söndag 26 september 2021

Jättebytta pronto!

Hello everybody! / Guten Heute alle Leute!

My name is Muzkin. Crave Muzkin. Jag är kravmaskin. Jag tänker ställa så många delkrav på systemet att det slutligen pajar. Hör här:

Jag KRÄVER att jättebyttan med risifrutti som de skrutit om i tevereklamen äntligen ska komma ut i handeln. Jag har frågat alla möjliga trevliga flickor som jobbar i Coop och i ICA om de har fått in jättebyttan. Alla ler medlidsamt och säger att de har hört talas om den, "men vi har inte fått in den ännu".

Mitt budskap är: Jättebytta pronto, för det är MIN RÄTTIGHET. Och det ska vara jordgubb!

©Dennis Renfors 2018-2021

lördag 18 september 2021

SPANSK BEGRUNDAN

 (Dikt 2021-09-16 av Madea Dema.)

jag tar på mig den oanvända kavajen

som blekgrå blänker

jag ser döden närmar sig

och det är halkigt i gräset 


havets bränningar slår mot klipporna 

var och en vill ha sitt

jag söker efter trossen för att inte drunkna

så här var det ju inte menat att det skulle bli 


jag ser gässens V-formation

jag vill följa med dem

Datorteket (Av Andreas Judas Ekholm)

Poet Andreas Judas Ekholm berättar: 
 För ungefär 22 år sedan tvangs jag genomlida den arbetsmarknadspolitiska åtgärden Datorteket. Där fick jag lära mig litet grann om Office-paketet och automatkaffe. Denna dikt kan sjungas till "Vi gå över daggstänkta berg". 

 ••• 
 DATORTEKET 

Här går jag på ett Datortek. Apati! 
Och därför är jag kallsvettig och blek. Amnesti! 
Jag finner inget nöje i att gå på detta löje, 
men här går jag på ett Datortek. Sympati! 

Jag går här för vatten och bröd. Slaveri! 
Och drömmer mig iväg ifrån min nöd. Fantasi! 
Men inga illusioner kväver mina sorgsna toner, 
för jag går här för vatten och bröd. Horeri!

Här tvingas jag göra projekt. Idioti!
Ej konstigt att mitt psyke blir defekt. Terapi!
Jag måste i etapper slita hund bland blanka papper,
för här tvingas jag göra projekt. Parodi!

Jag plågas och smädas var dag. Pennalism!
Här inne på vårt statliga Gulag. Kommunism!
Det sägs att jag skall härdas och mot yrkesvärlden färdas,
när jag plågas och smädas var dag. Masochism! 

Det finns inga hinder för mig. Optimism!
Ingen arbetsgivare kan säga nej. Eskapism!
Jag straffar dramaturger, presidenter och kirurger,
för det finns inga hinder för mig. Surrealism!

Men nu knäar jag inför min sits. Suicidal!
Och läkarna kör bort mig på en brits. Hospital!
Ja, till sist blev professionen att bli ved till kremationen,
när jag knäade inför min sits. Sensmoral!
•••
(© Andreas Judas Ekholm 2021. Publicerat genom välvilligt tillmötesgående av Andreas J. Ekholm.)

torsdag 20 maj 2021

Kulturdialog Dennis Renfors - Richard Turpin

(Skrevs 2019-05-11.) 

BERTRAMS EFTERMÄLE 

Dennis Renfors: 

Tack vare internet kan man beta av ett människoliv i ett snapp! 

"Bertram föddes 1912 i en katolsk familj. Hans bindning till modern skulle visa sig både katastrofal och i högsta grad inspirerande. Ett tidigt möte med Schopenhauers tänkande kom att kullkasta hans juridikplaner. I ungdomen hade han nära känsloband med såväl pojkar som flickor. En intensiv frälsningsupplevelse fick honom att bejaka sin bisexualitet från vilken han dock tog avstånd i de senare verken ´Till Genesaret´ och ´Lyceum remembered´. I efterdyningarna av boerkriget gjorde han skandal med stridsskriften ´Internstrid i imperialistfamiljen´. 

 Lady VanSock kom med sina oupphörliga omsorger att rädda honom ur många knipor och fick honom på rätt köl. 

I samband med kampanjen ´ocksåjag´ blev han rejält mörbultad. Dottern har i hans levnadsskildring väsentligt reviderat de negativa omdömena. Dock hävdar kritiker att hon i överkant mörklagt känsliga områden. 

Vid en sammankomst i Eklektikerna Världsförbund i Geneve 1964 insjuknade han mystiskt strax efter en debatt med Sovjetunionens delegat angående dödshjälpens vara eller icke vara. 

På hedersplats i Jerusalem är han begravd. ´Han hjälpte oss, fast han inte begrep det själv´, lyder det israeliska slutomdömet." 

Richard Turpin: 

För egen del tycker jag att de svenska översättningarna håller en högre konstnärlig halt än originaltexterna. Översättarens Styggulf Mandelbergs antipatier har sannerligen lyft dem till världslitteratur. Jag tänker givetvis på "Drog ni mig baklänges nu?" Och "Inne i cirkeln ännu en gång". 

DR: 

Även om Bertram livligt uppskattade de gigantiska försäljningssiffrorna i Sverige var han en smula oroad över de svenska boktitlarna som han fann "tvetydiga". "Drog ni mig baklänges nu?" hette i original "Back To Memory Lane", medan "Inne i cirkeln än en gång" i original hette "Will The Circle Be Unbroken". 

RT: 

Jo. Jag tror ändå att titlarna ska läggas förläggaren till last. Men erkänner att jag måhända är ute på djupt vatten nu. 

RT: 

En sak jag undrar över är skandalen i efterdyningarna av boerkriget. Det tog ju slut 1902. Bertram föddes 1912. Hur länge varade dessa efterdyningar? Min son vill veta och jag har inget bra svar. Jag mumlade lite att vi fortfarande lever i dessa efterdyningar men att vi får hoppas på stiltje. Han lät sig icke nöjas. 

DR: 

Richard, enkelt, det har att göra med Van Veeteren III. Jag återkommer om detta. 

RT: 

Kan du göra det snart? 

DR: 

Richard, i sent 30-tal skrev Pontus Van Veeteren, även kallad Van Veeteren III en skrift som syftade till att ärerädda hans farfar, boerledaren Ludvig Van Veeteren. Boken i fråga hette "Farfar frihetens förkämpe". Detta föranledde Bertram att skriva ovan nämnda "Internstrid i imperialistfamiljen", en pamflett i vilken han hudflängde boerledaren i fråga. Förtrytelsen blev oerhörd, eftersom Bertram från högerhåll förväntades polemisera mot Stalinismen, och från vänsterhåll förväntades polemisera mot nazismen. 

RT: 

Men frågan gäller hur länge efterdyningarna är avgörande. Dessutom oroas jag över att du hänvisar till Pontus. Han dog nämligen av svampförgiftning i klostret San Gon Are, Mexico 1929. Se Pius pm till conciliet: Av med foliehatten, bäste bror. Diariefört 13 112 29. 

DR: 

"Diarienummer 13 112 29"? Verkar föga tillförlitligt. (Skrockar muntert.)

DR: 

I övrigt, återkommer! 

RT: 

Pius var enligt Vatikanen ärligare än Petrus, se "Pius brev till Mährarna vers 7 -87 samt apokryfen fan Vet. 

DR: 

Richard, i hastigheten (jag har under dagen varit sysselsatt med att skriva ett tal som HM Konungen inom kort ska hålla) gjorde jag mig skyldig till ett litet, men nog så förargligt skrivfel. Det skulle ha stått: 

"...i sent 30-tal publicerades postumt en skrift av Pontus Van Veeteren, även kallad Van Veeteren III. Denna skrift syftade till att ärerädda hans farfar, boerledaren Ludvig Van Veeteren." 

Polemiserandet mot den så kallade trean, förgrymmade särskilt en av de mer oborstade tories, nämligen lord Trelawney Rutherford von und zu Griepenwald. Lorden jämförde tilltaget med "att sparka på en död häst".

måndag 8 mars 2021

Lärarinna Ulla Rudberg avliden

Ulla Rudberg, 100 år gammal, har avlidit den 9 december 2020. Hon var född den 19 juli 1920 på Solbacka läroverk i Gryts församling.

Nedanstående var publicerat i Norrtelje Tidning den 25 augusti 2010.

Livslång klasskontakt

Lärarinna 90-årsgrattades


– Den här skolklassens elever har betytt väldigt mycket för mig ända sedan de gick ut 1957, säger före detta lärarinnan Ulla Rudberg.

 

”Flickorna”, som Ulla Rudberg fortfarande kallar dem, gick i Djursholms lokala samskola. Som kvinnor förväntades de inte skaffa sig utbildning, utan skulle bara se till att bli gifta.

– De var ambitiösa, kreativa och nertryckta, minns Ulla Rudberg. Men de fick byta till min linje, kommunala flickskolan. Bland annat ingick konsthistoria och språk. De har alla varit framgångsrika i många yrken, som konstnär, flygvärdinna, språkexpert, förskollärare, rektor, ekonom och mycket annat.

Damerna ingick i avgångsklassen 1957. Genom åren har de regelbundet träffat sin tidigare lärarinna. Många gånger har intervallet varit fem år. Men nu träffades de två år i rad, eftersom de fyllde 70 förra året och Ulla Rudberg fyllde 90 den här sommaren.

De träffades i måndags i sommarhuset hos en av eleverna, Eva Wretman-Holmberg, i hennes sommarhus i Gärdsnäs utanför Bergshamra. Nästan halva den ursprungliga klassen, 16 stycken, infann sig.

Längst fram i mitten står tidigare lärarinnan Ulla Rudberg, 90. Hennes ”flickor” är i främre raden från vänster Marita Falk-Liljeqvist, Mocca Thedin, Margareta Wahlberg-Lindewall, Birgitta Linde-Zander, Eva Wretman-Holmberg, Catharina Nordwall-Elsner och Marie Winroth-Hogfors.

I mellanraden syns från vänster Lotta Lagerman-Becker, Cathrine Randall-Edström (nu Tidfors), Katarina Nordbäck-Lange, Birgitta Anulf-Petard, Gunilla Sparell, Else Worsaae-von Essen och Gunilla Löfgren-Nissen.

Längst bak i mitten syns Margareta Werner-Rabe och Margareta Åkerström-Williams.

(Ursäkta suddig bild. Den blev suddig när jag la in den här på bloggen.)



©Text och bild: Dennis Renfors


måndag 1 mars 2021

BLM-recension 1942 av "Ur nattens djup"

(Recension skriven av Thorsten Jonsson i BLM [Bonniers Litterära Magasin], nr 1942-04.)

Dichtung und Wahrheit


JAN VALTIN: Ur nattens djup. Översättning av Nils Holmberg, Bonniers 1942.

   Pseudonymen Jan Valtins tjocka bok om en tysk kommunists och GPU-mans upplevelser mellan de båda världskrigen går i Hitchcockgenre och handlar om upplopp, slagsmål, revolverstrider, hemliga tryckpressar, polisförhör, nattliga cykelturer över gränser, båtresor som fripassagerare, mord vid kajer och vattenplums i den tysta natten, opiumsmuggling, masskonspirationer i fängelser, förföljda bilar, chiffer och hemliga tecken, bevakade hus, spionage, kontraspionage, förräderier och politiska avrättningar. Det vore inte lätt att sammanställa en omnibusvolym på grundval av de sista trettio årens thrillerböcker och få en mera representativ.

   Medan man sätter i sig så många rivande historier undrar man då och då hur mycket av dem som kan vara sanning. Berättelsens ton och typ ger inte någon riktigt säker ledning. Visserligen är en stor del av boken konventionellt och tunt berättad och vill inte fastna i minnet: långa bitar som man läser lindar man direkt upp på det glömdas stora nystan. Men brister av detta slag kan bero uteslutande på författartekniska egenheter, och de hindrar inte att alltsammans kan vara upplevat och kan ge en i detalj riktig bild av den underjordiska verksamheten i mellankrigsårens Europa.

   En viss ledning får man av de partier som behandlar nordiska förhållanden; och i dem är exaktheten inte oklanderlig.

   Valtin säger sig vid två tillfällen ha besökt Sverige å sitt konspiratoriska ämbetes vägnar. Vid det ena skulle han av Komintern ha fått i uppdrag att krossa en av det svenska kommunistpartiet bedriven rörelse, som bildade dess ekonomiska ryggrad och därigenom gjorde partiet oberoende av Moskva: ”blomstrande folkrestauranger i alla de större svenska städerna”, ledda av ”moderna och välskötta arbetarklubbar”. Det  enda verklighetsunderlaget för denna historia är att det tidigare i Göteborg har funnits ett beryktat kommunistkafé.

   Vid det andra sverigebesöket säger sig Valtin ha haft en ännu viktigare uppgift. Det var på våren 1933, under den bekanta konflikten mellan det då nyligen rekonstruerade Sjöfolksförbundet och kommunisterna. Vid denna konflikt påstår sig Valtin i det tysta ha spelat en avgörande roll. ”För första gången under min karriär var jag den verklige diktatorn i en våldsam massrörelse.” Och, skriver han med en överdrift som den senare skildringen reviderar, ”jag krossade den svenska sjömans- och eldarunionen som varit en av de bäst organiserade i Europa”.

   Anmälaren har förhört sig hos en ledande fackföreningsman, som själv spelade en aktiv roll i konflikten. Han menar att Valtins framställning av händelseförloppet i stort sett är tämligen korrekt, att namn och beskrivningar på flera av de agerande stämmer men att åtskilligt är felaktigt återgivet eller har förlänats en överdriven betydelse.

   Om detaljer i sin egen verksamhet under konflikten uttrycker sig Valtin också mycket svävande, och det sannolika är att han våldsamt överdriver betydelsen av sina insatser. Att han vid denna tid verkat i Sverige som kominternagent och haft till uppgift att underblåsa bråket verkar emellertid obestridligt.

   Mindre anledning har man att fästa sig vid det Valtin berättar om Norge; det är alltigenom mycket kufiska saker – alltifrån påståendet att studentföreningen vid universitetet i Trondheim (som inte har något universitet) skulle vara en kommunismens högborg till skildringen av den norska polisens utomordentliga flathet och porträttet av den diaboliske läkaren och kommunistledaren, som i sin klinik har en utsökt samling glasburkar med foster i sprit, minnen av aborter som han företagit på kommunistflickor.

   På det historiska förlopp, som utgör bakgrunden till boken, har Valtin i huvudsak två synpunkter. Den ena är att de tyska kommunisterna begick sitt stora misstag när de, på order från Moskva, före 1933 som sin huvudfiende bekämpade socialdemokraterna i stället för nazisterna.  Hans andra huvudpunkt är, att Kominterns verksamhet under trettiotalet alltmer började gå i den imperialistiskt syftande och våldsamt härsklystna Stalin-klickens anda i stället för att arbeta för proletär världsrevolution. Samtidigt skedde en ytterligare nedbusning av de redan tidigare fördomsfria metoder som agenterna använde. Tidigare hade kampviljan burits av en sorts idealism och inbördes hade rått ett bra kamratskap; nu återstod bland dem som innehade ledande poster endast ett allas krig mot alla, angiveriet florerade vilt, och förut högt betrodda kamrater skaffades behändigt ur världen genom att man överlämnade dem till Gestapo.

   Skildringen av denna utveckling är detaljerad och åskådlig och verkar avgjort initierad. Men även åtskilliga av bokens tidigare episoder har en personlig färgton och en – inbillar man sig – karakteristisk lukt av upplevat. Till dem hör bland annat skildringen av det kommunistiska upprorsförsöket i Hamburg 1923 och berättelserna om en båtresa från Bremen upp efter norska kusten till Murmansk, en studietid vid det kommunistiska universitetet i Leningrad och en utvisning från England.

   Försöker man sålunda dra en slutsats om verklighetsunderlaget för Valtins bok, skulle den bli, att författaren utan tvivel varit verksam som kominternman men att en stor del av materialet kan bygga på hörsägner och tidningsstudier, och att han fabulerat eller brett på tjockt när minnet svikit eller när det annars har roat honom – i synnerhet när han framställt sina egna insatser som särskilt betydande.

   Det mest frapperande draget hos Valtins bok är i övrigt en egendomlig känslokyla. Ett par gånger talar han i övertygande ordalag om hur utomordentligt ilsken han som ung kände sig när partiet hade motgångar, och hans antipati mot den stalinistiska regimen sådan den framträtt under och efter moskvaprocesserna verkar också komma från hjärtat. Men annars yttrar han sig på ett märkvärdigt oengagerat sätt både om  idéer och människor. Hans redogörelser för mera normala upplevelser på känslolivets område verkar huvudsakligen bottna i ambitionen att fylla läsarens förväntningar. Detta gäller särskilt skildringen av förhållandet mellan berättarjaget och hans hustru: de avgörande scenerna med henne är som oljetryck – prydligt arrangerade för att uttrycka ungdomlig förälskelse eller bitter resignation. Samma sak är det när han talar om åsikter. En tid sitter han fängslad hos Gestapo, simulerar omvändelse till nazismen och blir fri. När han vid ett par korsförhör redogör för denna andliga utveckling, låter han i läsarens öron precis lika mycket eller lika lite övertygande som när han tidigare uppriktigt sökt redogöra för orsakerna till att han som ung blev kommunist. Som en på intet sätt medveten studie i en till det yttre ganska friserad men i grunden inhuman, åtminstone av humana synpunkter föga intresserad, människotyp har Valtins bok troligen sitt största intresse.

   Den svenska upplagan är redigerad i enlighet med den strikta neutralitetens principer: uteslutna är vissa partier, ”som behandlar författarens upplevelser hos Gestapo och i ett tyskt koncentrationsläger”.

THORSTEN JONSSON

(Författaren och journalisten Thorsten Jonsson, 1910-1950, var vid sin död kulturchef på Dagens Nyheter.)

Läs mer om författaren Jan Valtin genom att klicka HÄR!

Läs mer om boken "Ur nattens djup" ("Out Of the Night") genom att klicka HÄR!


onsdag 10 februari 2021

Journalist Olle Leino, 1932-05-16 till 2021-01-18

I januari 2021 avled Olle Leino. Den 16 maj 2012 fanns i Norrtelje Tidning den här intervjun jag gjort med honom.


Murveln som upptäckte Tjabo fyller 80


Olle Leino intervjuar Ingemar Johansson år 1971 i Göteborg, i samband med att de springer tillsammans.

Foto: Sven-Gösta Johansson. Copyright © SCANPIX.



Norrtälje

    När det är hockey-VM och Finlands blåvita flagga går i topp, får Olle Leino i Spillersboda en tår i ögat. Det beror inte bara på kärleken till det gamla fosterlandet. Det beror också på att det är hans morfars morfar, Fredrik Pacius, som har skrivit melodin till den finska nationalsången.


    Olle Leino, som i dag den 16 maj fyller 80, är journalistveteran. Han har skrivit i en rad tidningar och varit chef på många också.

    I Kyrkslätt i Finland föddes han. Föräldrarna separerade när han var fem år gammal. Hans mor var lärarinna och från gedigen borgerlig släkt.

    Fadern var Yrjö Leino, finsk kommunistledare som var inrikesminister några år efter kriget, men bröt med kommunismen 1948 och dog utstött och olycklig.

    Tidigt märkte unge Olle Leino att han ville bli journalist.

    På tidningen Västra Nyland vågade de inte anställa mig, för att min far var känd kommunist, men på Hufvudstadsbladet ville de ha mig, säger han.

    Hans första artikel handlade om en kanottävling. Han bevakade Helsingfors-OS 1952. År 1955 flyttade han till Sverige.

    -Jag förstod att om jag skulle komma fram som svenskspråkig journalist, måste jag flytta till Sverige, säger han.

    I det nya landet gjorde han rask karriär.

    -Jag gjorde det första paparazzireportaget i Sverige, säger han med en av sina karaktäristiska tillspetsade formuleringar.

    Han och en fotograf skuggade 1961 dåvarande kronprinsen som gick på läroverk i Sigtuna. Detta gjorde de för den mycket spridda bildtidningen Se. Olle Leino var den som bibringade världen upplysningen att kronprinsen av sina klasskamrater kallades Tjabo. Svenskar i mogen ålder minns än i dag detta smeknamn.

    -Vi fick ta en bild av kronprinsen när han åt korv med pommes frites i en grillbar, säger Olle Leino.


INGO JOHANSSON


    Bland hans många intervjupersoner genom åren återfinns Ingemar "Ingo" Johansson, boxningsvärldsmästare 1959.

    -Jag gjorde genom åren hundratals intervjuer med Ingo, både före och efter att han var världsmästare, säger Olle Leino.

    Känslan för rubrikskapande utspel har följt Olle Leino upp genom åren. I höstas berättade Norrtelje Tidning att Spillersboda bandy i division 2 skulle försöka värva den världsberömde hockeystjärnan Mats Sundin, som har hus på Håtö.

    Bakgrunden var att Olle Leino, medlem i bandyklubben, framkastat värvningsidén. Dock tackade Sundin nej.

    -Det var en idé som jag lagt fram mest på skoj, säger Olle Leino med ett urskuldande småleende. Men den här nyheten fick ett fantastiskt genomslag och medierna från USA hörde av sig.


LÅNGT CV


    Den lågmälde pressveteranens cv är hur långt som helst. För att bara ta några få exempel har han varit chefredaktör på Teknikens Värld, Hänt i Veckan och Femina.

    -Det som jag är mest stolt över, är min tid som chefredaktör 1979-96 på tidningen Må Bra, säger Olle Leino.

    Han har dessutom skrivit en lång rad böcker, med stark verklighetsbakgrund, om sin far inrikesministern och om en mängd skeenden i Finlands dramatiska historia, främst under åren 1917-1960. Tack vare Leinos journalistiska bakgrund är han lättläst och medryckande som författare.

    I den nyligen utgivna antologin "Murvelminnen" medverkar han med ett kapitel.


©Dennis Renfors


tisdag 5 januari 2021

Jan Valtin - en bortglömd bestsellerförfattare

(Den här artikeln, nu något förkortad, var publicerad i Norrtelje Tidning den 17 juli 2002.)


Den tysk-amerikanske författaren Jan Valtin slog våren 1941 världen med häpnad med sin självbiografiska roman ”Ur nattens djup”. Boken blev en internationell bestseller, och sedan glömdes Jan Valtin bort. 

I september kommer i Tyskland den första stora biografin ut om Richard Krebs, som var hans riktiga namn. ”Der Spion, der aus Deutschland kam – Das geheime Leben des Seemanns Richard Krebs” (Spionen som kom från Tyskland – Sjömannen Richard Krebs hemliga liv) är skriven av frilansjournalisten och översättaren Ernst von Waldenfels. (Aufbau Verlag, Berlin.) 

Boken är på cirka 360 sidor med omkring 35 illustrationer. Tillsammans med journalisten Karin Ney har von Waldenfels tidigare gjort en radioserie om Richard Krebs/Jan Valtins liv. Krebs agerade mellan Komintern och Gestapo: dubbelagenten och författaren Richard Krebs (1905-1951), som fram till sin för tidiga död hade många identiteter.

Ernst von Waldenfels skildrar fängslande Valtins/Krebs´ levnadshistoria, inbäddat i 20- och 30-talens politiska bakgrund. Waldenfels stöder sig på akter från Gestapo, den amerikanska underrättelsetjänsten och hittills okända dokument från Kominternarkiv i Moskva – och erbjuder för första gången en inblick i Kominterns nätverk bland sjöfolk. Som fripassagerare på alla världshav, kommer Richard Krebs 1923 i kontakt med Kominterns underrättelseorganisation. 

Efter återvändandet från det kaliforniska fängelset San Quentin, reser han som hemlig instruktör genom Nord- och Västeuropa, blir 1933 på självmordsuppdrag till Tredje Riket gripen av Gestapo och internerad i koncentrationslägret Fuhlsbüttel. Där låter han sig, med den kommunistiska underrättelsetjänstens vetskap, värvas som agent för Gestapo, kläms mellan fronterna och flyr – jagad av bägge underrättelsetjänsterna – till Amerika. Här blir han 1941 berömd med den självbiografiska romanen Out Of The Night (Ur Nattens djup, på tyska Tagebuch der Hölle). 

Ernst von Waldenfels ger porträttet av denna sammansatta personlighet, som än i dag är högst omstridd. I Sverige gavs Valtins bok ut av Bonniers våren 1942, men den svenska censuren tvingade fram strykningar av flera kapitel där livet i koncentrationslägret skildrades. 

Undertecknad har sedan åratal kontakt med Ernst von Waldenfels, och kan intyga att han lagt ner oerhört mycket möda, och ägnat många resor till diverse länder, åt forskandet kring den gåtfulle Jan Valtin.

Dennis Renfors

(Tillägg i januari 2021: Ernst von Waldenfels´ bok finns nu i engelsk översättning, under titel ”I find it grotesque that I am still alive”.

Roger Mattson, USA, kommer snart ut med egen omfattande Valtin/Krebsbiografi, med titel ”Spywriter”.)

Läs mer om Jan Valtin HÄR!

Läs recension, Bonniers Litterära Magasin, 1942, HÄR