Min teaterpjäs suger!

(Preludium till min ouppsatta teaterpjäs "Tuppfjät")


gott folk, den pjäs ni nu får skåda
är långt från klass och smak och stil
ty regissören tog semester i en månad
och huvudrollspersonen är debil

de flickorna, de arma som har tubbats
att hängas ut i narrspelet så blekt
de har i sina stackars nerver rubbats
de längtar stenarne, där barn de lekt

vårt ljus hanteras av en håglös herre
som önskar sig till varje annan plats,
ty intet på vår jord kan vara värre
än här, där dilettanterna tar sats

biljettförsäljerskan sett hoppet fara
och tomma bänkars stumma gap
bekräftar blott det alltför uppenbara
att snille ryms ej städs´ i galenskap

de påkläderskorna, föga avundsvärda
betraktar suckande, och tar farväl
av figuranterna, som bleka, tärda
går ut att häcklas av var bildad själ

teaterns chef i slaganfallet
hörts ropa: ingen frid finns kvar!
han vet att det är faktiskt fallet
att han är skuldsatt nu i alla sina dar

sminkösen, hålögd utav nöd och vaka
gör allt hon kan att hylla våra drag
när hon mot hemmet vacklar stum tillbaka
hon mumlar: morgondagen, den är en ny dag!

de kritiker som under bördan vacklar
att återge en uselt vävd intrig
ses trösta sig på krogen med en flaska
och stönar: Närmare min Gud, till dig!

replikerna som stolligt i vårt stycke svajar
ger aning om ett sinn´ som är förryckt
och häcklarna, ej olikt stinna hajar
ses blinka mot varandra, snett och styggt

dock, när ni ler mot alla små fadäser
där rim, reson och sans och vett gått bet
begrunda då att uti alla pjäser
finns hjärtan kan dö av ensamhet

ja, uti narrens, dårens åtbörd röjes
densamma längtan som vi alla bär
och som ej någonsin i tiden nöjes
med annat än att famna hjärtans kär

ja, sant är det, att genom alla brister
bär även uslingen en längtan stark
och på de bräckligaste utav vrister
bärs själar som vill famna helgad mark

nu ljuset i salongen falnar
ej gives återvändo mer!
när lidelserna en dag äntligt svalnar
är blicken slocknad, som dock ännu ser

(Skrivet i juli 2006)