onsdag 13 april 2016

Intervju med Göran Palm

*Göran Palm, född 3 februari 1931, avliden 12 april 2016*
Inför hans 80-årsdag 2011 intervjuade jag honom för Norrtelje Tidning. Se artikeln nedan.
 Göran Palm i sitt hem på Söder i Stockholm. Foto: Dennis Renfors

I morfars Roslagen skrev han eposet.
I dag den 3 februari (2011) fyller han 80 år, den både fridsamme och stridbare författaren och diktaren på vänsterkanten, Göran Palm. Mycket av skrivandet har han utfört på Vätö. Där skaffade han ett hus 1984. Det innebar faktiskt ett slags återvändande.
Hans morfar Johan Viktor Laaf (senare Ekman) kom från Roslagen, närmare bestämt från Edebo. Som ung snickarlärling vandrade han runt och stannade i Köping, där han blev framgångsrik i snickeribranschen och i kommunpolitiken.
– Morfar var känd i hela Köping för sitt Roslagstemperament, säger Göran Palm. Han tillverkade både möbler och likkistor.
Göran Palms farfar var först polis och sedan vaktmästare på Saluhallen i Göteborg.
– Ofta fick hemlösa sova över hos familjen, för farmor hade ett starkt socialt engagemang, säger Göran Palm.
Hans föräldrar utbildade sig. Fadern blev präst och modern folkskollärare. Klassresan fullföljdes genom att dottern Monica (sedermera Boëthius) blev journalist och chefredaktör, liksom genom att sonen Göran tog en fil.kand i litteraturhistoria, praktisk filosofi och sociologi. Göran Palm blev först folkhögskolelärare och sedan skribent och poet.
Han drogs i politisk riktning. Boken ”En orättvis betraktelse” blev en jätteskräll när den kom 1966. För många läsare trädde bilden fram av oss i Nord som parasiter på länderna i Syd. Göran Palm blev en frontfigur i vänstern.
– Det var skillnad på att sitta och skriva i fred och att sedan ta konsekverna på debattmöten, säger han. Ofta var jag livrädd.
I slutet av 1960-talet ingick Göran Palm tillsammans med Jan Myrdal och Sara Lidman i en ledande trio av vänsterförfattare.
– Både Sara och Myrdal hade så starka röster att vi andra försökte sätta oss långt ifrån dem på mötena. ”Du är kanske för blyg för dina åsikter”, sa Sara till mig.
I ”En orättvis betraktelse” hade Göran Palm nämnt många länder.
– Så alla befrielsegrupper ville få med mig att tala, minns han. Det hände att jag sa att ”jag vet ju inte ens var ert land ligger”. De svarade att det gjorde inget, de ville ha mig för att locka folk.
– Jag förlorade min arbetsro på kuppen, berättar han. Men jag kom på en genial idé. Jag tog jobb i industrin, för det var ”fint” i vänsterkretsar. I ett år lödde och skruvade jag på Ericsson vid Telefonplan.
– Jag bodde vid Mariatorget och tunnelbanan till jobbet tog 10 minuter, säger han. Det här var som ett vilohem. Jag tjänade pengar och slapp göra bort mig som mötestalare. På fritiden kunde jag skriva i lugn och ro.
En sak som slog honom var att arbetarna inte var en enhetlig massa, som många i medelklassvänstern trodde. I själva verket var arbetskamraterna ett antal individer, alla med sina egenheter eller filosofier. Produkter av den här tiden var böckerna ”Ett år på LM” 1972 och ”Bokslut från LM” 1974.
– Andra halvan av 60-talet var den bästa tiden, säger Göran Palm. Sen blev det mer av ställningskrig och besserwisseri.
År 1984 påbörjade Göran Palm sitt diktverk ”Sverige En vintersaga”, skrivet på blankvers. Han färdades genom hela landet. Efter 20 år kom fjärde och sista delen ut. Många samtal ligger till grund för eposet.
Det mesta av Vintersagan har han skrivit på Vätö. Här finns en skildring från när han sommaren 1968 jobbade på pappersbruket i Hallstavik. Skulpturen av flickan utanför Sparbanken och serveringen med raggmunk och fläsk vid busstationen i Norrtälje tog han också in.
Förra året framfördes hans pjäsmonolog ”Sit Down Tragedy” framgångsrikt på Stockholms Stadsteater.
– Pjäsen handlar om miljöfrågor, som jag försökt plädera för i många år. Men de flesta människor verkar strunta i naturens ohälsa, upptagna som de är av sin egen hälsa.
Veteranpoet Palm skriver inte på något just nu. Men det vore inte förvånande om han presenterar något nytt framöver.
– Om jag är utsövd är jag optimist när jag vaknar, säger han. Då kan jag skriva mina fyra timmar, innan tröttheten och tvivlet sätter in på eftermiddagen.
©Dennis Renfors 2011-2016

söndag 3 april 2016

Snurrande pilen

(Av Los Angelespoeten med pseudonym bcperakos den 1 april 2016.
Svensk tolkning: Dennis Renfors.)

Beige byxor och svart skjorta
Mörka solglasögon
solens hetta pressar ner mot
Hennes lilla ram där det snurrar en skylt
Skylten ser ut som en pil
Som pekar… vart? På vad?
Jag vill luta mig ut genom bilfönstret och säga
Tack
Tack för att du tar det här jobbet
Tack för att du jobbar så hårt
Tack för att du inte håller dig för god för att arbeta
Och gör vad som helst som krävs för att få ett jobb
Och vilket jobb, sen?!
Det här är ett jobb skapat av en skitstövel 
Vilka ska behöva tvingas att snurra en skylt
I ett gathörn i åtta timmar
ELLER ska behöva tackas för att de jobbar på?
Uppenbarligen gör en massa unga människor det här
Uppenbarligen är det den här sortens jobb
som finns kvar för Amerikanska Arbetare
Vi kan snurra saker som ser ut som pilar
Som pekar överallt och ingenstans
Snurrar
Det är vad vi gör nu
Visst är det härligt?!

(©bcperakos 2016, ©Dennis Renfors, svenska tolkningen 2016.)

tisdag 8 mars 2016

Dottern återfanns via internet

Flyktingfamiljs färd till Sverige

Livbåtarna som tar flyktingarna från Turkiet till Grekland gör ofta bara enkel resa. Skälet är enkelt. Smugglaren kan inte följa med. Om han kliver i land, blir han förmodligen arresterad. Så det finns ingen som kan ta båten tillbaka. Båtarna och deras motorer är engångsartiklar, vilket innebär att de ofta är av låg kvalitet.

Halvvägs till Grekland, med livbåten proppfull, stannade aktersnurran i mörkret. Slutligen vaknade den upp för att köra sitt sista lopp.

Bilderna togs av en ung man som satt i båtens akter, och som skickade bilderna till Raeds mobiltelefon.

Nu är Raed Khalife och hans familj i Sverige. Men den sovande motorn var inte den enda dramatiken på deras långa flykt från Syrien till Stockholm. Jag pratar med dem i några timmar. 
Det bestående intrycket av Raed och hans fru Rajaa Abu Lebdah och deras tre små barn är - självförtroende. Om de lider av något PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, kan jag åtminstone inte märka det när jag träffar dem.
Både Raed och Rajaa är palestinier, födda och uppvuxna i Syrien.
-Våra fäder var flyktingar från Palestina, och hade drivits bort av israelerna och anlänt till Syrien 1948, säger Raed. De var vänner och arbetade tillsammans. Min far körde en bulldozer och arbetade med kranar.
Raeds och Rajaas fäder är döda, men deras mödrar lever fortfarande i Syrien.
Söder om Damaskus ligger flyktinglägret Yarmouk, som med åren vuxit till en stad, som nu är allvarligt skadad. Där har Raed och Rajaa levt sedan de föddes.
Han arbetade i en stormarknad utanför Yarmouk. Hon var lärare för barn i årskurs 3 och 4, och arbetade senare som revisor.
Förutom den farliga situationen i inbördeskrigets Syrien, var priserna höga och det var ont om jobb.
Med åtskilliga stridande parter blev livet i staden allt farligare. En dag år 2012 då Rajaas syster gick hem från sitt arkitektjobb, blev hon träffad i bakhuvudet av splitter från en granat.
-Hon dog på sjukhuset efter en vecka, säger Rajaa. Hon var 27 år gammal.
Förlusten av en dotter förmörkade de sista åren för Rajaas och hennes systers far.
Till farorna i Yarmouk hörde gäng av ungdomar som kallade sig "Syriska Fria Armén".
-Egentligen var de bara onda människor som dödade och plundrade på måfå, säger Raed. Jag såg en av dem, en tonåring, som hade svårt både att hålla och hantera sitt maskingevär. Till slut sköt han som en idiot åt alla håll utan att sikta.
-Vårt hem, och våra grannars, förstördes och plundrades, säger Raed. Vi var tvungna att ge oss av snabbt.
Familjen tog skydd, tillsammans med andra släktingar, i källaren hos Rajaas mor. Här var de tryggare.
Raed beslutade sig för att lämna landet med sin familj och försöka ta sig till Sverige. För ungefär fem månader sedan började den farliga resan. De betalade en stor summa pengar till en smugglare. De färdades från Damaskus till staden Aleppo nära den turkiska gränsen, som de korsade genom att gå till fots genom en skog i mörker.
Den 15 oktober var de på den turkiska sidan. Fem dagar senare klev de i livbåten för att komma till Mytilene, Grekland. Båten var fullpackad med människor.
Varje vuxen fick bara ta med sig en väska. Resten av bagaget var de tvungna att lämna kvar på den turkiska sidan.



-Kvinnorna och ett dussin barn placerades nere i mitten av båten, och männen satt uppe runt dem, säger Rajaa.
Smugglaren bara pekade på en ung man bland flyktingarna och sa: "Du styr båten", och försvann sedan.
Den unge mannen, som var utan vana vid den här båten, hade svårigheter att styra den åt rätt håll, vilket naturligtvis ökade oron ombord.
Som om inte det vore nog, stannade aktersnurran när de var halvvägs. Det krävdes en hel del ryckande i snöret, innan den slutligen gick igång igen.
Färden över vattnet hade börjat vid 20-tiden.
-Vi blev jagade av de turkiska gendarmerna, säger Rajaa. De ville fånga oss och föra oss tillbaka.
Så det blev kapplöpning för att nå grekiskt vatten.
-Vi klarade det, säger Rajaa. När gendarmerna såg det, vinkade de bara till oss att vi kunde fortsätta, och sedan vände de tillbaka.
Grekiska Röda Korset gav dem torra kläder och varmt te.
Som tur var hade familjen pengar och köpte biljetter till ett stort passagerarfartyg till Aten. Resan tog 16 timmar. De njöt mycket av färden, där de kunde sova i sin hytt.

En kall oktoberdag 2015. Rajaa Abu Lebdah med sonen Omar i famnen. Maken Raed Khalife står i bakgrunden, omgiven av två syriska vänner. FOTO: Rajaa Abu Lebdah

Efter tre dagar i Grekland fortsatte resan med buss till gränsen mot Makedonien. I mindre grupper korsade de gränsen i skydd av mörkret, och gick på ett järnvägsspår. Från ett Rödakorsläger i Makedonien fortsatte de med tåg.
I Serbien klev de ​​på en ny buss, och fick en karta. Efter Kroatien for de med buss genom Slovenien.
I Slovenien placerades de innanför järngrindar i ett flyktingläger som hade ett enda jättestort tält.
-Vi var tre tusen personer i lägret, säger Rajaa. Alla fick inte plats i tältet. Vi var där inne, men det var väldigt kallt, och vatten saknades. Det skapade en våldsam stämning i lägret. Polisen höll tillbaka folk genom att spruta pepparspray i ögonen på dem.
Familjen tillbringade tre dagar i tältet.
Den tredje dagen beslutade polisen att ta familjer över gränsen till Österrike. Polisen öppnade järngrindarna och sa att familjer skulle släppas ut först. Panik uppstod när unga starka män kom bakifrån och slogs som galningar för att komma ut. Familjens yngsta dotter, femåriga Lana, satt på axlarna på en vän till familjen.
Han kom ut med flickan. Men när folkmassan pressade på, trycktes den tillbaka av poliser som använde sina batonger. Familjen blev kvar på insidan.
-När vi kom ut nästa dag, kunde vi inte hitta vår vän och Lana, säger Raed.
Familjen antog att deras vän hade åkt med Lana till nästa stopp, Österrike.
Så de for dit, men kunde inte hitta dem i något flyktingläger.
-Jag var hos Röda korset och nu bröt jag ihop, säger Rajaa. Rödakorspersonalen tyckte synd om mig och efterlyste Lana och vår vän på internet. De publicerade ett foto på Lana som jag hade i min mobiltelefon, och kontaktade alla Rödakors-centra i Österrike, Slovenien och Tyskland.
UNHCR (FN:s flyktingkommissariat) och Röda korset samarbetade för att återförena Lana, då 4 år gammal, med hennes familj. FOTO: Birgit Einzenberger

Men allt slutade lyckligt. Deras vän och Lana var kvar i Slovenien. Batteriet i hans mobiltelefon hade tagit slut, så det är därför de inte hade kunnat nå honom.
En österrikisk Rödakorskvinna tog lilla Lana med tåg till Österrike. Så nu fick familjen tillbaka Lana efter tre dagar.

Dottern Lana återförenas i Österrike med pappa Raed Khalife och syster Meral (i förgrunden). FOTO: Rajaa Abu Lebdah

Resan fortsatte genom Tyskland, med tågbyte i Köpenhamn och vidare till Malmö. Dit kom de den 31 oktober.
I Malmö tog Röda Korset hand om dem, och nästa dag överfördes de med buss till Stockholm. Efter några dagar vid Telefonplan och i Sundbyberg kom de till en flyktingförläggning i Huddinge söder om Stockholm. Och där bor de nu.
Deras hem är inte stort, det är bara ett studentrum med ett badrum och ett avskilt hörn som fungerar som sovrum.
Lille Omar sov när fotot togs. Men här är de andra familjemedlemmarna: Från vänster Miral, Raed Khalife, Rajaa Abu Lebdah och Lana. FOTO: Dennis Renfors

Döttrarna Miral och Lana hälsar mig välkommen och säger sina namn på svenska utan märkbar brytning. Lille Omar är blyg i början, men ler när han hör barnsånger.
Både man och hustru vill lära sig att tala bra svenska. De ansöker om politisk asyl, och vill bli svenska medborgare.
Vill de återvända till Syrien i framtiden?
Raed verkar lite förbryllad av frågan.
-Nej, det kan vi inte, svarar han. Vi är palestinier och har inte syriskt medborgarskap. Vi hade bara tillfälliga syriska pass när vi lämnade Syrien. Det betydde att varje gång vi kom till ett nytt land på resan, kunde vi inte återvända till det land vi just lämnat. Vi kunde bara resa i en riktning.
-Vi gillar att vara i Sverige, säger han. Folk är mycket trevliga.
Hans fru Rajaa ska den närmaste tiden stanna hemma med de tre barnen. Senare vill hon återuppta sina jobb som revisor och som lärare.
-Jag ska börja arbeta som praktikant på en ICA-stormarknad, säger Raed. Jag är mycket glad över det.
När den här intervjun publiceras, har han börjat praktisera på ICA stormarknad i Stockholmsförorten Masmo.

Dennis Renfors

Omar matar sin mamma med lite godis. FOTO: Dennis Renfors

Fakta om palestinsk-syriska familjen:

Mannen: Raed Khalife, född 1977
Hustrun: Rajaa Abu Lebdah, född 1982
Barn: Döttrarna Miral 7 år och Lana 5 år. Sonen Omar 1,5 år
Från: Yarmouk söder om Damaskus
Bostadsort nu: Flyktingcenter i Huddinge, söder om Stockholm
Lämnade Syrien: 15 oktober 2015
Anlände till Sverige: 31 oktober 2015

This interview in English: Click HERE! 

Läs mer:

Heba Khaled är en syrisk filmskapare som också bor i flyktingcentret i Huddinge. För att läsa, klicka HÄR eller gå till: 
http://textbilddennis.blogspot.se/2015/12/syrisk-filmare-i-sverige.html
*