistiska bokbålen. Att bränna böcker ingår i en politisk metod som till sist också leder till att människor inte vågar prata med varandra. Fascismens grundläggande strävan är att slå sönder all social kontakt.
- All arbetarorganisering?-Ja. Och om man ser till vilka som har blivit mördade i Chile, ser man att de flesta inte alls har varit politiskt aktiva. Polisen har med flit mördat och torterat oskyldiga. Det är ett mycket effektivt sätt att sprida terrorn.
- Du är filosof från Tekniska Universitetet i Santiago de Chile. Som läget ser ut i dag, måste man kanske vara filosof? För att ha de stora perspektiven klart för sig?- Ja. Jag försöker. Det finns för många myter bland de chilenska vänsterpartierna. Många partier i exil är rätt knepiga. De har nämligen upplevt ett nederlag. Och de letar efter lösningar på traditionella problem i Chiles vänster. För närvarande står jag fri organisatoriskt. Mina filosofiska kunskaper tillsammans med min egna erfarenheter ge mig möjlighet att se klart och förklara.
- Du säger att det finns myter i chilenska vänstern?- Ja, de politiska partierna i Chile är nu fångade i pragmatism. Och det leder till opportunism för att de har en så teoretisk syn. Har man en marxistisk och leninistisk syn, inser man att armén är till för att stöda systemet. Armén kommer att använda våld mot systemets motståndare. Vissa partier förstod inte den principen, och det finns partier som
ännu inte har förstått den.
- Armén tillåter inte någon social kontakt mellan människorna, betonar Stuparich igen. Men vissa vänstergrupper säger att enda sättet att gå emot juntan är genom
organisering. I ren desperation ordnar de fotbollsklubbar. De kör huvudet i väggen.
- Men du talade nyss om den splittring som finns mellan människor, att man knappt vågar prata med varandra. Då är det väl naturligt att uppmana folk att bilda fotbollsklubbar och liknande?- Nej, det är meningslöst! Enda sättet att kasta över ända fasciststyret är att ge folket en sådan medvetenhet som gör att det kan stå mot hunger och terror. Det är den personliga, subjektiva styrkan det handlar om.
- Om en verklig rörelse växer fram, så kommer den ur folket. Historien visar att ingen rörelse har behövt politiska organisationer. Det är farligt att delegera ansvaret för motståndet till politiska organisationer. Det är farligt därför att fascismen har kapat banden mellan folket och organisationerna.
- Man kan inte propagera för en organisering i ett politiskt parti. Partier blir viktiga först när fascismen är störtad och partierna kan anknyta till folkets egen uppvaknade, sociala medvetenhet.
- Franco är död. Mussolini är död. Men hur långt har folket i de länderna kommit för den skull? Utan en allvarlig motvilja mot diktatorernas idéer kommer folket ingen vart. Den viktigaste uppgiften för Chiles del är att ge varje människa en känsla för hennes personliga kapacitet att stå emot förtrycket. Men om man för jämnan propagerar: ”Organisera dig!”, ”gå med i en fotbollsklubb!”, ”strejka!” och så vidare, kommer man ingen vart. Det visar historien. Somliga lär sig aldrig.
- Man måste ge Chiles folk idéer om vägen till befrielse och visa på att frihet finns på andra håll. De idéerna kan hela världen ge. Det är viktigt att organisationer i länder som Sverige, England och Tyskland arbetar för att idéer utifrån kommer till Chile via exempelvis böcker och radio. De länderna åtnjuter stort anseende i Chile.
Apropå radio beklagar Stuparich att Radio Moskva har monopol på all antijuntainformation via radio till chilenarna. Och han berättar hur han satt med några kamrater i Italien och skickade politiska brev om hur exempelvis italienska socialistpartiet ser på den chilenska situationen.
- Vi hade en telefonkatalog över Santiago de Chile. Vi tog ut vart sjätte namn, och till dem skickade vi breven. Sådan saker är viktiga.
- När det gäller partierna, vill jag förtydliga mig. Jag menar inte att det är
fel att gå in i ett parti. (Jag är ingen anarkist.) Jag säger bara att det inte är
nödvändigt. Man måste själv uttrycka vad man känner gentemot systemet. Det kan gälla matpriser eller vad som helst. Man måste utgå från sin egen situation.
Vi pratar om Pinochet och diktaturregeringen.
- Visserligen har morden och tortyren minskat i omfattning. Men juntan sitter just nu stabilare än tidigare. Det har blivit ännu sämre ställt med demokratiska fri- och rättigheter sedan Pinochet eliminerade Leigh i flygvapnet. Leigh var nämligen motståndare till den politiska polisen, som bland annat mördade två för detta Allendeministrar, som var i landsflykt. Leigh uteslöts ur både juntan och flygvapnet. Sammanlagt har nu ungefär 20 flyggeneraler eliminerats av Pinochet. För tre år sen fanns det några politiska partier (som Kristdemokraterna och PIR) som var tillåtna, men var förbjudna att agera. Nu får de inte ens existera. Deras kader går i landsflykt eller hamnar i fängelse.
- Vad kommer att ske i Chile? Kommer det att bli sämre innan det blir bättre?- Det vet jag inte. En sak är i alla fall klar. Snart kommer Pinochet att fällas genom en kupp. Men det kommer inte att bli som exempelvis kommunistpartiet hoppas. Det kommer inte att bli som Peru, där vänstermilitären tog makten. I Chile är nämligen alternativen förbrukade.
- Vad vill du säga mer om din bok?- Bara att jag hoppas att den ska nå fram till Chile. Den finns utgiven på åtskilliga språk, men faktiskt ännu inte på spanska.
- Vilket var Allendes största misstag?- Det berättar jag i boken. Jag är mycket kritisk när det gäller Allendes roll och hela rörelsens misstag.
(Jag gjorde intervjun 1978, någonstans efter den 24 juli. I intervjun nämner Sergio Stuparich att flyggeneral Leigh fått sparken, och det skedde det datumet.)
Ovanstående intervju är alltså skriven av mig Dennis.
Till boken hör också ett förord. Jag minns inte vem som skrev det, men jag tar med det här på bloggen. Om någon har invändningar, tar jag bort det. Så här lyder alltså förordet:
Sergio Stuparich, som har skrivit denna levande roman om klasskampen i Chile, föddes i Santiago de Chile 1943.
Han läste filosofi på universitetet, och arbetade sedan som lärare i tre år. 1967 reste han till Europa, där han arbetade och studerade i bland annat Jugoslavien och Sverige.
Efter återkomsten till Chile 1970 arbetade han aktivt bland slumområdenas invånare. Stuparich deltog aktivt i flera jordockupationer och stod också en tid i spetsen för ett läger som upprättats på ockuperad jord. Han arbetade aktivt i Socialistpartiet. Stuparich undervisade senare på ett privat gymnasium, som ockuperades av elever och lärare. Dessa valde Stuparich till rektor för skolan som nu kallades Che Guevara-skolan. Fram till 1972 lyckades skolan hålla stånd mot undervisningsministeriets påtryckningar och fascisternas hot. Därefter återvände Stuparich till Santiagos universitet, nu som lärare. Där blev han vald till ordförande för de vänsterorienterade filosofilärarnas front, och bedrev kurser i dialektisk materialism för arbetare. 1973 utnämndes Stuparich till professor i filosofi vid Tekniska högskolan i Santiago.
Efter kuppen 1973 lyckades Stuparich leva under jorden i en månad, innan han tvingades söka asyl på den italienska ambassaden i Santiago. Under de sju månader han vistades på ambassaden skrev han den här romanen, som sedan smugglades ut ur Chile. Först i maj 1974 fick Stuparich utresetillstånd. Men just som flygplanet skulle lyfta blev han och tre andra oppositionella utdragna ur planet för att bli förhörda. Försöket att hålla kvar Stuparich misslyckades dock, tack vare några diplomaters ingripande. Två veckor senare kunde alla fyra lämna Chile.
Stuparich kom sedan till Italien där han fick politisk asyl. Där har han varit verksam som lärare. Sedan snart ett år (alltså från sommaren/hösten 1977) befinner sig Stuparich i Sverige. Här vill han gärna stanna, eftersom delar av hans familj, bland andra hans mor och syster, bor här. I skrivande stund är det dock osäkert om Stuparich kommer att få uppehållstillstånd i Sverige.
Den som inte känner oss, känner inte Chile har tidigare kommit ut på tyska, holländska, flamländska och danska.
I boken möter vi Ramón, Maria Paz och Felipe, som var och en ger sin version av händelserna i Chile.
Om boken säger författaren själv:
”Personerna är uppdiktade i den mån de förvandlas till klassymboler, men i övrigt är de verkliga då de underkastas de objektiva betingelser som boken beskriver. De flesta namn, byar och gator svarar överhuvudtaget inte mot verkligheten - gjorde de det skulle det kunna ge anledning till polisanmälningar eller kunna tjäna som förevändning för repressalier mot de kamrater som fortfarande befinner sig i Chile, inom räckhåll för juntan.”
***
Kommentar av Dennis 2010:
Vad gäller Chile och militärdiktaturen - jämför gärna ovanstående intervju från 1978 med den intervju jag gjorde åtta år senare, med Jerry Scott, kulturattaché och förstesekreterare vid USA:s ambassad i Stockholm:
KLICKA HÄR!
