En millimeter kärlek

*

Året kan ha varit 1978. Stämningen var i botten på tidningen Kampens redaktion. Trotjänaren Colinda, hon som burit upp hela tidningen, hade i ett sista nervsammanbrott lämnat tidningen i förtid för att aldrig återkomma.

Herberts elakheter knäckte henne.

Mig blev han inte av med, trots att han stöddes av redaktionsmedlem Kungen av Beige och ombudsman Renonza Backfish.

På min sida hade jag i redaktionen Cuba-Linkan, hyperintellektuelle Polska Z, i någon mån anekdotmästaren Fredrik L. samt inte minst förbundsombudsmännen Pilgrim Sträng och Kapten Rödskägg.

Mönstret var att Herbert, även kallad M, brukade beskylla oss andra för att ”inte ta vårt ansvar”, det vill säga att vi var lata. Där fick han alltid ett lallande medhåll av Kungen av Beige, denna våta filt över alla tänkande själar.

I ställningskriget var klimatet olidligt.

En dag på jobbet mådde jag så dåligt att jag var nära att kräkas.

-Vad fan ÄR det här?, frågade jag mig.

I desperation satte jag ett ark i skrivmaskinen utan att ha en aning om vad jag skulle skriva.

Mina fingrar smattrade på autopilot över tangenterna.

Till min fasa såg jag följande text växa fram:

”EN MILLIMETER KÄRLEK 

        eller 

CAROUSINE MASOTI 

MÖTER DÖDENS TRIUMF

I samma ögonblick som M fick syn på Carousine Masoti, förstod han att han måste döda henne. Hon skulle just kliva av tåget, medan han skulle på.

M fattade ett raskt beslut. Tågresan fick vänta. Efter några snabba direktiv till ett stadsbud angående bagaget, vände han sig med ett galant småleende mot Carousine Masoti.

‒ När jag ser en så här förtjusande flicka tappar jag all lust att lämna vår vackra stad.

Carousine fnittrade förtjust. Det här var ju precis som i veckotidningsnovellen hon nyss läst ombord på tåget. Och för all del, eftermiddagen var ledig, vädret var vackert och den här främlingen verkade spännande, på ett pirrande, lite hotfullt sätt.

M läste hennes tankar. Här gällde det att flytta fram positionerna.

‒ Jag skulle så gärna vilja visa fröken den hisnande berg-och-dalbana som vårt nöjesfält besitter.

‒ Ja, jag har alltid längtat efter att..., sa Carousine.

Hon hade tänkt säga ”falla”, men hejdade sig i sista stund.

M smålog ånyo.

‒ Längtat efter att vad?

‒ Efter att, att...känna fartens tjusning, utbrast Carousine Masoti med blossande kinder.

Det avgjorde saken.

‒ Nåväl, sa M, får jag då bjuda fröken armen? Det finns så många sevärdheter jag vill visa er här. Ta bara som ett exempel, det storartade pariserhjulet. Där uppifrån är utsikten ytterst fascinerande.

‒ Och vad den fortsatta tågresan anbelangar, kan jag försäkra er att på dessa ändlösa vidder av fri fart kan man mer än väl få sitt lystmäte av just fartens tjusning!”

*

(©Dennis Renfors 1978-2023.)

*

RELATERADE LÄNKAR:

Länkar Roman

*