Professor Adelbaum opererar, Episod 9. SLUTET

(För att komma till Episod 1, klicka HÄR!)

*

AVSLUTNING

*

”Jag hade fel, ur en rad olika aspekter”, sa professor Adelbaum. ”Exempelvis betyder evigt liv att det inte finns någon död. Att det inte finns någon död, innebär att det finns något födande. Redan där är någonting fel.”

”Men det är inte det viktiga att tala om här”, fortsatte professorn. ”Evigt liv rår Vår Herre över, men inte vi. Det jag vill tala om, är de praktisk-kliniska resultat jag nått i mina forskningar. Saken är den, att kropp och själ hör ihop. Om man börjar mixtra med att byta ut organ, ställs till slut frågan hur mycket som egentligen återstår av den ursprungliga människan, alltså organmottagaren.”

”I inledningen av min forskarkarriär förbisåg jag själens betydelse”, sa professorn. ”Kropp och själ hör ihop. Vad jag fann, när jag väl började intressera mig för själen, var att den inte enbart sitter i huvudet. Detta innebar för mig en stor chock. Jag är ju själv, som ni alla vet, sedan många år att betrakta som i det närmaste ´totalrenoverad´”.

”Det tog mig hårt, när jag insåg att människans själ sitter i hela kroppen”, fortfor professor Adelbaum. ”Eller om man ska vara noga, är det som en aura, som en slags utvidgad gloria, som omger hela människans kropp. Börjar man att byta organ eller kroppsdelar, tas den ursprungliga auran bort i motsvarande grad.”

”Och här närmar jag mig det centrala i mitt resonemang”, sa han. ”De närmare detaljerna kan ni ta del av i det cirkulär, som min värderade tolk och medarbetare Rosali Matterhorn efter dagens ceremoni kommer att utdelat. Jag fann att ett evigt liv är ingenting för oss att stå efter. Över sådant rår, som jag sa, enbart Vår Herre. Nej, det enda som är viktigt, och som är något att eftersträva för oss, här och nu, är kärleken.”

”Men eftersom jag transplanterat bort lemmar och organ hos mig själv tills bara huvudet återstod, fanns bara en liten del av min själ eller aura kvar, alltså den delen som omger huvudet. Haken är den, att själen är det viktigaste för kärleken. Om vi själva verkligen skulle uppnå evigt liv genom organtransplantationer, skulle själen till större delen därigenom elimineras. Och priset vi således får betala för ett evigt liv - är förmågan mig att kunna älska helt och fullt.

Professorn såg rörd och plågad ut.

”Och på grund av min självförvållade oförmåga att älska någon, är hela mitt liv nu bortkastat. Jag vill inte längre vara med! Det var för att förbereda avskedet från världen, som jag följde min impuls att utebli från läkarkongressen i vintras. I stället sökte jag i ensamheten, nåja i den relativa ensamheten, nycklarna till en grandios final.”

Det var dödstyst på Stora Torget. Sedan vidtog ett bestört sorl. ”Sigmund Freud-kopians spektakulära avsked verk blir en gotisk happening”, förklarade CNN:s reporter för miljoner tittare världen över. Han var stolt över formuleringen. Det engelska ordet ”gothic” kan nämligen betyda både ”gotisk” och exempelvis ”skräckroman” eller ”skräckföreställning”.

Kvinnor i mängd var uppställda längs torgets kanter. Tre sångkörer var representerade. Rörda Visbybor stod med hatten i hand. En amerikansk miljonärska gick fram till professor Adelbaum, tryckte hans hand och grät. Han lyfte undan hennes flor och kysste henne  på kinden.

Kvinnorna började sjunga. ”Där björkarna susa”, sjöng de, och ”Jordens Röst”, med text av Gustaf Larsson och musik av Svante Pettersson. Två A-lagare gick fram till professorn och och bjöd honom en på sup. Han dolde ansiktet med hatten, medan han tog några jätteklunkar. Rosali smög förbi bakom honom och kysste honom mellan skulderbladen.

Stunden var kommen.

Professorn tog avsked av sin svarta hatt. Han slängde ut den i mängden. Den singlade ut och nådde en bygdekåsör. Den passade hennes huvud perfekt.

”Jag vill dö en gyllne död i skönhet!”, utropade professorn. ”Låt min död inspirera er som lever kvar, att det viktigaste av allt inte är pengar, makt eller evigt liv, nej det viktigaste är alltid, alltid kärleken här och nu.”

Han såg begrundande ut.

”Och det kan ju vara kärlek mellan man och kvinna, mellan föräldrar och barn, mellan syskon, kärleken till djuren och naturen och... ja, allt som lever.”

Professor Adelbaum slog rörd ut med armarna.

”Så vidgas smärtans åtbörd” fnittrade kultursekreterare Ulrik Jeppson, som därmed citerade en av de bästa svenska efterkrigspoeterna. Han vände sig mot en bastant fiskhandlare intill. Han grep honom vädjande i armen och pekade på Adelbaum. ”Visst är det väl på pricken, så säg! Så vidgas smärtans åtbörd!”, fnittrade han nervöst.

”Tig sork”, bet den reslige fiskhandlaren av. ”Ser du inte att mannen står och dör?”

Så sant. Ur en av de medhavda stora ljusbruna koffertarna fog Rosali Matterhorn fram ett gigantiskt samurajsvärd.

Hon ut såg ut som en tiger i ansiktet. Hon var beslutsam. Hurli och Gurli hade slutat le. Ulrik Jeppson fnittrade. CNN zoomade. Professorn såg högtidligt upp mot himlen.

”Baby, this is for love”, morrade Rosali Matterhorn där hon stod snett bakom professorn. ”Det här gör jag av kärlek”.

Hon tog ett steg fram och svärdet blixtrade.

Som en fruktansvärd krigare skrek hon ”Banzai!” och högg huvudet av professorn. Sen sjönk hon ner och grät.

I en fantastisk båge flög professor Adelbaums huvud ut och hamnade mitt på Stora Torget. Mängden skingrades med ett skri av fasa. Många gjorde spontant korstecken, vilket sociologer senare skulle skriva avhandlingar om.

Huvudet rullade ner mot Munkbrokällaren, även kallad Munken. Där inne stod basisten Basse Bolin och samtalade med  den världsberömde rockartisten Twang. ”Jag tänker hetsa packet till grym extas”, sa Twang och stirrade mörkt framför sig.

Basse Bolin höjde sejdeln. ”Det lugnt”, log han.

I det samma gick den undersätsige slugggern Julius Norrby, utkastare och alltiallao på Munken, iförd Heineken-förkläde fram till ytterdörren.

Han tänkte ställa ut några fiskbåddar till tamkatten Carlsson, en mer än lovligt  tjock sak, som brukade stryka i gränderna.

Han öppnade dörren, och in rullade professor Adelbaums huvud, som med ett brak for in i bardisken för att finna ro framför Twangs fötter.

Det första basisten Basse Bolin nu gjorde, var att utbrista: ”Hallå där, är det inte lite väl tidigt på dan att tappa huvudet?”

Det andra basisten Basse Bolin gjorde, var att själv tappa sin ölsejdel.

EPILOG

Affären Adelbaum fick givetvis sitt rättsliga efterspel. Rosali Matterhorn åtalades för mord. Bevismaterial saknades sannerligen inte. Halshuggningen hade ju till och med TV-filmats.

Men, hon blev frikänd. Dels hade dödshjälpstanken vunnit anklang i nationen. Och dels, vilket var det viktiga, var det hela en svår juridisk nöt att knäcka. Eftersom huvudet var det enda som verkligen tillhörde  professor Adelbaum, kunde man inte säga att Rosali hade huggit ut huvudet av HONOM.

Som juridisk kommentator uttryckte det:

”Till vem hörde egentligen hans övriga kropp, den som var uppbyggd av alla transplanterade lemmar och organ? Halshuggningen av Adelbaum, vilken för övrigt skedde på hans egen begäran, är juridiskt sett snarast att jämställa med uppstyckandet av ett bolag i flera mindre. Eller så.”

En annan juridisk expert uttryckte sig ännu rakare:

”Det blev alldeles för krångligt för domstolen, helt enkelt.”

Rosali återvände till jobbet som internationell kultursamordnare på departementet i Stockholm.

Varje år deltog hon i en liten ceremoni till firandet av professor Adelbaums död. Hon var mycket vacker i sin svarta sorgdräkt.

*