Ur roman "Luckan"

*
(Med en kompis skrev jag på 00-talet en halvfärdig roman som heter "Luckan". Här publicerar jag några av de avsnitt jag skrivit. Romanens huvudperson är den olycksdrabbade Jan Sigheim.)

26.14

Jag har inte betalat TV-licensen, tänkte Sigheim. Det här måste vara nåt straff. We gotta get out of this place, den gamla poplåten från 60-talet gjorde sig påmind.
En banjospelare låg platt på mage på det uråldriga skiffertaket som överlevt blitzen. Han spanade ner på Sigheim.
Jag har inte betalat TV-licensen, tänkte Sigheim igen. Det eller nåt annat.
Tänk alltid logiskt, det var ju det som farsan alltid sagt. Om du gör nåt galet grabben, hade han sagt genom gallerfönstret i besöksrummet, kan du räkna med att du åker på bakstöt. Det där kommer som ett fel på posten.
Vad säger du pappa? svarade unge Sigheim. Det heter ju kommer som ett brev på posten.
Missförstå mig rätt, junior, fräste pappa i den randiga dräkten. Du fattar ju vad jag menar. Har du klantat dig, åker du på en bakstöt.
Men vad ska jag göra då? svarade Jan Sigheim sin pyjamasklädde far.
Vad du ska göra? utropade pappa. Jag har ju alltid sagt åt dig att tänka logiskt. Du måste ju göra felsökning. Hitta felet, reparera det, åtgärda det! Klart som korvspad.
Om du är så smart som du säkert är, pappa, varför sitter du i så fall inlåst på det här stället? hade Jan Sigheim invänt, själv något förvånad över sin uppkäftighet.
Hör du det ska jag säga dig, svarade pappa när en plit med dumdryg uppsyn släntrade fram, gäspade, slog honom lätt på axeln och pekade på sitt armbandsur.
Besökstiden ute.
Sigheims far reste sig och gick sin väg. I dörröppningen vände han sig om och sa:
Det där ska du få svar på nästa gång.

Det blev bara en nästa gång.

Okej, här satt han i nån engelsk eller vad det var förort. Felsökning.
Hur gör man felsökning på en spionerande feg jävla banjospelare?
Kastar man sten på honom?

26.16

Dieselmotorns brummande i mafiosons dyra bil var som en vaggvisa. I och för sig spelade det ingen roll längre, för Jan Sigheim hade nu fallit in i en rogivande djup sömn. Att han i bagageluckan måste samsas med en gammal brandyxa, en varningstriangel och några liter glykol, bekymrade inte honom.
I den ljuva drömmens värld färdades han nu på en annan, vacker flod. Det måste ha varit Mekongdeltat. Vidunderligt vackra kvinnor i svarta vietnamespyjamasar och med cymbalformade stråhattar paddlade behagfullt där de skulle ut och vittja näten. På stränderna stod kameler från Egypti land. Välvilliga dadelförsäljare stod och räckte ut sina frukter till honom.
Han förstod att han var i de andra människornas värld. I den här världen, i det som kallades den tredje världen, fanns ingen smärta, ingen olycka, ingen saknad. Han bara drev längs floden i det livgivande solskenet. Minareter, lökkupolerna i Kreml, delar av den kinesiska muren, Babylons hängande trädgårdar, allt hade flyttat till stränderna.

De vackraste unga kvinnorna i världen stod längs stränderna. De log och vinkade mot honom. Alla bjöd de honom med röster och åtbörder att komma till dem.
Du kan ta mig om du vill! sa de på nepalesiska.
De sa det på swahili, på gaeliska, de sa det på latin, de sjöng det på kinesiska, japanska, ryska, på Honoluludialekt.
Du kan ta mig om du vill! sjöng en fager norska, märkligt nog, eller kanske inte märkligt, där hon stod i Mekongdeltat förankrad i sina norska pjäxor, på sina norska skidor och i sin norska lusekofta.
Du kan ta mig om du vill, sjöng en vacker panamesiska på spanska. En brasilianska på portugiska sjöng samma sak.
Lågtflygande jaktplan från den rika världen gjorde sporadiska lågsniffar och försökte avfyra sina projektiler, men då byggde alla de vackra unga kvinnorna och de andra en andlig tankesköld så imperialismens laserrobotar vek av och exploderade på himlavalvet.
Jan Sigheim hade så smått bestämt sig för att välja en liten sicilianska, när äntligen medvetandevågorna slocknade där i bagageutrymmet.

27.1

Bakom stålplåtsdörren slungades Jocke Göransson tillbaka av den våldsamma smällen i titthålet. Vänsterdoja, högerdoja, i mitten tjejtrosor.
Slag under bältet, kippade han fram till totalslöe Putte som kliade sig i håret.
Eh... är det fest? fick Putte till slut fram.
En dånande röst avbröt honom.
Ich bin obersturmbannführer! skrek en totalitär röst. Det var Lisa, som inspirerats av Ullis akrobatik.
Ach ja...? ropade Putte tillbaka. Was wünschen Sie?
Sie müssen kapitulieren! skrek Lisa. Sofort diesen dörr öppna, oder wir schiessen skarpt!
Jocke, enbart programmerad att kriga mot manliga papptavlor, fick inte ihop det. Han visste att det välfyllda vapenskåpet fanns ett tigersprång bort.
Men det här schemat stämde liksom inte.
Eh... vad då tjejtrosor?
Bums kapitulieren, oder wir explodieren die ganze silo, och då sind Sie kaputt under rasmassorna tjöt Lisa, medan hon invärtes jublade och Ullis höll på att skratta ihjäl sig.

Med ett långt utdraget knak öppnades ståldörren. Där stod Jocke med hängslena hängande ner på arslet och händerna i vädret.
We give up, sa han. We sind Nato Seal soldiers and expect to be treated enligt Geneveöverenskommelsen.
Ja, vi menar att... försökte Putte som trodde att han skulle klara situationen bättre.
Wir haben never diese verdammte Genevekonvention untergeschrien, skrek Lisa. Dieses lügen-papier brauchen wir enbart wie skithuspapper.
Hon gav Jocke en örfil, varvid denne omedelbart ställde sig i givakt och skrek:
Yes Sir, Sir!
Putte hakade på, ställde sig också i givakt, skrek och klarade sig för stunden.
Flickorna synade den sunkiga inredningen, flumsoffan med glödmärken, de tvivelaktiga pinupporna med däcks- och vapenreklam på väggarna.
Wir sind hier in fredsuppdrag, skrek Lisa. Wir sollen alle terroristenvapenlager desarmieren.

Hon slet upp vapenskåpet.
Vad har vi här? sa hon barskt och struntade i att prata låtsastyska.
Under några k-pistar hittade hon en bamsebunt av den grova porrtidningen Private.
Hon höll den menande i luften, och lät Ullis delta i indignationen.
Men vad är det här? upprepade Lisa.
Jo, kvinnoförnedring!!!
Och det ska ni få sota för!

29.1
Putte och Jocke Göransson var fortfarande påtända som små påskharar. De var buskåta på tjejerna.
Nåd! skrek de i kör och kastade sig ner på knä.
Putte greps av inspiration och utbrast:
Vi underkastar oss. Ni är härskarinnor!
Ja, vi kan ju kanske låta nåd gå före rätt, sa Ullis som kände det var dags att återta initiativet från Lisa. Nu vet ju vi allihop att du Jocke får sparken om Lena Karlsson får veta att du föredrar snusktidningar med papperstjejer i stället för henne i fisknät.
Eh... hur kan du veta det? undrade Göran.
Skit i det du, sa Ullis. Men om ni nu låter oss få titta på utsikten uppe från taket på silon, så glömmer vi både snusktidningar och braja och otillåtna vapen.
Är det sant? flinade Jocke genom haschdimmorna.
Dagsens sanning! sa Lisa. Och när vi fått se utsikten kan vi mysa allihop, i eran sunkiga soffa.
Grabbarna, som var lika sunkiga som soffan, utmytte menande blickar och försökte hålla färgen. Men det klarade de inte länge. De började fnittra.
Hi-hi, hi-hi, fnittrade Jocke. Mysa i soffan!
Ja hi-hi, fnittrade smartskaftet Putte. Intrikata begreppsstrukturer, hi-hi.
Eller intressanta greppfigurer, hi-hi, fnittrade Jocke i ett tafatt försök att dra upp hängslena från arslet och upp på axlarna.
Eh....flinade han och famlade i luften efter Ullis stora bröst. Intressanta greppfigurer.

En sak i taget! bet Lisa av. Först utsikten och sen mysa. Marsch pannkaka!

…

*