(Skriven av Dennis Renfors och Eija Salminen. !)
*
– Han har fastnat med huvudet i en kruka! Hur i hela friden fick han dit den? Och tjejen bara sover, och märker ingenting.
Rosalie stod och kikade ut genom titthålet, men fann sig snabbt och tystnade igen.
– Vi borde verkligen ta oss härifrån nu, sa hon sen. Om vi snabbar oss så hinner knarkargrabben inte få loss den där krukan, och nu ser han ju verkligen ingenting. Vi har hittat det vi behöver.
– Kom nu, sa hon. Om någon kommer hem medan de där typerna är kvar, tror de att det är de som porrsurfat på datorn.
– Din snuskhummer, tillade hon sen.
Innan vi rusade ut ur garderoben, hann jag få en skymt av en peruk längst inne på en hylla.
Rosalie hade verkligen en förmåga att, åtminstone emellanåt, ta kommandot. Jag befarade att jag skulle kunna hamna i bakvattnet.
En tanke slog mig när jag skymtade peruken: Var det generaldirektörens peruk? Och några frågor dök upp: Varför hade han ett diplomatpass? Det ska väl inte en generaldirektör ha?
Jag hade faktiskt inte synat diplomatpassfotot.
På vägen ut genom hallen ryckte jag åt mig familjefotot som hängde på väggen. Kanske kunde jag hitta någon ledtråd där.
Rosalie hade sagt något om ett alias. Vilka är de andra på fotot? Var var det taget?
Det var något märkligt bekant med bakgrunden.
På väg mot bilen noterade jag att Folkrepubliken Nordkoreas flagga nu vajade på halv stång. Skitsamma, tänkte jag.
Rosalie briefade mig en smula om Harry Lund.
- Belackarna kallar honom för Harry Boy, för det är inte helt säkert att man är en vinnare om man satsar på honom.
- Kan tro det, sa jag.
- Ska vi åka till Rikskrim nu och kolla igenom det du skyfflade över från datorn?, sa jag. Eller ska vi försöka hitta Harry Boy, förlåt Harry Lund, på mötesplats nummer två?
Nu fick också Rosalie syn på den nordkoreanska flaggan på halva stången. Hennes ansiktsuttryck förändrades med ens.
– Jag tror att vi ska försöka få tag på Harry, sa hon. Det är lite för mycket död i luften här. Först en explosion med en som hittats i bitar. Nu vajar den där flaggan på halv stång. Jag gillar inte såna tecken.
– Kan du säga mig vilka de här människorna är? frågade jag Rosalie och gav henne fotot. Jag känner inte igen några av dem, men platsen känns på något sätt bekant.
Jag startade bilen, och samtidigt hördes James Lasts röst ur högtalarna.
Han sjöng sin dänga "Happy Heart".
- Ja, James Last, han är alla tajders, sa jag i ett försök att härma käck Söderkis modell 1940-tal.
Jag funderade över fotot.
Jag lekte med tanken på att platsen kunde ha varit baren i Nairobi, men det verkade ju helt befängt. Det var inte bara Harry som varit på örat där nere, så jag kanske bara inbillade mig. En rejäl biff skulle sitta fint nu, skulle få upp tankekapaciteten lite.
– Jag är hungrig, sa Rosalie. Tror du vi kan ta en matbit nånstans?
Jag log för mig själv.
– Då letar vi upp en pub. En biff och en öl skulle sitta fint, sa jag.
Pub och pub. Det blev en tyskägd sylta som hette "Zum Goldenen Hirsch", och det ska väl betyda "Gyllene Hjorten". Den fetlagde krögaren var gemytligheten själv. Det blev Rösti och Knödeln och Wienerschnitzel och Gulasch, vilket vi allt sköljde ner med Glühwein och Urquell. På något sätt var vi i feststämning.
Och plötsligt trillade polletten ner. Jag tryckte Rosalie längre in i båsets hörn och kysste henne och sa:
- Ja, det där var en lyckad sändning.
- Vad pratar du om?, sa Rosalie.
- Det var en lyckad sändning du gjorde från förrädarens dator till Rikskrim.
- Och...?, sa hon.
- Ja, det är redan landssorg i Nordkorea, log jag.
S L U T
*
Läs gärna förhistorien till "Rosalie Cliffhanger" genom att gå till "Professor Adelbaum opererar". Klicka HÄR!
*
