Jag möter David Bowie

(2016-04-19 kl. 07.20-07.41)

Föregående natt hade inneburit ett fiasko. Jag hade i drömmen träffat Mikael Wiehe i min egenskap av låtskrivare, men blivit starstruck. Jag hade blivit tom i huvudet.

Nu drömde jag att jag träffade David Bowie. Det var den mogne Bowie, i kostym. Han hade sin paranta fotomodellhustru med sig. Hon var hur snygg som helst, i någon tajt klänning.

Jag träffade Bowie för att intervjua honom. Vi vandrade genom ett landskap medan jag frågade ut honom. Efter en stund ställde sig Bowie och sjöng för mig tillsammans med sin fru. Jag fotograferade dem, eller om jag filmade dem. Kanske var det inte jag som filmade, utan en assistent till mig.

Bowie hade som vanligt sin fantastiska utstrålning och fängslade helt sin publik, det vill säga mig. Hans hustru var lika fascinerande. De dansade loss där de stod och pekade menande på mig. Jag märkte att Bowie hela tiden höll ögonkontakt med publiken, alltså som sagt mig, utom när han helt gick i extas, för då blundade han.

Efter minishowen skakade jag deras händer och sa till Bowie:

-Oj, oj, det här kommer jag att minnas till den sista dagen i mitt liv. Det är ju fantastiskt hur du går in i rollen, när du uppträder.

Jag tillade:

-Jag känner igen mig lite i det. Jag brukar uppträda också, fast i mycket mycket mindre sammanhang. Och då lever jag mig in väldigt mycket också.

Av någon anledning blev Bowie väldigt intresserad.

-Ja, hur bär du dig ÅT?, undrade han.

Jag började genast förklara för Bowie.

-Jo, just när jag går upp på scenen intalar jag mig att jag bara är springpojke åt en poetisk stormakt. Så då känner jag att jag kan inte misslyckas. För det är inte mina ord eller mina sånger som jag framför. Det är egentligen stormakten som publiken ser.

-Men när jag går av scenen, tror jag inte på det längre, tillade jag.

Vi vandrade vidare över fälten, och Bowie nickade då och då, begrundande och bekräftande.

En bil gled fram bredvid oss på en liten landsväg. David Bowies folk var där för att hämta honom och hustrun. Intervjun närmade sig sitt slut.

Bowie lutade sig mot mig medan vi gick mot bilen. Han gick mödosamt nu, och var väldigt varm, kände jag. Nu slog det mig att jag hade glömt bort att han var väldigt sjuk.

-Oj oj oj, det var så många intryck på en gång, jag blev helt omtumlad, sa han.

Och Bowie fortsatte:

-Jag menar alla grejorna som du sa: Cool och tolkning och brinna och överföring och symboler och allt det andra.

Jag blev förbluffad:

-Men jag sa väl inget sånt?!

-Nej, men jag förstod att det var det du menade, svarade David Bowie.

©Dennis Renfors 2016.
*