Flyktingfamiljs färd till
Sverige
Livbåtarna som tar flyktingarna
från Turkiet till Grekland gör ofta bara enkel resa. Skälet är enkelt. Smugglaren kan
inte följa med. Om han kliver i land, blir han förmodligen arresterad. Så det finns ingen som kan ta
båten tillbaka. Båtarna och deras motorer är engångsartiklar, vilket innebär
att de ofta
är av låg kvalitet.
Halvvägs
till Grekland, med livbåten proppfull, stannade aktersnurran i mörkret. Slutligen
vaknade den upp
för att köra sitt sista lopp.
Bilderna togs av en ung man som satt i båtens akter, och som skickade
bilderna till Raeds mobiltelefon.
Nu är Raed
Khalife och hans familj i Sverige. Men den sovande motorn var inte den enda
dramatiken på deras långa flykt
från Syrien till Stockholm. Jag
pratar med dem i några
timmar.
Det bestående intrycket av Raed och hans fru Rajaa Abu Lebdah och deras tre små barn
är - självförtroende. Om de lider av något
PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, kan jag åtminstone
inte märka det när jag träffar dem.
Både Raed och Rajaa är palestinier, födda och uppvuxna i Syrien.
-Våra fäder
var flyktingar från Palestina, och hade drivits
bort av israelerna och anlänt till
Syrien 1948, säger Raed. De var vänner och arbetade tillsammans. Min far körde
en bulldozer och arbetade med
kranar.
Raeds och Rajaas fäder är döda, men deras mödrar lever
fortfarande i Syrien.
Söder om Damaskus ligger
flyktinglägret Yarmouk, som med åren
vuxit till en stad, som nu är allvarligt skadad. Där har Raed och Rajaa levt sedan de föddes.
Han arbetade i en stormarknad utanför Yarmouk. Hon var
lärare för barn i årskurs 3 och 4, och arbetade
senare som revisor.
Förutom den farliga situationen i inbördeskrigets Syrien, var priserna höga och det var ont om jobb.
Med åtskilliga
stridande parter blev livet i staden allt farligare. En dag år 2012 då
Rajaas syster gick hem från sitt arkitektjobb, blev hon träffad i bakhuvudet av splitter från en granat.
-Hon dog på
sjukhuset efter en vecka, säger Rajaa. Hon var 27 år gammal.
Förlusten av en dotter förmörkade de sista åren för Rajaas och
hennes systers
far.
Till farorna i Yarmouk hörde gäng av ungdomar som kallade sig "Syriska Fria Armén".
-Egentligen var
de bara onda människor som
dödade och plundrade på måfå, säger Raed. Jag
såg en av dem, en tonåring, som hade svårt både
att hålla och hantera sitt maskingevär. Till slut sköt han som en idiot åt alla håll
utan att sikta.
-Vårt hem,
och våra grannars,
förstördes och plundrades, säger Raed. Vi var tvungna att ge oss av snabbt.
Familjen tog skydd, tillsammans med andra släktingar,
i källaren hos
Rajaas mor. Här var de tryggare.
Raed beslutade sig för att
lämna landet med sin familj och försöka ta sig till Sverige. För ungefär fem månader sedan började den farliga resan. De
betalade en stor summa pengar till en smugglare.
De färdades från Damaskus till
staden Aleppo nära den turkiska gränsen, som de korsade genom att gå
till fots genom en skog i mörker.
Den 15 oktober var de på den turkiska sidan. Fem dagar
senare klev de i livbåten för att komma till Mytilene, Grekland. Båten var fullpackad med människor.
Varje vuxen
fick bara ta med
sig en väska. Resten av bagaget var
de tvungna att lämna kvar på den turkiska sidan.
-Kvinnorna och ett dussin barn placerades nere i mitten av båten, och männen satt
uppe runt dem, säger Rajaa.
Smugglaren bara pekade på en ung man bland flyktingarna och sa: "Du styr båten", och försvann sedan.
Den unge mannen, som
var utan vana vid den här
båten, hade svårigheter att styra den åt
rätt håll, vilket naturligtvis
ökade oron ombord.
Som om inte det vore
nog, stannade aktersnurran när de var halvvägs. Det krävdes en hel del ryckande i snöret, innan den
slutligen gick igång
igen.
Färden
över vattnet hade börjat vid 20-tiden.
-Vi blev jagade av
de turkiska gendarmerna,
säger Rajaa. De ville fånga oss och föra oss tillbaka.
Så det blev
kapplöpning för att nå grekiskt vatten.
-Vi klarade det,
säger Rajaa. När gendarmerna såg
det, vinkade de bara till
oss att vi kunde fortsätta,
och sedan vände de tillbaka.
Grekiska
Röda Korset gav dem torra kläder och varmt te.
Som tur var hade
familjen pengar och
köpte biljetter till ett
stort passagerarfartyg till Aten. Resan tog 16 timmar. De njöt mycket av färden, där de kunde sova i sin
hytt.
En
kall oktoberdag 2015. Rajaa Abu Lebdah med sonen Omar i famnen. Maken Raed Khalife står i bakgrunden, omgiven av två syriska vänner. FOTO:
Rajaa Abu Lebdah
Efter tre dagar i Grekland fortsatte resan med buss till gränsen mot Makedonien. I mindre grupper korsade de
gränsen i skydd av mörkret, och gick på ett järnvägsspår. Från ett Rödakorsläger i
Makedonien fortsatte de med tåg.
I Serbien klev de
på en ny buss, och fick en karta. Efter Kroatien
for de med buss genom Slovenien.
I Slovenien placerades de innanför järngrindar i ett
flyktingläger som hade ett enda jättestort
tält.
-Vi var
tre tusen personer i lägret, säger Rajaa. Alla fick inte plats i tältet. Vi var där inne, men det var väldigt kallt, och vatten saknades. Det
skapade en våldsam stämning i
lägret. Polisen
höll tillbaka folk genom
att spruta pepparspray i ögonen
på dem.
Familjen tillbringade tre dagar i tältet.
Den
tredje dagen beslutade polisen att ta familjer över gränsen till Österrike.
Polisen öppnade järngrindarna och
sa att familjer skulle släppas ut
först. Panik uppstod när unga starka män kom bakifrån och slogs som galningar för att komma ut. Familjens yngsta dotter, femåriga Lana, satt på axlarna på en
vän till familjen.
Han kom ut med flickan. Men när folkmassan pressade på, trycktes den tillbaka av poliser som använde sina batonger. Familjen
blev kvar på insidan.
-När vi
kom ut nästa dag, kunde vi inte hitta vår vän och Lana, säger Raed.
Familjen antog att deras vän hade åkt med
Lana till nästa stopp, Österrike.
Så de for dit, men
kunde inte hitta dem i något
flyktingläger.
-Jag var hos Röda korset och nu bröt jag ihop,
säger Rajaa. Rödakorspersonalen
tyckte synd om mig och efterlyste
Lana och vår vän på internet.
De publicerade ett foto på Lana som
jag hade i min mobiltelefon, och kontaktade alla Rödakors-centra i Österrike,
Slovenien och Tyskland.
UNHCR
(FN:s flyktingkommissariat) och Röda korset samarbetade för att återförena Lana, då 4 år gammal, med hennes familj. FOTO: Birgit Einzenberger
Men allt slutade
lyckligt. Deras vän och Lana var kvar i
Slovenien. Batteriet i hans
mobiltelefon hade tagit slut,
så det är därför de inte hade kunnat nå honom.
En österrikisk Rödakorskvinna tog lilla Lana med tåg till
Österrike. Så nu fick familjen
tillbaka Lana efter tre
dagar.
Dottern Lana återförenas i Österrike med pappa
Raed Khalife och syster Meral (i förgrunden). FOTO: Rajaa Abu Lebdah
Resan fortsatte genom Tyskland, med tågbyte i
Köpenhamn och vidare till Malmö. Dit kom
de den 31 oktober.
I Malmö tog
Röda Korset hand om dem, och nästa dag överfördes de med buss till Stockholm. Efter några
dagar vid
Telefonplan och i Sundbyberg
kom de till en flyktingförläggning i Huddinge söder
om Stockholm. Och där bor de nu.
Deras hem är inte stort, det är bara ett
studentrum med ett badrum och ett avskilt
hörn som fungerar som sovrum.
Lille Omar sov när fotot togs. Men här är de
andra familjemedlemmarna: Från vänster Miral, Raed Khalife, Rajaa Abu Lebdah
och Lana. FOTO: Dennis Renfors
Döttrarna Miral och Lana hälsar mig välkommen och säger sina namn på svenska utan märkbar brytning. Lille Omar är blyg i början, men ler när han hör
barnsånger.
Både man och hustru vill lära sig att tala bra svenska. De ansöker om politisk asyl, och vill
bli svenska medborgare.
Vill de återvända till
Syrien i framtiden?
Raed verkar lite förbryllad av frågan.
-Nej, det kan vi inte, svarar han.
Vi är palestinier och har inte syriskt medborgarskap. Vi hade bara tillfälliga syriska pass
när vi lämnade Syrien. Det betydde att varje gång vi kom till ett nytt land på resan, kunde vi inte återvända till det land vi just lämnat. Vi kunde bara resa i en riktning.
-Vi gillar att vara i Sverige, säger han. Folk är mycket trevliga.
Hans fru Rajaa ska den närmaste
tiden stanna hemma med de tre barnen. Senare vill hon återuppta sina jobb som
revisor och som lärare.
-Jag ska börja arbeta som praktikant på en
ICA-stormarknad, säger Raed. Jag är mycket glad över det.
När den här intervjun publiceras, har han börjat praktisera på ICA stormarknad i Stockholmsförorten Masmo.
Dennis Renfors
Omar matar sin mamma med lite godis. FOTO: Dennis Renfors
Fakta om palestinsk-syriska familjen:
Mannen: Raed Khalife, född 1977
Hustrun: Rajaa Abu Lebdah, född 1982
Barn: Döttrarna Miral 7 år och Lana 5 år. Sonen Omar 1,5 år
Från: Yarmouk söder om Damaskus
Bostadsort nu: Flyktingcenter i Huddinge, söder om Stockholm
Lämnade
Syrien: 15 oktober 2015
Anlände till Sverige: 31 oktober 2015
This interview in English: Click HERE!
Läs mer:
Heba Khaled är en syrisk filmskapare som också bor i
flyktingcentret i Huddinge. För att läsa, klicka HÄR eller gå till:
http://textbilddennis.blogspot.se/2015/12/syrisk-filmare-i-sverige.html
*
